Mörkrets källa

ännumer betänkligt instängd

På Instagram dök det för en tid sedan upp något som kallades @skrivutmaningen. Varje vecka får man ett uppdrag, ett skrivuppdrag. Det kan vara, typ: skriv ett kärleksbrev utan adjektiv, eller en bild av en dörr att skriva om. Skriv om ”Skogen” men du måste använda de här orden i din text. Jag har skrivit en del inlägg. Tänkte att det skulle få igång mig.

Jag är dock inte jätteproduktiv. Att jag ens skaffade Instagram, och Facebook, var infall. Nu, jäklar, skulle jag ha ventiler. I minst sex år nu har jag skrivit på en roman som just nu mest känns som ett stort pussel med för många bitar. Alla bitarna ligger utspridda. De ser ut att passa men passar inte alltid. De har samma motiv och personer men olika passform. Jobbet med den har varit väldigt sporadiskt, det mesta har kommit till i bländande inspiration. Det där stadiga, dag-för-dag-skrivandet, som jag önskade uppnå, har inte riktigt infunnit sig. Det kan bli fem-sex sidor en morgon klockan fyra, kanske tjugo ena veckan. Det kan också vara dagar då det står still, ja, till och med veckor då inget händer. Sociala medier skulle vara ett sätt att sträcka ut mina tentakler men jag drar dem ofta tillbaka lika snabbt. Ibland snabbare än ett barn som får ett slag över fingrarna.

Litet avskräckande är att alla andra tycks spruta ur sig texter, bloggar matas regelbundet ut, orlodoffa doschkoff, orlodoffa doschkoff (som Elmer Dictonius skriver). Det där skulle ju ha varit jag. Jag skulle ju skriva än här, än där, och fastnade jag på ett ställe skulle jag fortsätta någon annanstans, tills mina texter dök upp i så många sammanhang att folk skulle börja tänka; aha, det där namnet känner jag igen.

Men i stället klipper jag evighetsgräsmattor och hukar under jantelagsspökens tunga blickar. Småbarnsförälder har jag varit nu i drygt trettio år. På jobbet är jag en jack-of-all-trades-but-master-of-none och omgiven av hjälplösa, eller också har jag lärt dem att jag alltid är där om de behöver/vill. Det är svårt att få mer än korta stunder att skriva, även när jag är inspirerad.

Du får skriva när du blir sextio säger en av mina yngsta. Men det är ju snart. Och jag är ju uppvuxen i en annan miljö, en giftigare miljö där folk får cancer och dör strax efter att de gått i pension. Oreglerade giftutsläpp, droger och ohälsosam kost. Det är mina rötter det! Så snart man slappnar av går det åt helvete i systemet. Om jag blir sextio får jag vara glad, och nu ska man ju snart jobba till man är sjuttio för att betala någons fallskärm. Ska mitt skrivande bli något mer än sporadiska utbrott måste jag börja jobba mer ihärdigt. Om jag ska hitta maskinens sång, orlodoffa doschkoff, får jag inte tystna en sekund. Vik hädan, jantelagsspöken!

roten till allt ont1.jpg

En av de senaste skrivutmaningarna där på @skrivutmaningen var att skriva en skräckhistoria på bara tio meningar. Jag skulle kanske kunnat frammana allt möjligt mörkt, krypande, krälande och huggtandsförsett. Faktiskt så är det något som tagit upp en hel del av min tid med den där romanen. Vad skrämmer mig? Vad skulle göra det här otäckt? För den skulle också vara en skräckhistoria även om det hittills mest blivit på sin höjd litet otäckt.

En av de mest otäcka noveller jag känner till är skriven av Henry Kuttner och heter ”Kyrkogårdsråttorna”. Han var inspirerad av, och lyckades väl åtminstone här att överträffa, H P Lovecraft. I novellen länsas gravar på en kyrkogård av förvuxna råttor och en mindre begåvad huvudperson kryper ilsket efter dem i de gångar de grävt. Det blir väldigt klaustrofobiskt.

När jag var ungefär sexton skrev jag en kort historia om en liten pojke och hans mamma som får regelbundna besök av ett brutalt monster som misshandlar mamman. Pojken blir mer och mer förlamad av rädsla och maktlöshet samtidigt som han känner sig tvingad att göra något innan det går för långt. Till slut visar det sig att monstret egentligen är pappan när denne är full och svartsjuk.

Jag visade historien för några av mina nördiga kompisar, som annars hejade på det mesta jag skrev när det gällde robotar och främmande intelligenser. Den här historien möttes av tystnad.

Tillbaka till @skrivutmaningens skrivutmaning. Skulle jag hitta mitt eget mörka hjärta, kärnan till allt ont som skrämde mig så var det nog något åt det hållet. Monster, kryp, död och smärta var ingenting mot den iskalla maktlöshet ett barn kan känna i den här situationen. Tänk er en värld där ett leende kan dölja en smocka. Tänk er att de personer som ska älska er oreserverat när som helst kan förvandlas till något annat. Någon aphjärna kanske drar till med: ”Det är inte ens fel om två bråkar” eller ”det är väl deras ensak”. Nej, det är inte deras ensak. Det är aldrig deras ensak.

I mycket annat jag skrivit på, eller planerat skriva, fanns något liknande, någon anknytning till våld i nära relation. Speciellt ur de utsatta barnens synvinkel. Vad händer med dem i en verklighet som inte bara tar slut när eftertexten rullar upp? Vad händer när monstren är nära och kära. Ska man skydda och dölja även dem? Vad händer när man mycket liten måste konfronteras med så brett skilda och motsägelsefulla känslor? Vad slags skuld, hat, och större skuggor rör sig i deras mörker. Vad bär de med sig som vuxna? Det finns så många sätt att förvrida en människa.

Samtidigt som jag skrev mina tio meningar och började reflektera över dem kom dokumentären om Josefin Nilsson. Förhoppningsvis leder det till en #metoo-effekt och större medvetenhet. Redan nu finns ju #brinnförjosefin och liknande. Förhoppningsvis sprider sig den här effekten även utanför Dramaten. Det finns ju många fler monster där ute i världen.

Vid ett tillfälle, det här var på Försäkringsinspektionen fick jag en ny kollega, en charmknutte som klev in direkt från gatan och fick jobb. Man kunde göra så på den tiden. Han drev genast igång en massa sociala aktiviteter, pingisturneringar och annat. Jag var litet skeptisk, det var något som inte stämde men jag kunde inte sätta fingret på det. Det var litet skådespel över hans charm. Var det bara jag som såg det? Av en slump visade det sig att hans flickvän och min fru kände varandra (ja, jag vet att jag hoppar litet, men jag hann skaffa en fru där).

Hans och hans flickvän gifte sig och fick ett par tvillingpojkar tillsammans. Allt verkade frid och fröjd. En kväll var det bara han och jag där hemma hos dem. Fruarna var ute och roade sig tillsammans. Vi tog några glas och pratade. Då berättade han en ruggig historia. Hans frus förra pojkvän hade bundit fast henne vid ett element och sedan huggit henne med en machete. Min dryckeskompis hade också en machete som han visade. Det kanske är en grej, tänkte jag, att ha machetes liggande i byrålådan.

Vi kom ifrån varandra. Han slutade på jobbet. Jag slutade också där. Jag skilde mig från min fru (oj, nu gick det snabbt). Plötsligt snubblade jag på honom vid en politisk manifestation för flyktingar. Han var i sitt esse där, som man säger. Hans charm-nivå låg på 120, minst. Han och hans fru var också skilda. ”Har du träffat henne?” frågade han plötsligt djupt allvarligt och med en konstig glimt i ögat. Det hade jag ju naturligtvis inte. När jag berättade om mötet för min före detta fru rullade en ännu hiskeligare historia fram.

Hans före detta fru levde under ny identitet på okänd ort. (Hon hade ringt upp min fru för att låna pengar vid ett tillfälle, det var så de fick kontakt igen.) Hon och barnen var på flykt undan honom. Charmknutten hade försökt dränka tvillingpojkarna och knutit fast henne vid ett element för att sedan hugga henne med, just det, en machete.

För en tid sedan diskuterade jag med en bekant. I en tidningsartikel påpekades att ”våld i nära relation” även fanns bland poliser. Den bekante var präst och för det första trodde han ju inte på artikeln och om så var försvarade han det med att poliser lever under en oerhörd stress. Inuti mig vaknade en besinningslös ilska och jag vägrade argumentera: ”Lås in varenda jävel!” Hade det varit riktiga jävlar vi diskuterade hade jag nog varit mer tolerant.

Naturligtvis kom alla de där funderingarna och reaktionerna ur någonting. Jag kan nu erkänna att våld av det här slaget förekom när jag var liten. Erkänna? Ja, ni ser, våldtäktsoffermentaliteten. Ursäkta, jag har en sak att erkänna… Nu ska ni titta på mig med bistra och anklagande blickar och säga: Och vad gjorde du för att råka ut för det då?

Jag är nog inte redo att gå in på alltför mycket detaljer, men en tid levde hela familjen ett Dr-Jekyll/Mr-Hyde-liv.

Jag vet att han ångrade sig. Jag vet att min mor förlät honom innan hon dog. Det var inte det som dödade henne. Jag själv förlät honom. De sista åren han levde pratade vi varje dag.

roten till allt ont 2.jpg

Men än som vuxen kan jag känna en kall hand gripa tag i mig om jag hör eller ser något. Jag kan förlåta. Jag kan göra mitt bästa att förstå. Ja, jag kan sätta mig in i alla berördas huvuden. Det är dock något jag alltid bär med mig, som jag kommer att ha med mig till jag själv dör. Och det har präglat allt i mitt eget liv. Någonstans inuti sitter fortfarande barnet och ser med andra ögon på min omgivning, spanar efter monstren, försöker se igenom alla förklädnader. Ja, jag kan förlåta, men jag kan inte glömma. Faktiskt, så kan jag inte glömma, hur jag än försöker. Ljuden, känslan, kylan, maktlösheten, finns alltid där i bakhuvudet.

Jag kan inte heller ta ställning i den här frågan. Jag vet att det inte är en lösning att ”låsa in varenda jävel!”, att jag inte kan säga ”skjut dem direkt vid första slaget!”. Det är inte någon lösning, det är inte vad jag skulle ha velat för min egen familj heller. Nej, men jag är knappast lugn och objektiv i den här frågan. Det är bara så det känns och de känslorna kommer fram när ämnet tas upp. Det är mitt eget monster att tämja.

Häromdagen kunde jag till och med skratta när någon skojade och sa att han fick några rapp av sin pappas bälte varje gång han fyllde år. Var det en bra födelsedag var det inte med spännet. Fast jag var nog den enda som skrattade. Och jag skrattade så högt att alla andra tittade frågande på mig.

Och ibland kan jag skriva om det på mitt eget sarkastiska sätt. Cirkla runt kärnan. Och plötsligt har jag ännu en röd tråd till min roman. Det finns många olika monster där ute. Hör här, smaka på tonen: ”Folk vill ha en perfekt tryckknappsvärld. Säg A så kommer B. Där i den perfekta tryckknappsvärlden är allt förutsägbart. Där växer pojkar som han upp till män som hans far. Svartsjuka föder svartsjuka. Våld föder våld. I böcker och filmer följer de alltid mallarna, kugghjulen går perfekt i varandra. Små ängsliga pojkar i verkligheten försvinner bara. Pojkar, som han, som får kramp i magen om ett par grälar på bussen, som stiger åt sidan tyst och stilla om flickan han intresserar sig för intresserar sig för någon annan, som tar ett ”nej” för ett ”nej”. Sådana pojkar vill ingen ha för de är oberäkneliga. De faller utanför ramarna. Enkla regler ska det vara. Tryck på den knappen så händer si, tryck på den så händer så. Det är vad folk vill ha. De kan inte erkänna det, men så är det. Förutsägbarhet är bra. I en kaotisk värld får de som analyserar och håller koll jobba desto mer. Allt måste ju kunna beräknas.

Han med en psyko-farsa som inte blir en värsting, som inte ens sticker ut, hör inte hemma i den där perfekta tryckknappsvärlden. Det finns ingen självklar behandling för honom. Det finns inget piller-som-fixar-allt. Kvacksalvarna skulle slita sitt hår när de ska blanda sina dundermediciner. Tryckknappsmänniskorna vet inte vilka knappar de ska trycka på. Ve och fasa, det finns ingen app för honom.”

Och vad händer med den där pojken i min roman. Tja, indirekt släpper han helvetet lös över Stockholm och världen… Men det är en annan historia.

Mer betänkligt

mer betänkligt pegasus.jpg

Jag tänkte pausa den här inledande presentationen av mig själv som nu pågått i ett dussin blogginlägg och skriva litet om det jag faktiskt hade tänkt skriva om från början; själva skrivandet. (Och då har jag inte ens kommit fram till första barnet, av fem, ännu, så hav förtröstan, mer presentation kommer nog i sinom tid.)

Som jag tidigare skrev är inspirationen en liten gnista i mörker och ensamt gnetande. Det är som en liten flirt en oändlig grå dag. Källan kan vara musik eller något jag läser, det kan vara en film, det kan vara människor omkring mig. Det kan vara en blick eller ett leende. Gnistan kan finnas i nästan vad som helst. Ett tomt kollegieblock kan i sig vara en gnista. Det kan bli till en flyktig förälskelse. Det kan bli något jag skriver om och om igen, inte en eller två gånger utan snarare tjugotvå. Jag har tidigare varit inne på sambandet mellan skrivande och förälskelser. Ibland blir den där förälskelsen passionerad, ibland blir den bara vanlig kärlek. Ibland tar det slut.

Passion är farligt och livsomvälvande. Det är kanske inte farligt i sig, men när du väl upplevt det en gång kan du aldrig bli densamma. Frånvaron äter dig och plågar dig. Du förlorar egen vilja och kontroll. Du har varit på en ny nivå. Du kan försöka att hålla dig ifrån det, men din kropp, alla dina sinnen och till och med ditt undermedvetna kommer att försöka få dig att falla dit igen.

Skillnaden mellan vanlig kärlek och passion är som skillnaden mellan saft och vin. Saften kanske släcker din törst. Vinet gör att du bara vill ha mer.

Visst kan vanlig kärlek utvecklas till något fantastiskt och man sitter där sjuttio år gamla och avslutar varandras meningar. För många räcker det bra.

Om du en gång känt passion är ingenting längre bra. Det är en stege genom nivå efter nivå och det finns inget tak. Du kan stanna, kanske till och med klättra ner igen, men du kommer alltid att bära med dig känslan att du en gång var högre upp. Du kan aldrig bli riktigt lycklig om du inte fortsätter klättra. Det finns i ditt blod, i dina tankar, i alla omkring dig. Passion börjar med att man avslutar varandras meningar. Man fortsätter tills man inte kan andas utan varandra, tills alla sinnen är synkroniserade. Man tänker, känner och är varandra.

Vanlig kärlek är jobb. Vanlig kärlek har med samvaro och fortplantning att göra. Det är ett bygge man bygger, bit för bit, tillsammans från den där första kontakten. Det krävs att man träffas ofta och tar vara på varandra. Det krävs uppmärksamhet.

Passion är en eld som brinner av sig själv. Den finns där, fullt ut, från början. Den vill bara brinna mer och bränna mer.

Skrivande är ibland passion. Ibland är det vanlig kärlek. Ibland tar det slut. Då börjar man om.

Om man fortsätter den tanken är ju den där passionen ibland blind också. När man är bländad och mitt uppe i ”zonen” är allt man skriver fantastiskt och underbart. Man vill inte ta bort ett ord. Man måste nå ett tillstånd där ”eftertankens kranka blekhet” råder för att redigera sin text. Vägg i vägg med den där eftertanken, och väggarna är tunnare än toalettpapper, bor oviljans hungriga demoner. Det är lätt, alltför lätt, att inte skriva alls.

Jag har alltid berättat historier och skrivit alltsedan jag lärde mig läsa och skriva. Ja, även innan det. Jag kommer ihåg i förskolan att jag hade gjort en teckning och personalen hjälpte mig skriva ner vad den handlade om. Det blev en hel sida med text. Min lärare i fjärde klass blev så exalterad att ha en elev som skulle bli ”författare” när han blev stor att hon läste upp mina uppsatser högt för klassen. Varje vecka skulle vi skriva en text. Min blev en följetong där man fick följa huvudpersonen från månen, till Amazonas djungler och även till nordamerikanska indianstammar. Ja, allt jag tyckte var spännande då lyckades jag klämma in i den historien.

I högstadiet och i gymnasiet var inte lärarna lika lättflirtade. Då skulle man börja hålla sig innanför ramarna och det hade jag svårt för. Jag var redan då inspirerad av författare som bröt reglerna så jag bröt också regler hejvilt. Det var många gånger jag inte skrev så som de ville och möttes av tystnad. Bara någon gång, då och då, skrev jag exakt det de ville, bara så att jag inte skulle få alltför dåliga betyg, men när jag gjorde det var det inte jag; det var en låtsas-jag. (Och ibland tänker jag även idag, låt dem se det, låt dem förstå, bara jag för allt i världen inte behöver vara låtsas-jag igen.)

Men där i skolan träffade jag andra som också skrev och en tid var jag skrämmande produktiv. Att ha vänner som tänkte på liknande sätt och förstod skrivandets och fantiserandets vånda och nödvändighet, var väldigt inspirerande. Det blåste på passionens lågor. Tyvärr var vi väldigt olika också och efter gymnasiet kom vi ifrån varandra. Flickvänner, liv och vidare studier skingrade oss. Jag fick nya vänner och flickvänner som inte alls förstod min passion. En del av dem tänkte nog: Ja, ja, det går väl över. Eller, skriv gärna, gör vad du vill, men gör det sen. En av mina ”vänner” sade till och med vid ett tillfälle då jag försökte förklara en av mina idéer: Vad är det för mening? Han är idag nummer ett av mina inre-kritiker-demoner, kungen av dem, som dyker upp när alla andra inre-kritiker inte lyckats tysta mig. Han och min pappa som tyckte att jag skulle göra något nyttigt istället för att bara sitta där med papper och penna och göra ingenting.
mer betänkligt nötjobb.jpg Tyvärr är jag väldigt lydig så ibland tänkte jag: Jag skriver sen. Jag klipper gräset. Jag gör färdigt det här jobbet som aldrig tar slut och så skriver jag väl sen. Inte för att gnetjobb är dåliga i sig, tvärtom kan de vara bra när man kör fast, just klippa gräs är nog bra rensa-hjärnan-jobb. Men man vill ju välja tillfället själv. Det är alltför lätt att sen blir ännu mer sen.

Flickvänner som tyckte att jag skulle skriva för dem, eller på deras sätt, eller det de tyckte man skulle skriva om, är andra sådana där kritiker-demoner. Du har ju talang. Varför skriver du inte det jag skulle vilja skriva om? Som jag tidigare varit inne på drogs jag gärna till flickor som också hade drömmar, men kanske inte samma drömmar.
Ibland tänker jag idag att det är ju fördelen med att bli äldre. Dels bryr man sig mindre om vad andra tycker. Dels är de där människorna antingen döda eller gamla käringar av båda könen nu och ingen annan lyssnar längre på dem så då behöver inte jag heller göra det.

En irriterande sak när man gick omkring med författardrömmar skrivet i pannan var ju den där ständiga frågan: Hur går det med din bok? Som om det bara var en bok. Tja, och vad skulle jag säga. Min första bok brände jag upp. Jag kanske berättar mer om det en dag, om jag inte skrapar fram ett korn ur askan och skriver om den helt. (Idén skulle hålla än och kanske till och med vara mer aktuell idag.) Den andra fastnade jag i under flera år innan jag förpassade den till en flyttkartong i källaren och den också brann upp när någon pyroman-wannabe tände eld på källarförråd i förorten. Den tredje blev en allt mer komplicerad fantasy som jag också fastnade i för att det var för många karaktärer som ville ha mer och mer utrymme. Jag får väl som många andra gamla författare ta itu med den och skriva en neverending-story när jag närmar mig mitt eget slutdatum.

Emellan alla de här ”böckerna” blev det en sida här och en sida där, tusentals anteckningar och funderingar. Varje nystart har också gjort att skrivarmusklerna varit otränade och det jag skrivit har liksom exploderat i alltför mycket och alltför snabbt. Att jag fastnat flera gånger har varit dels när ”kritikerna” blivit för gapiga och dels att jag har svårt att skriva lätt och enkelt eller om något lätt och enkelt ämne. En före detta flickvän som nu också blivit en inre-kritiker tjatar hela tiden; Kan du inte skriva en vanlig historia om vanliga människor? Men det har alltid känts tråkigt. Det gäller ju att fånga andras intresse och ännu viktigare, mitt eget intresse. Det måste ju vara något som jag kan skriva om och om igen minst tjugotvå gånger.

För länge sedan läste jag ett par böcker om att skriva och en notering från dem har jag alltid med mig. (En av dem var Göran Häggs Författarskolan. (Om just det här citatet är därifrån är jag inte helt säker på, men den är värd att nämnas.)) ”Skriv inte den bok du tror folk vill läsa. Eller behöva läsa. Skriv den bok du skulle vilja läsa!”

Där fanns också en annan sak jag tyckte jag kände igen. Det handlade om ärlighet när någon läser ens text. En ny bekantskap eller kärlek, eller familj, riskerar att vara för okritiska eller överdrivet välvilliga. Gamla vänner av ens eget kön kan vara avundsjuka eller rentav illvilliga, särskilt om de börjar misstänka att du verkligen har talang. Då kan de racka ner på det som fungerar eller lovorda det som är dåligt i hopp om att det ska gå illa. Gore Vidal ska ha uttryckt det: ”Något dör inom mig varje gång någon av mina vänner har framgång.”

Vänner behöver man dock och de kan gagna ditt skrivande. Familj och barn likaså. Så som jag ser det tillför alla någonting. Men hitta gärna andra som skriver eller brinner för det skrivna ordet.

Jag har först på senare år förstått att jag är en aning överkänslig för andra, att jag har mina tentakler en bit för långt ut ibland. (Jag kom att tänka på ”Zelig” i filmen av Woody Allen.) Ensamhet och tystnad kan ibland vara en välsignelse, stunder att hitta tillbaka till kärnan. Samtidigt behöver man ju ta del av historierna och känslorna. Ibland är det omöjligt; att bry sig lagom. Det kan vara bra att vara empatisk om man ska sätta sig in i andra, de flesta som sysslar med någon konstform är nog det. Det kan också vara negativt. Empati attraherar, en del av dem det attraherar är inte lika empatiska. En del vill bara använda dig. Världen är full av misslyckad potträning. Man ska inte ändra sig själv bara för att anpassa sig och vara de där misslyckat pottränade till lags.

Människor är till för att blandas men just när det gäller den här sortens drömmar kan det vara bra att hitta andra som du. De behöver inte se ut som du, inte tänka som du, inte leva som du; men de behöver ha samma passion för orden som du. Kom dock ihåg att de bara är dina vänner. Och förälskelser och kärlekar och familj och barn, de är bara just det. De är inte du, det är bara du som är du.

No shades of gray

statstjänsteman.jpg

Försäkringsinspektionen hette det, min nya arbetsplats. Efter att ha diskat, stressat, och kollat på sköterskor på Rosenlunds sjukhus i tre månader var det här litet lugnare och än mer viktigt ett arbete där jag själv kunde styra hur jag lade upp min tid. Försäkringsinspektionen finns inte kvar idag, några år efter att jag slutade slogs det samman med Bankinspektionen och blev till Finansinspektionen. Det kallades ”blankettvändarverket” av våra klienter. Tänk er gamla tiders deklarationsblankett gånger hundra. Försäkringsbolagen skulle, beroende på vad slags försäkringsbolag det var, lämna in minst tjugo olika blanketter för att redovisa vad de höll på med. När datorer började göra sig populära skulle blankettsystemet uppdateras men som så mycket annat där i ”papperslöshetens” gryning innebar det dessvärre att det blev fler blanketter i stället för mindre.

Jag var anställd som Expeditionsvakt, men det var egentligen ett vanligt kontorsvaktmästarjobb. Jag sprang runt med post, kopierade, bytte lampor, bytte färgband till skrivmaskinerna och lagade sådant som gick att lagas. Jag plockade också ihop de blanketter försäkringsbolagen skulle ha. Ja, jag var ett slags allt-i-allo. Det fanns också en Materialförvaltare, som var snäppet över Expeditionsvakten. Min Materialförvaltare var en gammal gotlänning som kedjerökte pipa och bara lyfte blicken från sina tidningar om någon med tillräckligt hög rang kom in. Om det var en vanlig sekreterare hänvisade han till mig med en grymtning, och ibland någon kommentar om att de borde vara mer sparsamma med materialen. Om det var någon av direktörerna, och det fanns många sådana, generaldirektörer, avdelningsdirektörer, byrådirektörer och gudvetvaddirektörer, släppte han allt och for upp och bugade och bockade och smickrade. Han var dock sjuk ofta så jag fick även ta över hans arbetsuppgifter. (Bilden och limericken ovan är faktiskt från den tiden.)

Det var ett ställe där tiden stått stilla sedan Strindberg skrev Röda Rummet. Medelåldern, jag räknade faktiskt ut det, var närmare sextio, och det var med mig inräknad, och jag var bara nitton när jag började. Alla de där direktörerna var män. Många av dem skulle komma att pensioneras under de år jag jobbade där, många fortsatte att komma in på ”uppdrag” även efter pensionen. Jag skojade en gång med en av dem att dig får vi väl bära ut en dag. Nu tror jag inte att det hände med just den personen, men min efterträdare (mer om det sedan) fick faktiskt bäras ut. Kvinnorna som jobbade där var de flesta sekreterare, det fanns olika sorters sådana också, och snäppet yngre än gubbarna. Den yngsta, förutom jag, var växeltelefonisten som var mellan trettiofem och fyrtio.

Det var långa, tysta och mörka korridorer. Lokalerna hade en gång varit ett fint hotell. I rummen satt de allvarliga grå kostymerna bakom sina tunga skrivbord, en del med en flaska i skrivbordslådan. Små äldre damer klick-klackade runt med papper i händerna. Om du ville sluta fick du ansöka om ”entledigande”, men det var ingen som gjorde det för du kunde vara tjänstledig för evigt. En av de äldsta direktörerna var faktiskt vikarie för en annan och hade varit det i trettio år. Hans enda arbetsuppgift, vad jag förstod, var att vara ”minne”. När något dök upp kom han till exempel ihåg att 1942 på våren hade vi ett liknande fall, och då ringde de på mig och jag fick gå ner i källararkivet och leta rätt på den där akten från 1942. En annan gubbe, som jag inte riktigt vet vad han gjorde, kom jag på att sitta ensam på sitt kontor med ett tidtagarur i handen en gång. Vad han gjorde funderar jag på än i dag. Det var ett byråkratins näste och byråkrati var själva orsaken att det alls fanns.

Jag var ung och oskyldig och trodde nog att känslolivets bergochdalbana skulle ta slut så snart man blev gammal nog att inte behöva falskt ID på nattklubbarna. Jag trodde att vuxna levde i en annan värld. En värld där saker och ting var enkla och organiserade. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Det här stället var rena ormboet av intriger och historier under ytan. Det var ofta firmafest och då kunde vad som helst hända. Folk blev för fulla. Alla hade haft ihop det med alla och ibland blev det svartsjuka och till och med slagsmål på festerna. De man minst misstänkte hade haft affärer med varandra. Det var mer gymnasieskola än gymnasieskolan någonsin varit. Åtminstone för oskuldsfulla lilla jag som spenderat för mycket tid i biblioteket.

Tre gånger om dagen delade jag ut och samlade in post internt. Var och en av direktörerna, och det fanns ju fler av dem än avdelningar, hade en in- och utkorg på sitt kontor. Alla direktörerna hade olika regler. Hos en del var det bara att knacka och gå in, även om självaste Finansministern var på besök, vilket hände ibland. Hos han med tidtagaruret skulle man knacka och vänta i en halv minut, alltid. En av dem hade ett ljus-system bredvid dörren, med röd, gul eller grön lampa, och jag var absolut tvungen att använda den och fick aldrig kliva in om det var röd lampa. En dag var mitt huvud fullt, av vad tjugoåriga unga mäns huvuden alltid varit fulla av, och av misstag öppnade jag hans dörr utan att titta på lampan först. Jag fann honom och en av sekreterarna i samma stol. Förstummad stängde jag dörren snabbt och tänkte; Aj, nu får jag sparken! Inte för det jag hade sett utan för att jag brutit mot reglerna.

Han var stilig och karismatisk, alltid välklädd, håret alltid perfekt, lugn och artig. Han hade rest mycket i sina dagar och var ett par år yngre än sextioåringarna. Ibland kunde han ha en färgglad halsduk i stället för slips till sin grå kostym. Det gick litet rykten om honom och sekreteraren, de var båda nämligen gifta på varsitt håll. Vi hade en italiensk skräddare tvärs över gatan som glatt ”visade” när något hände uppe på hans kontor. Det låg ovanpå vårt. Så jag borde ha varit bättre förberedd. En timme efter incidenten ringde han och ville att jag skulle komma upp till hans kontor. Jag gick med tunga steg och tungt huvud. Jag vågade nästan inte titta på honom.

”Jag har ett problem”, sade han. ”med min stol. Den verkar vara trasig…”
Jag fixade hans stol. Två dagar senare bjöd han ut mig på lunch, som kostade fem gånger mer än vad jag var van vid, som tack, och under två timmar underhöll han mig med historier från sina resor som fick min ”historia” att blekna bort. Kort efter blev han och sekreterarens affär offentlig då de, till skvallerbyttornas förtret, skickade ett gemensamt vykort från ett soligare ställe.

Det var här min reserv-officer, han som levde i öppna förhållanden, jobbade. Han var min närmaste chef, men vad jag förstod hade han inte haft ihop det med någon där. Han inriktade sig väl mest på de som var yngre än fyrtio och det fanns ju inte så många. Växeltelefonisten möjligen då, men hon hade redan ihop det med en av de mer udda direktörerna, en man som alltid gick barfota på kontoret. Han var visserligen tjänstledig (kom tillbaka senare igen) men just då trakasserades hon istället av en av de gamla uvarna som tyckte att ett par chokladaskar gjort honom förtjänt av hembesök efter jobbet.

Här fanns en pryd gammal dam vars största stolthet var efternamnet. Hennes far hade konstruerat ett flygplan under kriget så de var kändisar i hennes ögon. Dessvärre stavade alltid Sadistiska Mentalbyrån (mitt namnbyte) hennes namn felaktigt så hon fick heta fru Sperman.

Det var också här min Arwen Undomiel dök upp. Hon ersatte den där unga växeltelefonisten i tre månader.

När min kompis, som jag vikarierade för, kom tillbaka från sina studier ville de ha oss båda kvar, så jag fick behålla jobbet som Expeditionsvakt och han fick en påhittad ny tjänst. Han beklagade sig dock över att hans arbetsuppgifter var litet knappa, att han kunde gå runt med ett tomt papper hela dagarna. Efter något år sökte han nytt jobb. Jag hade desto mer att göra på vaktmästeriet och ibland fick gubbarna påminna mig: ”Det anstår inte en statstjänsteman att springa så att drag uppstår i korridorerna.” Lönen var dock ett växande problem. De här gamlingarna såg tydligen ingen större skillnad på nitton och tjugofem. ”Du är ju så ung, du har lång tid kvar”, tyckte de.

Min ungdom gjorde dock att jag gärna provade på nyheter och hade ganska lätt att lära. När jag började var deras telefonväxel en sådan där gigantisk historia med en massa sladdar och hål. Man svarade på ett samtal och genom att koppla rätt tåt till rätt hål kopplade man samtalet vidare. Det fanns flera av sekreterarna som bemästrade den och jag lärde mig också och fick avlösa telefonisten för lunch och rast. När de sedan bytte ut växelstationen mot en modern som var bara aningen större än en miniräknare, fick flera av de andra problem med att tänka om. För mig var det inga problem, och snart bestod en fjärdedel av min arbetstid att avlösa växeltelefonisten. Visst kunde det bli fel ibland. Nu när alla tåtar och hål klämts ihop i ett litet keyboard visste man ju inte vad som kunde gå fel. ”Ursäkta, det blev ett tekniskt missöde med vår nya växel.” Jag lärde mig också att man inte skulle säga till den som ringde upp att personen de skulle prata med var på toaletten.

En ny kille dök upp, tja, han hade jobbat där förut men tagit ett år tjänstledigt och varit i USA, ville nu introducera en riktig dator. Han var en rund liten gubbe, klapprade runt i träskor i korridorerna och tuggade alltid tuggummi och visste precis hur han skulle få med sig gubbarna. Han hade som Dolph Lundgren lagt sig till med en accent. Ingen av sekreterarna var dock särskilt begeistrade i det där underverket till dator. Den hette ”Deck 10”, och tog upp ett helt rum, inte för att den var jättestor men ena delen, själva terminalen tog upp ett skrivbord trots att skärmen var pytteliten och den andra delen, skrivaren, en hiskeligt bullrig, gnisslande och smattrande sak, tog upp ett skrivbord till. När tanterna skulle introduceras och lära sig använda den slog de genast bakut så det slutade med att jag blev den som kom att använda den. I skolan hade jag redan kommit i kontakt med datorer, sådana där man stoppade musikkassettband i. Även om jag inte varit någon stjärna, jag hade många nördvänner som var mer flinka med de där datorerna, förstod jag principen. Det verkade ingen annan på den här arbetsplatsen göra, förutom Tuggummi-boy då.

Den användes först till att bara skriva ut adresser på alla de vi skulle skicka grejer till, försäkringsbolagen och andra statliga myndigheter. Det var en omständlig process, och kanske hade de på ett sätt rätt, tanterna; de skulle kunnat skriva adresserna i sina skrivmaskiner mycket snabbare. Nu fick jag springa fram och tillbaka till FOA (Försvarets forskningsanstalt) med hålkort som de matade in i en dator där, sedan tillbaka, koppla upp mig på vår terminal mot deras och sedan skriva ut dem.

Vår vän från staterna hade dock större planer än bara adresslistor. Eftersom det bara var jag som var intresserad fick jag fri tillgång till datorn i ”utbildningssyfte”. Snart kunde jag alla stegen för att skriva ut adressetiketterna utantill och började leka litet. Det fanns spel på den också. Onlinespel. Man kopplade upp sig mot FOA och så blinkade skärmen och det stod, i vit text mot grön bakgrund, typ:

”Du står på ett fält. I Norr har du ett berg. I Öst finns en skog. I väst ligger ett fält. I Söder rinner en flod.”

Man skrev till exempel N som i norr. (Kommandona var på engelska även om resten var på svenska så öst blev E och väst W.)

”N.”

”Du står på ett fält. I Norr har du ett berg. I Öst finns en skog. I Väst ligger ett fält. I Söder rinner en flod.”

”N.”

Det blev samma text igen. Vad fan?

”W.” Samma text igen. ”W. N.” Äh. ”S. S. S.”

”Du står i en flod…” Aha.

Det kostade dock att vara uppkopplad på den tiden. Jag blev inkallad till kassan när de fick en räkning på mitt spelande som motsvarade vad jag fick ut efter skatt på en månadslön. Jag hann nog bli en aning kallsvettig där men Tuggummi-boy kom till min räddning. ”Good. Good”, sade han och klappade mig på axeln, blinkade åt kassörskan och skrev på fakturan utan att tveka. ”At least någon here is intresserad in the future”, sade han.

Senare skaffade de också en ”ordbehandlare” som var något mitt emellan en dator och en skrivmaskin Det var samma sak här som med datorn så det var bara en av tanterna som använde den. Och jag, jag satt och använde den på kvällarna. Den hade stora fyrkantiga disketter, aningen större än en cd-skiva men tunna och fladdriga.

Efter några år var det många som pensionerades och nya förmågor dök upp. Den gamla generaldirektören slutade och vi fick en ny, från något annat statligt ställe. Han tog med sig en del av sina tidigare medarbetare. Reservofficeren slutade och ersattes av en kvinna. Det kom ett par kvinnor till, även bland direktörernas skara. Förändringarnas vindar blåste hårt. Vår tuggummituggande dataspecialist fick konkurrens när yngre versioner dök upp. När min piprökande gotlänning gick i pension tog den nya generaldirektören med sig ännu en trött sextioåring att ta hand om. Något år efter att jag slutade fick den där nya Materialförvaltaren en hjärtattack när han skulle byta en glödlampa och fick, som sagt, bäras ut.

En av de nya kvinnliga direktörerna flirtade hejvilt och likt en del av gubbarna var hon ganska glad i att dricka. Hon var ungefär dubbelt så gammal som jag när jag var tjugofyra. En kväll när vi skulle ha en firmafest ringde hon på mig innan och ville ha hjälp med något. På den tiden hade alla kvinnor, från sexton till sextiosex, så kallade disko-overaller. För alla män som var unga på åttiotalet var det här roten till allt ont. (Jag såg för en tid sedan att de försöker smyga sig tillbaka från dimensionen O6, nu under namnet ”jump-suits”.) Nu ringde som sagt den här kvinnliga direktören och ville ha hjälp och när jag kom till hennes kontor bar hon en sådan där disko-overall. Hon behövde hjälp med dragkedjan som hade hakat upp sig. Chockad upptäckte jag att under den där overallen hade hon ingenting alls på sig.

På något sätt lyckades jag slingra mig ur den situationen med jobb och heder i behåll. Två jobb senare visade det sig att min nya direktör där bodde granne med henne. Han tyckte att hon var väldigt trevlig. Jag sade ingenting om det.

Sex år hann jag jobba på Försäkringsinspektionen innan jag begärde tjänstledigt för att söka annat jobb.

Working hard for the money

I Piteå hann jag med två jobb innan jag flyttade. Ett var att dela ut morgon-tidningar. Det var mitt ”bröd”-jobb och räckte egentligen ganska långt. Kort arbetstid och bra betalt. Det kunde jag hålla på med trots skola och även senare ifall jag skulle pröva på något annat. På somrarna jobbade jag på SCA och hade jag stannat ett år till hade jag ganska säkert fått fast jobb där, eftersom de först och främst anställde barn till de som redan jobbade där. Det skrämde mig litet, de där framtidsutsikterna. En del gamla gubbar gick där som spöken och de nya visste inte ens om att de var där. En stackars gubbe satt ensam i ett litet krypin hela dagarna, ingen visste vad han egentligen gjorde; han kom på morgonen och gick på eftermiddagen. En annan gubbe blev spöad av sina söner, som var ena riktiga busar, de var faktiskt ökända ända ner till Umeå, och skyllde varje gång på att han cyklat i diket. En av sönerna var den tatuerade ynglingen som jag tidigare berättade om, som försökte smuggla stulna jeans och cannabis tillsammans med den där killen som inte gillade mina insändare. Piteå var en liten stad.

När jag flyttade till Stockholm tog jag första bästa jobb, bara för att få bidragen och komma iväg, och även om jag lagt ut litet krokar på flera ställen, var första jobbet som så kallad Ekonomibiträde på Rosenlunds sjukhus. Det innebar att jag diskade. Det flesta som jobbade där var inte ursprungligen från Sverige. Det närmaste var några finskor som var kallskänkor i köket, och så min dåvarande flickvän som också fick bre mackor. Många av de i disken hade varit i Sverige i kanske sex-sju år men hade ett väldigt begränsat svenskt ordförråd. ”Jobbajobbajobba”, skrek de och så kunde de några ord till som ”ja” och ”nej” och ”knulla”. Det var stressigt för om de blev klara med ett pass fick de längre rast som de alltid tillbringade med att sitta i sjukhusets kafeteria och vissla på sköterskorna. På grund av språkliga svårigheter blev det inte alltid så lyckat när de försökte sig på att närma sig de där sköterskorna, men sitta och titta på dem och vissla ibland ville de göra i alla fall.

Ett försök till kommunikation kunde låta så här:

”Knulla? Ja?”

”Far åt helvete!”

”Knulla? Nej.”

Jag kom att diskutera det där med några av killarna under rasterna. Faktiskt kom några av dem till mig och ville ha råd om svenska tjejer. Åttiotalet, f.A. (före Aids), var visserligen lössläppt och sexuellt frigjort, särskilt på platser som Stockholm där många var rotlösa, och svenska flickor solade topless på varenda liten gräsplätt, och det var svårt för de där killarna att förstå att det ändå fanns regler i spelet. Tyvärr funkade det inte att bara slänga ur sig ett ”knulla”. Tvärtom var nog det där spelet ännu viktigare då. Det skulle konstras och planeras, diskuteras känslor och engagemang. Det fanns så många komplicerade regler i det där spelet som inte ens vi svenska killar kände till, i alla fall inte jag. Även om många tjejer var beredda att kavla ner disko-overallen[1] så bar de fortfarande på drömmen om mamma-pappa-barn som de fått inpräntat sedan barnsben. Det var en ambivalent tid, frigjordhet och självförverkligande kontra gamla värderingar. Redan då var faktiskt den klassiska mamma-pappa-barn-bilden ganska långt ner på listan med familjesammansättningar i verkligheten. En historiker på teve som funderade hur vår tid skulle komma att betraktas om tvåhundra år trodde att det mest utmärkande skulle bli glappet mellan idealet och verkligheten. Det där glappet fanns redan då och skulle komma att växa.

Ett par av de där killarna kom jag att minnas speciellt. Han påminde väldigt mycket om min egen pappa (jag ser oftast likheter i personligheter först när jag träffar nya människor). Han var envis och noggrann och strikt. Saker och ting skulle inte ändras hit och dit. Det han var anställd att göra för sju år sedan, det gjorde han som han skulle, men inte mer och inte mindre.

När kökets personal blev avundsjuka på att disk-killarna hade så långa raster började det pratas om att vi i disken skulle använda en del av rasten för att hjälpa till i köket. Eftersom jag pratade bäst svenska blev jag killarnas språkrör; det var ju inte så att de jobbade mindre utan bara snabbare, tyckte jag bland annat. Jag försökte få mina kollegor att sakta ner men den tanken förstod de inte.

Det blev till slut bestämt att vi skulle turas om att hjälpa köket (jag kom att göra det mer än de andra) men också att en del av kökspersonalen fick hoppa in i disken ibland när det behövdes. Det var vad mina argument lett till. Det skulle i sin tur leda till fler diskussioner framöver eftersom bara hälften av diskarna ville hoppa in i köket och, ännu värre, nästan ingen som jobbade i köket kunde tänka sig att jobba i disken.

Den här envisa mannen gillade inte de här förändringarna och gav, vad vi idag skulle säga, fingret åt dem och sa upp sig. Han var en sann arbetarhjälte. Innan han sade upp sig åkte vi ofta samma buss till och från jobbet och kom också att prata en hel del medan de andra sprang efter sköterskor på rasterna. Han var från norra Turkiet och där kunde det vara snö och kallt på vintern, så kallt att folk frös ihjäl. Han fick mig till och med att gå och se en turkisk film som delvis utspelade sig i hans hemtrakter.

En annan som fastnade i minnet var en kille som gärna stack ut, han var litet av en clown av den där tragiska sorten. Han var alltid först att jaga en ny sköterska, men naturligtvis fick han aldrig napp. De andra killarna drev ofta med honom, lurade honom till exempel att äta fel kött (han var muslim) och jag förstod ganska snart att han nog inte kunde så många fler ord på sitt hemspråk än de fyra han kunde på svenska.

Vi drabbades samman under min första vecka. Alla turades om på olika stationer och den här dagen var det min tur att spola av maskinerna och städa innan vi kunde gå på rast. Den här killen började skrika och gestikulera. Jag kanske var litet långsam och missade dessutom något ställe. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men det lät illa och gesterna såg ännu värre ut. Det slog slint i mitt huvud och jag spolade ner honom som svar. Alla blev knäpp tysta innan de plötsligt började skratta. Efter det var jag en i gänget. När kökspersonalen var tvungna hoppa in senare kunde jag som alla andra nu också skrika ”Jobbajobbajobba” på dem.

Jag kom dock att tycka synd om den här mannen och efter ett tag satt jag ofta vid samma bord så jag kunde hejda honom om de andra lurat på honom fel korv.

En morgon stötte jag på honom på bussen till jobbet. Han bodde inte åt det hållet så det var en överraskning. Den här morgonen var han glad som en lärka. Han hade äntligen träffat en tjej och till min förtjusning, men övriga busspassagerares förfäran, beskrev han med gester och ljud sina nattliga bravader.

Nu kom han att dyka upp där ofta på bussen men efter inte alltför många morgnar mörknade bilden en aning av hans nya flickvän. Hon var ofta full, kanske till och med påverkad av annat. Hon var faktiskt alltid full. När jag träffade henne första gången slogs jag av att hon, trots att hon egentligen var yngre än honom, framstod som så mycket äldre. Hon var arbetslös och han hade nu börjat finansiera hennes drickande. Själv drack han aldrig alkohol, det var lika otänkbart som att äta fel korv. Hennes röst var av den där vassa och skarpa sorten som får en att hoppa till i tunnelbanan eller livsmedelsaffären och den där genomträngande rösten använde hon hela tiden för att delge allt och alla sina åsikter om allt och alla.

Jag vet inte hur deras historia slutade, men intressant var det.

Jag hann bara jobba på Rosenlunds sjukhus i tre månader när en kompis, egentligen min flickväns kompis, ringde och undrade om hon kunde tänka sig att vikariera för honom. Han var vaktmästare på en statlig myndighet. Hon tyckte väl inte riktigt att det var hennes grej, men jag var ju intresserad.

Jag var där på en kort intervju. En trupp gråklädda gubbar, alla mellan sextio och sextiofem, satt där för att bedöma mig och mitt skolbetyg (med idel ettor, tvåor och en del streck) skickades runt mellan dem.

”Mmm, jaa, jaha, mmm”, sade de. ”Det här ser ju väldigt bra ut.”

Det såg egentligen inte alls bra ut. Jag hade varit mycket frånvarande på slutet av min skolgång och struntat i att slutföra vissa uppgifter. Även om de här gubbarna mest hade haft att göra med ett annat betygsystem, så var det ju ganska uppenbart. Tja, om siffersystemet var omvänt kunde ju ettorna vara femmor och tvärt om, men streck var väl ändå alltid streck.

På ”specialarbete” stod det till och med klart och tydligt ”ej genomfört”. Eftersom jag gick teknisk linje var vi tvungna att göra ett speciellt utvalt specialarbete, och inte som alla andra välja fritt. Men det där med ”ej genomfört” var diskutabelt; jag hade faktiskt gjort mitt specialarbete två gånger. I det här specialarbetet ingick att göra en ritning. Dessa gjorde vi på jättestora pappersark som sedan skulle kopieras i en speciell kopieringsmaskin som såg ut som en muterad mangel från djävulens tvättstuga. Maskinen gick sönder när jag skulle använda den och den bestämde sig för att tugga sönder mitt original i sina dödsryckningar. Läraren, som totalt saknade medkänsla, sade bara; ”Ja, det var ju förargligt, men det är bara att göra om det.” Jag hade tre dagar på mig, men med massor av koffeintabletter och treo lyckades jag förlänga tiden genom att inte sova alls och kunde lämna in en ny i tid. Jag var inte på någon mer lektion efter det och gubbfan måste ha missat att jag faktiskt gjort färdigt. Den sista morgonen, en regnig morgon, var jag så trött att jag hallucinerade och förstörde ett helt lass morgontidningar när jag värjde för en tant på vägen, som egentligen inte fanns, och föll i ett vattenfyllt dike. (Jag borde ha sett att hon var fel klädd för vädret.) Det kan ju också ha varit så att jag lämnade in mitt arbete på fel ställe…

Så om de här grå gubbarna tyckte det såg bra ut med ”ej genomfört” var inte jag den som sade något. Faktiskt tyckte jag att jag förtjänade det. Det var för övrigt sista gången jag visade mitt skolbetyg för en arbetsgivare. På senare jobb behövdes det inte, min arbetserfarenhet vägde tyngre. De hade mitt skolbetyg arkiverat en tid men märkligt nog försvann det ur mappen.

Jag fick jobbet. De ville ha någon snabbt och skulle de annonsera skulle de genast ha en drös överkvalificerade aspiranter att gå igenom. Min provanställning på sjukhuset gick ut samma dag som de ville att jag skulle börja på det andra stället. Det var också en ganska skön känsla, att gå upp på personalkontoret och fråga om anställningen och sedan säga: ”Jamen, då är det ju min sista dag i morgon. Tack och adjö.”

[1] (mer om sådana vid ett senare tillfälle)

Sense of wonder del 2

Sense of wonder2.jpg

Science fiction var ju som sagt en genre som i sig rymde alla andra genrer. På det sättet hade han ju rätt, C S Lewis. Samtidigt fanns det ju historier som inte kunde berättas i någon annan genre. Om man sedan utökade det med fantasy blev spännvidden ännu större. Vill man kan man ju säga att allt som skrivits är fantasi; allt är skrivet utifrån någon betraktares begränsade uppfattning av sin verklighet och allt därutöver är ju påhittat. Paradoxalt nog skulle en del riktigt teknisk science fiction kunna vara motsatsen till fantasier i sin strävan att vara så korrekt som möjligt och möjligen något kapitel i James Joyces Odysseus.

En annan författare – Theodore Sturgeon – har sagt (typ, kanske inte exakt med de orden): ”Nittio procent av science fiction är skit. Å andra sidan är nittio procent av allting skit.” Det blev känt som ”Sturgeon’s Law”.

När vi, en liten grupp nördar, började samlas runt vårt gemensamma intresse, science fiction, i Piteå, var det tidigt klart att vi var en samling väldigt olika individer. På ett sätt var det en bra träning i tolerans. Minoriteter som vi var ville vi ju så desperat hitta andra så vi bortsåg från olikheterna och fokuserade på det vi hade gemensamt. Det fanns en och annan utomstående person där ute som tyckte små doser science fiction var häftigt, men så fort man började gå djupare in på alternativa världar, tidsparadoxer, olika framtider eller rymdens ofantliga tomhet, så nyktrade de till och avbröt en lång utläggning med något som: ”Eh, vad är det för mening att fundera på sådant?” De där ytliga fantasterna slukar i dag glatt allt som kommer i filmväg, som om det vore något nytt och oväntat. Om någon populär ”vanlig” författare petar in ett litet korn science fiction blir de lyriska över det nya, vågade greppet, men blundar för listan som vi nördar kan visa upp där det där kornet redan använts. När Star Wars kom hade en del av oss redan gjort oss hemmastadda för länge sedan i liknande världar. För min del var det den franska serien ”Valérian” (Linda och Valentin). Och vi, i gruppen, vi tyckte ingen fundering var meningslös.

Som sagt, i vår lilla kärngrupp fanns alla sorter; det kunde vara pedantiska vetenskapsnördar som kunde förstöra en spännande bok eller film med tankar om det verkligen var tekniskt möjligt, det kunde vara fantasifulla och mer känsliga drömmare som gärna skippade allt det tekniska, någon ville bara ha framtida pangpang-aktion och tyckte att långa utläggningar och för mycket snack kunde hoppas över, någon var mer inne på filosofier och spekulationer och undrade om sådant som till exempel hur miljön kunde påverka språk och kultur. Många av oss var en salig blandning av allt detta. När t ex andra Star Wars-filmen kom och det för en kort tid ryktades om nio filmer (för det gjorde det redan då en kort tid) blev vi alla engagerade och en del av oss (läs; jag och två till som brainstormade en kväll) hoppades på tre fristående trilogier med hundratals år mellan varje, eller oh, ljuva tanke, tusentals år. Det hade varit riktig ”sense of wonder”. Tjugo år senare blev det en familjesåpa i rymden i stället.

Det fanns även ett gäng Tolkien-nördar på skolan och ibland gick våra intressen ihop. Själv tyckte jag väl att Sagan om Ringen var bra skriven även om jag personligen tyckte att delar av handlingen var krystad. Det blir väl så där när man har med magi och profetior att göra. Paret Eddings tog krystade profetie-drivna handlingar till sin spets senare i sina krönikor. Tolkiens verk var ju en imponerande fantasy, men inte så mycket att jag inte kunde tänka mig läsa något annat. Ett par av Tolkien-folket kunde inte tänka sig läsa något annat, skrev fan-fiction och kunde varken säga bu eller bä i reallife utan att klämma in någon liten referens. Det där med fan-fiction har jag aldrig förstått mig på. Det var ju mycket roligare, mer befriande, och svårare, att försöka göra något nytt och unikt än att bara apa efter det som redan fanns.

När det gällde fantasy drog jag mer åt den mörkare ”The Cronicles of Thomas Covenant, The Unbeliever” av Stephen Donaldson eller Michael Moorcocks tragiska anti-hjälte ”Elrik of Melnibone”. Här fanns skuld och konsekvenser och mörker som Tolkien bara låtit ana i fina ord. När spetälske Thomas begår onda handlingar i en värld han tycker bara är en fantasi, eller Elrik använder sitt själsslukande svärd i stället för de droger han annars är beroende av, vet man att det här är historier som inte kommer att sluta bra.

Jag ville läsa fantastisk litteratur som slog undan fötterna på mig. Ju underligare desto bättre. Och vad var det med nittio procent av science fiction? Inga känslor som grep tag, inte mycket sex, ingen rå och brutal nakenhet. Ibland kändes mycket som om gamla gubbar satt utanför och flyttade runt på pjäser, och pjäserna var oftast de också gamla gubbar. Visst fanns ibland reflektioner över liv och död och kärlek som slog an en sträng även i de där gubbvärldarna. Ibland fanns det där mellan raderna, men jag som ivrigt sökande yngling kunde missa det vid en snabb genomläsning.

Philip K Dick började nog min resa inåt i stället för bara utåt. Andra som dök upp var Brian Aldiss, Robert Silverberg, James Tiptree Jr och så underbara, fantastiska Harlan Ellison. När jag läste Harlan Ellisons ”I Have No Mouth And I Must Scream” första gången förändrades mitt science fiction-läsande lika mycket som mitt läsande i allmänhet förändrades då den där bibliotekarien en dag visade mig science fictionhyllan. Det var en novell som fick ”sense of wonder” att kännas som en knytnäve i magen. Hans ”A Boy And His Dog” fick också saker och ting att komma till ytan. Harlan Ellison var mörk och vass och högljudd och mitt hjärta var för evigt förlorat.

Robert Silverbergs roliga och ofta sexuellt frigjorda världar tog mig med på många spännande resor. Hans ”Dying Inside” blev en favorit som jag gärna läste om. Den var enkel och lågmäld och Mr. Sedwig var mer realistisk än någon tidigare telepat jag stött på. LSD-scenen, och flickvännens reaktion i den, var en underbar ny sorts sense of wonder. Boken är tragisk och nostalgisk, men ändå stundvis komisk och man tänker hela tiden: ”Fan, Sedwig, kom igen! Var inte som oss vanliga meningslösa människor.” Och samtidigt är det just det Sedwig strävar efter; ett vanligt meningslöst liv.

Silverberg’s ”Up The Stream”, om vådan att sätta på sina egna förfäder är snabb och fräck, och samtidigt en intim och passionerad kärlekshistoria, men behåller sin logik i allt invecklat tidsfarande så som bara en riktig science fiction kan. På slutet vet man att det först och främst handlar om tidsresor, och bilden av hur kommersiella sådana en dag skulle leda till ett överfullt Golgata bär vi gärna med oss som en sense-of-wonder-karamell att suga på.

För så här är det. Gränserna flyter alltmer samman. Mycket av vad till exempel Ellison skrev kunde lika gärna vara vanlig litteratur och i den vanliga litteraturen kan i dag element av science fiction dyka upp. Tidsfarande verkar populärt. Men riktig science fiction förlorar aldrig fokus. Idén kommer först. Människorna är bara pjäser. Se på George RR Martin. Han började med att skriva science fiction.

Snart nog dök historier av James Tiptree Jr upp i mitt läsfält. Vid det laget var det ju ingen hemlighet längre att det var en kvinna bakom pseudonymen[*]. När jag läste ”Love Is The Plan The Plan Is Death” av Tiptree tänkte jag: Det här, sådant här, det är vad jag vill ha! Det var en historia där betraktaren var en främmande intelligens, det finns inte en människa med. Vackert och mörkt och poetiskt. Och ”sense of wonder” i nästan varje magisk mening.

Tiptree (som egentligen hette Alice Sheldon) skrev också ”The Screwfly Solution”. Om man gillar ”The Handmaids Tale” är här en liten och annorlunda försmak. Här är det inte bara människors åsikter som manipulerats.

Andra favoriter, kanske för att de töjde litet mer på gränserna var Philip J Farmers neanderthalare i ”The Alley Man” och Alfred Bester’s ”The stars My Destination” (också utgiven som Tiger, Tiger), Theodore Sturgeons ”More than Human”. Och Aldiss igen; ”Barefoot In The Head”, ”Galaxies Like Grains Of Sand” och ”Cryptozoic”, och Cordwainer Smith som återskapade helvetet i ”A Planet Named Shayol” och en ihålig himmel i ”Alpha Ralpha Boulevard”. Tanith Lee som tog alla våra mänskliga ytligheter till det yttersta i ”Don’t Bite the Sun”. Det var väl tur att mycket av de här historierna också var sådant som de svenska sf-förläggarna verkade gilla. De här historierna var historier som vågade ta nya grepp om vår futtiga tillvaro och ibland om själva orden. Det fanns ingen annan genre som kunde ge sådana historier. De fick det gapande tomrummet där ute i en växande världsrymd att förenas med tomrummet i ett litet nördigt pojkhjärta. Här fanns känslor som passade mig. Det var historier som de här jag egentligen ville skriva, fortfarande vill skriva. Historier som gav en glimt av världen utanför fiskskålen och samtidigt inte bara var det vanliga a till ö, världen var ju övergödd med vanliga a till ö. Om det fanns en högre makt att tillbe skulle jag aldrig be: ”Ge mig orden.” De har jag ibland för många av. ”Ge mig modet att göra något nytt.”

Men får man göra vad man vill med orden?

”Ja, för fan”, säger det ivriga barnet i mig. ”Vad är ord? Ord är kommunikation. Så länge någon läser, så länge det säger något till någon är det bra.”

”Nej, nej, nej”, säger min skrumpna gamla gubbhjärna. ”Orden är struktur och form för tankarna. Det ska vara klart och tydligt. Det ska vara enkelt.”

Barnet: ”Fan ta enkelt. Skit i enkelt och vanligt.”

Gubben: ”Ja, men enkelt fungerar. I begynnelsen var ordet, var det inte så. Lös upp ordet och magin blir vild och ny och galen.”

Barnet: ”Just det.”

[*] En kvinna vars egen historia skulle kunna vara ett drama lika gripande som den där filmen som gjordes om Robert E Howard (Conans skapare); The Whole Wide World med Renée Zellweger och Vincent D’Onofrio i huvudrollerna (baserad på en bok: One Who Walked Alone av Novalyne Price Ellis). Idag borde det vara dags för en film om Sheldon också.

Nja, jag vägrar

För en tid sedan var jag på en fest. Min son var där också och av någon anledning kom värnplikt och militärtjänstgöring på tal och jag berättade hur jag hade gjort min. Eftersom det var i Sverige på 80-talet kunde man antingen göra sin värnplikt eller inte göra den och så fanns ju naturligtvis nja-alternativet, man kunde göra den på något annat sätt. (Det här var några år efter att vi röstat om kärnkraften och alla vet ju hur det slutade – det blev ju naturligtvis ett rungande svenskt nja.) Efter att jag berättat hur jag gjorde min nja-militärtjänst sade min son: ”Det lät mycket bättre förra gången du berättade om det…” (Troligen kan en del av det berott på att jag var nyktrare då.) Det är för hans skull som jag här berättar en litet mer utförlig version. Den bättre versionen.

När jag var ung, för länge, länge sedan, skulle alla unga pojkar, i Sverige, göra så kallad värnplikt. Visst fanns det flickor som gjorde det men de gjorde det nog mer frivilligt. När pojkarna var i gymnasiet fick de åka och mönstra, som de kallade det. De blev sedan sorterade i olika kategorier och fick olika rang. Det gick ganska bra för mig på testerna så jag blev till en början uttagen för högre tjänst och flera test, men samtidigt var jag litet avig: jag kunde väl inte tala om för andra vad de skulle göra och dessutom rimmade det inte så bra med allt vår underbara skolgång lärt oss. Säga vad man vill om 70-talets svenska skola men något om att alla var lika värda hade fastnat hos mig i alla fall.

En liten varning: Om ni tror på ett system där ungdomar drillas att blint lyda order även om det går emot deras egen natur, om ni tror på ett system där vissa människor och deras beslut är mer värda än andras, och då inte nödvändigtvis baserat på deras förtjänster, och om ni absolut tror att svaret på våld alltid måste vara mer våld: då ska ni nog inte läsa resten av det här, då kommer ni bara att bli irriterade. Ni behöver inte gilla det och om ni inte gör det bry er inte om att skriva något. Ni förstår, det är ändå litet sent för mig att ändra mig i det här fallet. Det skulle vara som när fan blir gammal och religiös. Det var evigheter sedan jag fick min sista placerings-order, jag tror inte ens platsen jag till slut blev placerad på existerar längre. Världen är annorlunda i dag.

Sommaren 1984 åkte jag upp till Boden för att göra min militärtjänst som vanlig kanonmat. Det var det allt mitt trilskande och ifrågasättande hade lett till, att jag gått från officersämne till kanonmat. Jag hade också lyckats skjuta upp det några år men nu var det dags. Och när jag kom dit var jag nog en lydig liten soldat i några dagar, och det var nog vad jag hade tänkt fortsätta med, om det inte varit för en gnagande känsla av att inte vara på rätt plats. Det var något mer än bara baksmälle-ångesten vi alla drabbades av då vi klev av tåget i Boden. Det var något mer än den förvirrande känslan av att lämna livet i Stockholm bakom sig med dess flickor och eviga fest. (Det hade jag ju redan gjort på ett sätt, även om det fortfarande fanns där som en möjlighet.) Det var något mer än allt detta. Något djupare. Något i själva systemet och ordningen som skrek hysteriskt: Fel!

Det var mycket gå-runt-övningar där i början och under en av dessa gick jag fram till en av officerarna, som faktiskt såg lika bortkommen ut som jag och ”rapporterade” mig själv vilse. ”Hur ska jag komma härifrån?” frågade jag. Hans bakfulla och trötta ansikte sprack för en sekund upp i ett torrt leende, som om ett minne av en tanke flaxade förbi. ”Kom till mitt kontor på lunchen”, sa han. Samma eftermiddag satt jag på tåget hem.

Han gav mig två val. Det ena var att totalvägra och sitta i fängelse och det andra var att begära vapenfri tjänst. Båda valen skulle inverka på min framtid och totalvägran skulle definitivt vara det värre valet. Ni ska veta, att på den tiden var framtiden viktig. Ville man vara rebell skrev man ”No Future” på en tröja men inte så mycket mer. En totalvägran, och medföljande fängelsevistelse, skulle följa mig hela livet och göra det väldigt svårt att få jobb, hette det. Så jag ansökte om vapenfri tjänst. Inte nej och inte ja. Nja, var bättre. Någonstans i bakhuvudet satt väl min proletära bakgrund och ojade sig över det där med jobb också.

En tid efteråt blev jag kallad till en intervju för att utröna huruvida mina skäl att välja nja var tillräckligt starka. För ja eller nej var lätta, men ett nja krävde en utredning. Många av frågorna som ställdes var lätta för vem som helst att svara på, men den sista frågan var en riktig ”Catch 22”. Den var litet knepigare. Vad skulle jag göra om någon jag kände hotades och jag hade ett vapen? Jag försökte vara så uppriktig som möjligt och pratade runt det, med följd att min förhörsledare snarare blev irriterad på mig och till slut skrev att jag kanske skulle använda vapnet.

Några dagar senare fick jag svar att min ansökan fått avslag, med en ord-för-ord-kopia av hela intervjun. Så jag skulle åka tillbaka till Boden. Eller sitta i fängelse, som ju fortfarande var en möjlighet. Men, jag kunde överklaga deras beslut om jag skrev tillbaka inom en viss tid.

För mig får ofta det där luddet, mellan vad jag känner, vad jag vill och vad jag faktiskt kan, inte form förrän jag skriver ner det. Så jag skrev, efter några dagars ihärdigt skrivande, ett fyra sidor långt brev till svar. Troligen finns det här brevet arkiverat någonstans än i dag, med röda stämplar på, i en dunkel källargång där en asocial, kontrollberoende vakt, en rest från forna grå dagar, vankar fram och tillbaka för att bevaka sådana skrifter till tidens ände.

Jag påpekade först och främst att jag aldrig riktigt svarat på sista frågan, att det som citerades faktiskt bara var förhörsledarens ord. Jag skrev sedan att jag inte kunde förutse min egen reaktion men eftersom jag avsåg att inte lära mig använda vapnet skulle jag troligen bara göra mig själv till åtlöje med det genom att troligen skjuta mig själv i foten eller nåt. Kanske kunde jag kasta vapnet på marken och försöka prata i stället, vilket troligen gav större chans till överlevnad, om man tänkte efter. Men vad jag än gjorde i slutändan, och hur det än utföll, skulle det bara vara mitt eget val och jag själv som skulle stå för det.

Nu handlade ju, som jag såg det, det där om att använda-vapen-eller-inte, eller kanske snarare hela militärgrejen, inte bara om att försvara sig utan mer om att blint lyda order och rätta in sig i ett system där folk var olika graderade. Om jag sköt en annan människa bara för att någon beordrat mig att göra det, skulle jag kunna fortsätta leva med det? Skulle jag ha rätt till mina egna val eller beslut efter det? Skulle jag bara kunna skylla på att jag lydde order och sedan var allt bra med det? Jag trodde inte det fungerade så. I slutändan var det ju ändå mitt finger där på avtryckaren och mitt beslut att bära så länge jag levde. Här handlade det ju om en annan människas liv. Skulle jag ens kunna kalla mig själv människa efter det? För vad var det som sade att jag hade mer rätt eller var mer värdefull än personen på andra sidan vapnet? Om jag bara lydde någon annans order; fanns det ens ett grå så grått?

Jag avslutade min överklagan med att påpeka att jag fortfarande skulle totalvägra om jag var tvungen men att jag troligen var mer nytta för samhället om jag fick min vapenfribegäran godtagen.

En tid efter fick jag svar att min ansökan var godkänd. (De kunde väl inte ha en så besvärlig jävel, ens till kanonmat och de insåg nog att någon av mina överordnade skulle vara tvungen att skjuta mig i stället och det skulle ju se illa ut.) Så det slutade med att jag placerades på ett dagis och fritids. Eftersom jag var statsanställd och över 25 i slutändan och det fanns en liten klausul att statsanställda fick 80% av lönen om de var över 25 (plus eventuella andra förmåner som hyra, resor och mat), så hade jag faktiskt mer pengar under min värnplikt än då jag jobbade.

Min chef på den tiden var en gammal reservofficer, en sådan som gjorde sådana där nja-förhör själv, och han blev litet upprörd. Ja, det var faktiskt vår vän Gorilla Silverrygg som levde i öppna förhållanden när det passade. Han kanske sitter ensam på något ålderdomshem än idag, om han lever, gungar i sin gungstol, och mumlar ”Jävla turpitt”. Det var vad han kallade mig när han kom på att jag faktiskt tjänade på det.

Och bara en gång har jag blivit frågad om min värnplikt på en arbetsintervju, men då var de bara intresserade huruvida jag gjort den eller inte, om jag kunde ta jobbet utan att begära tjänstledigt inom en snar framtid (för tydligen hade de råkat ut för det). Hur jag hade gjort min värnplikt saknade betydelse. Det hade kanske inte ens spelat någon roll om jag suttit i fängelse.

image1 (1).jpeg

1984

1984 blev ett år som för alltid etsade sig fast i mitt minne. För första gången, och sista, hade jag självmordstankar. Allt var framknuffat till yttersta kanten. Det var som om 1984 var hela mitt liv som varit och mitt liv som det kunde bli, komprimerat till en tung sten knuten vid mina fötter. Ibland när jag hör en av de där smöriga sångerna som var populära då, eller ännu värre, en av de där gråtmilda rockballaderna som fick en att desperat rycka tag i första bästa danspartner, kan jag känna panik och vill slita sönder något, helst något inuti mig själv. De där låtarna är numer förpassade till samma skräphög som de svenska dansbandssånger som förstörde min barndom.

En löpsedel i början av året ropade ut att ”Orwell hade fel!” Den som skrev det hade nog inte ens läst boken. Vi som hade det och även var vana att läsa science fiction visste ju att exakta årtal skulle man inte haka upp sig på. (30 år senare skulle vi se att han inte hade helt fel, men att Storebror och Nyspråk liksom kom smygande från andra håll.)

I början av 1984 var jag tjugoett, skulle fylla tjugotvå, och mitt liv var slut. Allt var kaputt. I stället för att begå harakiri satt jag ensam och skrev de mörkaste alster jag hittills skrivit, drack en hel flaska starksprit ensam, men inte ens det kunde släcka den svarta branden i mitt hjärta. Det gav bara mer bränsle åt elden. Ångesten vrålade så allt annat tystnade. Hur kunde det bli så? Det var naturligtvis en flicka inblandad, mitt livs kärlek trodde jag då, och utan henne var allt meningslöst. Det gick så långt att även om hon i den stunden kommit tillbaka, skulle jag inte ha öppnat dörren. Så förkrossad var jag att inte ens hon kunde hela mig. Slut var slut. Svärtan var total. Natten var evig.

Sommaren innan bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår från rumlandet. Inga fester. Inga flickor. Jag hade holkats ut inombords av allt det där och behövde rehabilitering. Så jag började hålla mig undan från andra. Stannade kvar på jobbet efter arbetsdagen och skrev på mitt kontor, för hemma fanns telefon och kompisar som drog med mig ut igen till den evigt pågående festen. Jag läste och skrev och gick omkring i en bubbla. Jag blev för en tid den där grubblande poeten som jag bara försökt ge sken av att vara tidigare.

På ett sätt var jag rätt så lycklig. Efter allt drickande som nog varit farligt nära ett beroende behövde min kropp en paus. De enda flickor som kunde trassla till det var de jag hittade på i skrift. Jag började läsa en massa om Kung Arthur efter att ha läst en tecknad serie som hette Camelot 3000 och det ledde mig att läsa mer och även annan riktig historisk litteratur. Visst var det först och främst science fiction jag sökte, men nu började jag uppskatta det man fann mellan raderna även i annan litteratur. Det kunde finnas en ”Sense of Wonder” att läsa om Julianus Avfällingen också (romersk kejsare som försökte stärka andra religioner och bekämpa den starkt framväxande kristendomen). När jag festat mycket innan och trasslat omkring i en massa korta förhållanden hade jag nog mest varit stressad för att jag faktiskt aldrig skrev längre, festerna och flickorna kom först; nu var det tvärtom, skrivandet kom först och då behövde jag egentligen inte det andra. Trodde jag i min enfald. Och jag trodde nog också att mitt lyckliga ”nu” var för evigt.

En av sekreterarna på jobbet skulle vara sjukskriven i tre månader och en ny tjej anställdes tillfälligt. Det finns två slags flirtande, medvetet och omedvetet. Det första är jag katastrofalt dålig på, säger fel saker och blir stel och konstig som om jag svalt en vass pinne. Omedvetet kan jag plötsligt vinna charmpoäng trots att det inte är meningen. När jag första gången såg den här tjejen var det inte någon vanlig Lisa eller Lotta, det var Arwen Undomiel, Elrond halvalvens dotter, och jag var så bländad att jag måste ha mumlat något otroligt djupsinnigt och säkert log jag fånigt också.

Hon satt i receptionen och det var meningen att jag skulle avlösa henne för raster och lunch, och vi skulle samarbeta även med en del andra arbetsuppgifter. Vi började prata och stunderna jag var där i hennes kontor blev fler och längre och längre. Hon läste mycket, gillade till och med science fiction och fantasy. Hon drömde om att bli skådespelerska. Att hon var trettiofem år gammal var inget jag lade märke till; hon var ju Arwen, om hundra år skulle hon vara samma.

Det gick så långt att min chef, som hade sitt kontor mitt emot, en dag kallade in mig till sig och sade att några där tyckte att jag tillbringade för mycket tid i hennes kontor. Egentligen var det bara han som tyckte det. Jag fick senare höra att han hade gjort lönlösa närmanden till den unga damen och sagt att han och hans fru minsann levde i ett öppet förhållande. (När hans fru senare upptäckte det, att deras förhållande var öppet, blev det skilsmässa.)

Trots alla långa pratstunder insåg jag nog inte hur jag snärjdes och att det kanske var ömsesidigt. Jag slukade glatt hennes ljus och när hon gick för dagen satt jag kvar och strålade inombords av energi och skrivlust. Mer än så var det inte. När Lisa Lotta Arwens kontrakt upphörde var det ett ömt och kanske litet utdraget farväl utanför chefen Gorilla Silverryggs kontor, medan han blängde och frustrerat ruskade sina papper, och jag hade nog inte en tanke på någon fortsättning. Visst kände jag ett hugg av sorg att vi aldrig skulle ses mer. Stockholm skulle svälja oss och glömma oss, för alltid, men så var det bara.

Några dagar senare fick jag ett brev, adresserat till mig personligen, till kontoret, och jag kände genast igen hennes handstil. Aningen bedövad stängde jag in mig på toaletten och slet upp brevet med darrande händer.

”Jag brukar inte göra så här”, skrev hon, ”och det är med stor nervositet som jag skriver dessa ord men jag känner att vi har något som är mer än en arbetsrelation. Jag väljer att skriva, i stället för att ringa eller komma på besök, för att jag känner att det är ärligare. Det ger dig ett val. Du kan välja att inte läsa, att riva brevet i bitar eller att skriva tillbaka till mig. Jag hoppas att du känner på samma sätt och skriver tillbaka till mig. Din innerliga vän, Lisa Lotta.”

Det var som om en fördämning brast. Skriva kunde jag. Skrev gjorde jag. Det var ju det jag var född att göra. Det var det jag var bäst på. Jag skrev till mig en första kyss som en inledning. Det var precis som på film och utspelades uppe på taket till en av Hötorgsskraporna. Hon hade jobbat där och kände vakten. Ett av de projekt jag skrev på just då hade en liknande scen, på ett tak, som upprepades tre gånger, med olika resultat, och det hade hon läst, så det här var flirt på hög nivå. Sedan skrev jag av henne trosorna med en hastig fotnot. Jag kommer ihåg att jag hade beskrivit klimax på en dålig sexupplevelse som att vrida ur en disktrasa en gång. Det hade hon fastnat för. Kanske hon ville bevisa att jag hade fel. Tiden som följde var en varm och svettig dröm. Jag skrev och jag hade någon att genast dela med, som verkade förstå, och som riklig toppning på allt det där hade vi sex också. Livet var underbart och det kunde bara bli bättre.

Det där, att hitta någon som man verkligen verkar ha kontakt med, händer inte så ofta. Man ska ta tillvara på det och även om det inte alltid slutar bra måste man ge det en chans att ta en dit man ska. Vi förälskar oss för att komma vidare. Men man får se upp, det är lätt att lura sig själv. Även om ”nu” verkar evigt är det där ”nuet” alltid bara något tillfälligt. Jag tror att jag sökte någon med liknande drömmar, att diskutera med, att gråta och skratta med, att ta ett glas och fåna sig litet med. Eftersom mina drömmar var ganska ”snäva” hade jag breddat sökfokus en aning, men, skulle det visa sig, en del drömmar var lika artskilda som fiskar och fåglar. Och kanske var det så att mina drömmar var litet mer envetna, så att de lätt drog till sig andra i sina virvlar. Alla drömmare vill ju tro, men alla kan inte tro; en del bär sina drömmar bara som en kostym.

Det var naturligtvis något som inte stämde, med Arwen. Efter en tid framgick att hon befann sig vid ett vägskäl; följa sina drömmar och satsa allt på något okänt eller kasta sig in i ett ”färdigt” familjeliv. Hon hade nämligen redan en pojkvän, en kille som var änkling med två barn, men de hade tagit en ”paus” för att hon skulle få litet distans och fundera på vad hon skulle välja. När hon sedan valde var det inte mig. För henne innebar allt det här att hon i alla fall kom sig för att gå en kurs. Jag såg henne framföra ett litet stycke på teatern, som avslut på kursen, och hon var helt klart en lysande stjärna, men efter det såg jag varken henne eller hennes namn i teater- eller filmsammanhang mer. Någonsin.

Tillbaka till 1984 satt jag där och trodde mig aldrig kunna älska igen. Allt som varit var meningslöst. Allt som skulle komma var meningslöst. I det trånga hålet jag krupit ner i fanns bara en väg ut och det var att göra slut på det. Men någonstans i mitt huvud surrade en liten röst om att livet var en resa och vissa stationer var man bara tvungen att stanna till på för att komma vidare. Tänk om man föddes på nytt och var tvungen att genomgå samma jäkla resa en gång till. Och sedan kom jag ihåg den lille pojken som var vilse under stjärnorna på Pitholmsheden och jag kunde finna frid på den platsen i stället. Resan kunde ju gå vart som helst, sade han till mig. Och under den tid jag suttit där hade jag i vånda skrivit mörka och bisarra dikter och texter.

Det var utslocknade himlakroppar, vålnader, vingfjädrar som bränts till aska, bloddrypande ögon och annat smaskigt. Där var till och med egna påhittade ord och uttryck: sakt-celererad lust och att-ack-raherade telepatribut.

Ett par av texterna var någorlunda klara och tydliga, en del andra kan jag än i dag plocka fram och förundras över och känna en glimt av det där svarta fladdra förbi. En novell jag skrev, rakt upp och ner i en sittning, hade tydligt inspirerats av både Harlan Ellison’s alster och James Tiptree JR’s (egentligen hette hon Alice Sheldon) ”Love is the Plan the Plan is Death”. Ibland får jag ett ryck och skriver om texten, men det känns som den fortfarande är alltför rå samtidigt som om jag skriver om den för mycket kommer mörkret att gå förlorat. Kanske jag behöver besöka samma mörker igen för att finna det som behövs för att slutföra den.

Så 1984 började med passion, en krasch och sedan en ny aning av frihet. Men 1984 var bara halvvägs…

P.S. Livet ÄR en resa, men vi har ibland olika definitioner på vad de där stationerna är. Ibland ska vi kanske till och med till samma station, men vet inte om det. Mycket, mycket senare dejtade jag en annan 35-åring, jag var 37 själv då, och hon hakade hela tiden upp sig på att jag redan hade barn (2 stycken hade jag). ”Du har ju redan gjort allt det där jag fortfarande vill göra”, sade hon. Några år senare träffade jag henne igen. Då hade hon en unge. Jag hade tre till…

Stockholm Stockholm världens stad

När jag flyttade till Stockholm var det inte bara stress och spring. Var man en av dem som inte sprang, det gick ju alltid flera tåg, upptäckte man snart att staden också var full med knäppgökar. Det var folk med hemmagjorda religioner, hemmagjorda politiska åsikter eller också skulle de göra århundradets klipp på en hemmagjord uppfinning. Det kunde vara någon som läst en udda bok och som sedan format hela sitt liv kring denna. Eller också hade de själva skrivit en udda bok och hade den till salu i stencilform. Om man inte hade pengar kunde man byta mot ett klädesplagg eller en macka. Det var inte knäppgökar av den där farliga sorten, som hörde röster och plötsligt skulle döda någon, för sådana hölls inlåsta någonstans på den tiden.

Jag var en magnet för den där sortens harmlösa knäppgökar. Satt en gubbe där och funderade på om inte solen och Gud var samma spände han genast blicken i mig om jag gick förbi, även om där var hundra andra att spänna blicken i. Jag såg det många gånger, någon släntrade förbi och det var mig de såg. För det mesta var det äldre män, som inte verkade bekymra sig så mycket om sådant som vi andra bekymrade oss om. Det fanns kvinnliga varianter också men de dök upp mer på skyddade ställen och på kvällarna. Männen med stora idéer och märkliga historier, de som kunde vifta och vinka till en över ett folkhav på Sergels torg, eller smög sig förtroligt på i tunnelbanestationen, de fanns överallt och alla tider.

När jag fick mitt första barn försvann de. Jag funderade nog inte så mycket vad det var som hände. Ett barn till och jag hade tider att passa och fick börja springa själv. Plötsligt blev jag själv en Stockholmare och knäppgökarna var som bortblåsta. Det var som om de aldrig funnits. Det var som en sci-fi-rulle och de klivit in i en sådan där lodrät vattenpölsliknande dimensionsport, och försvunnit. Undangömda i egna dimensionsfickor. Nu fanns bara vanliga jäktande människor som gick och tittade i marken. Senare kom ju telefoner att titta i så de där jäktande människorna slapp se dumma ut och bara titta i marken.

Det är bara om jag strosar ensam i staden, som jag i dag kan se en och annan skymta förbi i ögonvrån. De kanske saktar in stegen och ger mig ett förvirrat ögonkast. De viftar inte med armarna längre när de ser mig och inte heller rusar de fram, ivriga att söka kontakt. De stannar upp, som om de glömt vad de skulle säga, och går sedan vidare.

När jag ännu senare ibland drog runt en hel skock med barn kunde en och annan, och nu särskilt de tidigare så skygga kvinnliga knäppgökarna, börja närma sig igen. Hoppfullt men lättskrämda. Skygga som harar. Troligen var det bara de modigaste. Barn kan ju göra det med en, att man hamnar litet vid sidan om, och i stället för att dryfta stora vuxenfrågor dryftar man ännu större barnfrågor. När knäppgökarna dock märkte att jag bara var en vanlig stressad förälder försvann de igen lika fort som de dykt upp.

Jag undrar ibland vad det var som hände, om det bara var att tiderna förändrades, eller att internet kom. Internet i början var ju mest för inbitna entusiaster. I dag skulle det kunna vara ett fullgott skäl men där på slutet av 80-talet hade inte alla de där knäppgökarna något internet där de kunde chatta. Det låg ju längre fram i tiden.

Den största förändringen var nog att jag själv förändrades. De fanns där men jag såg dem inte längre. Häromdagen var jag ledig utan något speciellt att göra och gled bara omkring. Då såg jag ett par. De såg litet vilsna ut. Tiden går nog annorlunda där i knäppgökeland också. De såg inte mig, eller snarare, de såg mig men tittade genast bort igen. De letade vidare efter den där snubben som de kunde prata med istället, som om de kände att han var där i närheten.

Genom att sakta ner och inte göra något särskilt, inte vara på väg hela tiden, var det som jag vridit ett snäpp på ett vred och de dök upp igen. Om jag vred ett snäpp till skulle de kanske komma som zombies igen, styrda av dunkla instinkter. Vad skulle hända om det gick att vrida än mer?

Men jag var nöjd med att se att de fanns där fortfarande. I Piteå, när jag växte upp, fanns det bara ett par och de var liksom allmän egendom, alla pratade med dem. Här i Stockholm fanns det hundratals, överallt, och alla varianter. Och ingen pratade med dem. Men utan dem skulle Stockholm bara vara en intetsägande blandning, en grå gröt av alla andra städer. Det var de som gjorde Stockholm unik.

Stockholm Stockholm stad är världen

Efter en dramatisk inledning (se tidigare inlägg) blev mitt kärleksliv lugnare. Efter gymnasiet hade jag redan allt det jag behövde. Jag hade jobb. Jag delade ut morgontidningar; jobbade två timmar på morgonen och hade sedan hela dagen fri. Jag hade egen bostad; en liten etta på nitton kvadrat centralt belägen i Piteå. Toaletten var minimal och man fick backa in om man skulle sitta. Kylskåpet rymde exakt fyrtionio flasköl av standardstorlek. Och så hade jag ju en flickvän, som dök upp då och då. Vad mer kunde en ung man önska sig? Villfarelsen att mer jobb och mer pengar var lika med mer lycka, fanns därute i periferin, men det var ju sånt som gamlingar och giriga tänkte på. Det var inte jag. Jag var lycklig med mina böcker och min nyköpta skrivmaskin. Jag hade hittat min kork-ek.

Jag har på annat ställe beskrivit hur UFO indirekt tog mig till Stockholm. (Min före detta flickvän från den tiden kanske inte håller med men eftersom det är jag som skriver här får det bli min version.) Det håller jag fast vid och så här gick det till.

I Piteå hade vi en slags sciencefiction-klubb i gymnasiet. Vi ramlade på varandra rent bokstavligt vid science fiction hyllan (nästan en hel hyllrad här) i skolbiblioteket. Vi var alla pojkar och hade en litet idéer om hur vi skulle få med andra, kanske till och med flickor(!) Någon kom på och satte upp lappar att vi skulle spana efter UFOs på skolans tak en kväll. Det var egentligen ett skämt, eftersom så många genast började prata om UFO när man nämnde science fiction. Själv var jag inte någon UFO fantast, det var nog ingen av oss, snarare fylld av skepsis. (Framför allt tror jag inte att vi människor är tillräckligt intressanta för andra där ute.)

Men genom det här kom jag i kontakt med en tjej som var hundratjugo procent fantast. Hon var även inne på helande kristaller och häxkonst och litet annat hokus pokus. De science fiction böcker hon läst var förkortade pocketutgåvor och litet Erich von Däniken. Nu, plötsligt, när jag hade en flickvän, dök hon upp överallt, i skolan, i affären och ett par gånger kom hon och knackade på min dörr, hemma. Hon tycktes totalt ignorera att jag redan hade flickvän, även när flickvännen var där (och ny som jag var på det där med flickvänner kanske jag inte var så bra på att sätta gränser). Det gjorde att det ibland blev ganska, så att säga, spänt mellan mig och flickvännen.

Efter en av dessa incidenter, jag tror UFO-tjejen stannade litet för länge den kvällen, började min flickvän att prata om att flytta till Stockholm. Det fanns inget annat att göra, menade hon. Det var väldigt hög arbetslöshet i Piteå och väldigt trångt på arbetsförmedlingen, men så fort man nämnde flytta, och Stockholm, blev det trumpeter och fanfarer och röda mattor rullades ut. Man fick en resa ner för att söka jobb, bara man fixade minst en intervju via telefon. Fick man ett jobb var det gratis flytt, en månadslön i förskott, och två gratis hemresor i månaden under ett halvår. Så mycket var det tydligen värt att bli av med en.

Det var väldigt många ungdomar som flyttade till Stockholm från hela landet på den tiden. Piteåbor stötte man på överallt och alla kände vi varandra trots att vi knappt hälsat hemma i Piteå. Bostad var redan då ett problem men om man gick samman några stycken kunde man dela på större lägenheter som det fanns litet fler av. Min första lägenhet, i andra hand, fick jag genom en annons i DN, och där kom jag att bo i fyra år, med andra hyresgäster som kom och gick. Kort efter att jag fått lägenheten tog det slut med flickvännen. Vi var nog inte särskilt kära och det blev aldrig något uttalat slut, vi vaknade bara med andra partners efter en fest båda två.

Först hade jag väl tänkt flytta tillbaka till Piteå, nu när det där var över. Jag tyckte att folk alltid sprang och hade bråttom i Stockholm. Det var inte riktigt som hemma. Men det fanns ju andra fördelar. Stockholm var litet större. Här fanns på den tiden många antikvariat och olika bokhandlare, och jag hade kartlagt dem alla noggrant. Det var så jag lärde mig hitta i Stockholm, via ett nät av antikvariat. Och så fanns det fler årstider, även om jag så här i efterhand bara kommer ihåg att det var grått och regnade. Med alla ungdomar som svämmade över i staden var det inte alls svårt att träffa andra. Alla var här tillfälligt. Alla var turister. Ingenting var förbjudet. Livet var fest. Vi hade inga rötter och inga band. Reglerna fick vi hitta på vartefter. Dagarna gick åt till jobb och det var på kvällarna och nätterna man levde.

Jag kom att vakna upp på många främmande ställen, på båtar i Nybrokajen, på ett särskilt ”flick-boende” vid St. Eriksplan, en del sjukhus hade personallägenheter, hemma hos någon som fortfarande bodde hemma hos sin mamma och pappa, hemma hos någon som hade barn i min egen ålder. Jag vaknade även ensam på främmande platser någon gång.

Pengarna gick åt, Stockholm var dyrare än Piteå, och man fick inget flyttbidrag för att flytta tillbaka så flytten tillbaka blev uppskjuten på obestämd tid. Jag kommer ihåg att det mest var mulet och regn, och inte många dagar med sol. Jag antar att det måste varit sol någon gång. Kanske jag sov de flesta dagarna det var sol. Jag har minnen av Eriksdalsbadet och Smedsuddsbadet så det borde varit någon solglimt de gångerna. Det där har väl att göra med hur våra minnen fungerar, att de helst knyter an till känslor. Jag antar att det hände mer saker när det var mörkt och grått.

Trots att jag var fri som aldrig förut var det något som saknades. Jag skrev knappt något längre. Jag levde som en yngre variant av Bukowski men orden ville inte längre komma ”bursting out”. För att komma ur ett sådant dödläge behövdes det starkare saker, som riktiga förälskelser. Sådana var det, trots det livliga nattlivet, ont om i Stockholm på den tiden. Alla var ju turister och bara på tillfälligt besök.

No more Mr Nice Guy…

IMG_4176(Edited).jpg

Varning! Nu blir det ”cringy” som en av mina döttrar skulle säga.

Att växa upp i Piteå på sjuttiotalet var ganska tufft. Tänk själva; liten stad, alla har koll på varandra, inte så där värnande utan mer kika-fram-bakom-gardinen-koll, vi barn rände omkring rätt fritt så vi skapade våra egna regler. Liksom det säkert är i alla mindre orter blev könsroller mer ytliga och framträdande. Det gällde att sticka ut men inte på fel sätt.
I sådana samhällen blir oskrivna och outtalade lagar mer markanta. En sådan lag som att snälla killar inte får ligga med tjejerna.

Jag hade gått från att vara en nörd som inte syntes, mest för att jag tillbringade så mycket tid på biblioteket, till att bli en snäll, ibland litet för full, men ändock i grunden snäll kille. Problemet var att dosera fyllan rätt; drack jag litet blev jag bara tystare. Drack jag mer kunde jag till och med prata, men det krävdes ganska mycket alkohol innan jag kunde prata med Flickor. Och när jag väl var där var det bara alltför lätt att halka över till för mycket och det slutade antingen i ett hörn eller spyende på toaletten. Att vara sjutton-arton och oskuld var ett stort bekymmer. Allting är inte bara större och allvarligare i den åldern; alla andra verkade ju ligga med varandra både till höger och vänster. Jag var en liten, ynklig minoritet. Om en kompis himlade med ögonen mot en tjej och gjorde obscena gester och gutturala ljud tänkte jag; Hjälp! Jag förstår inte något av det där som han verkar vara en expert på.

En gång, innan jag slutligen fumlade mig igenom min egen sexuella debut, hamnade jag i samma rum som en kompis och en flicka på en fest. Jag hade blivit för full och försökte sova, snedstreck, låtsades vara utslagen. De var väl inte riktigt ett par, de verkade bara umgås ibland, men den här kvällen var de i full gång, och tänkte nog inte så mycket på mig. Kläderna av, smack och smask, sängen knarrade förskräckligt.

Jag låg och höll andan och vågade inte röra en fena. Tänkte att de kanske inte hade sett mig.

Sedan mumlade han något jag inte hörde. Jag hörde däremot hennes röst klart och tydligt: ”Jo, kom igen nu. Jag vill ju.”

Mer mummel från honom.

”Snälla”, vädjade hon. Och då svor han åt henne, grovt och tvärt och fult, och gick plötsligt därifrån. Och jag var ensam i ett rum med en flicka, som var söt och attraktiv, och dumskallen inuti mig trodde nog att det där kanske var till min fördel att hennes pojkvän betett sig som han gjort. I tystnaden lät hennes snyftningar outhärdligt högt.

”Gick han?” kväkte jag dumt. Jag chockade mig själv med en hög och gäll röst.

Hon kom och satte sig på sängen där jag låg, iklädd bara ett tunt linne och trosor. Jag försökte undvika att titta på henne.

”Är du vaken?” frågade hon och snörvlade bort en sista tår. Utan att vänta på att jag skulle få fram ett svar fortsatte hon; ”Han är ett jävla svin.” Hon började berätta om hur de ena stunden var ett par och i nästa undvek han henne. De hamnade i sängen bara när han var full. Medan hon pratade blev hennes röst starkare, steg upp ur tårarna och skakade dem av sig.

Jag lyssnade inte så bra som jag gav sken av. Efter ett tag vågade jag mig till och med att titta på henne. Jag hade väl sett lättklädda flickor förut, ja, till och med helnakna, pornografi fanns ju även innan internet, men det var stor skillnad att se en bild och att faktiskt vara så nära någon att man kunde känna deras kroppsvärme.

När hon såg att jag blev en aning mindre blyg och tittade på henne, log hon och böjde sig fram för att kyssa mig på kinden.

”Du är fin”, sade hon.

Vid det laget skiftade jag troligen i blått av syrebrist. Nu. Det. Orden stockade sig.

”Nej”, sade hon plötsligt som om någon inre röst sagt till henne att skärpa sig. ”Jag kan inte. Du är en snäll kille, alldeles för snäll.”

Japp. Så, där var det! Mitt i nyllet, som vi sa på den tiden. Tjejer ligger inte med snälla killar. Jag kunde se mig själv skröpligt gammal, urgammal, och för evigt fast i det där ”snällkille”-stadiet. Hur skulle jag någonsin komma ur det? Bli elak? Hur blev man elak? Kanske börja med ytan, bära solglasögon, tejpa mungiporna så de aldrig log, träna framför spegeln att säga taskiga och elaka saker… Faktiskt upptog det där bekymret avsevärt mycket av min tid, fast jag kom aldrig längre än till planeringen.

Något oväntat hände och allt förändrades i ett drag. Gruppen ”Dag Vag” spelade på det enda diskoteket som fanns, Don Pepino hette det. På något sätt lyckades jag få till alkoholdosen rätt den kvällen, plötsligt händer det(!), en gång på hundra, inget sitta i ett hörn och inte heller slockna på toaletten. Jag fann mig dansa med en tjej, några år äldre än jag, och jag pladdrade tokigt mycket och djävligt kloka saker, tror jag, och plötsligt kysstes och hånglade vi där på dansgolvet. Vi stod även utanför och fortsatte en stund när alla skulle gå hem, ifall någon betraktare skulle ha missat det. Det blev inget mer än så den kvällen men vi hade inte stängt igen några dörrar, så att säga.

Det var bara ett problem som ingen av oss räknat med; hon var lärarinna på skolan där jag var elev. Åldersskillnaden var inte så stor eftersom hon var alldeles ny. Jag hade inte henne i något ämne själv och vid det laget skolkade jag så ofta att det nog var omöjligt att veta om att jag var elev där. Skolan hade trots allt 1800 elever.

Några dagar senare stötte vi samman i skolans korridorer, jag med en studierektor som lyckats fånga mig när jag smet från en lektion och hon med en annan elev. Ekot när de dörrarna smällde igen kan nog fortfarande höras i skolans korridorer.

Men något hade hänt. Många hade sett oss och ryktet gick. I Piteå visste ju alla allt om alla. Djungeltrummorna gick oavbrutet. Flickor började hälsa och se mig. Jag var inte längre bara en snäll kille. Jag var farlig och oberäknelig.

Ett par veckor senare hade jag min verkliga sexdebut. Total katastrof. Det blev en gräsligt blodig och rörig historia. Något brast på mig, ja, någon slags sträng undertill som ett fåtal killar kunde ha (läste jag mig till i en läkarspalt senare), och kondomen sprack så det var blod och spermier överallt och jag var svullen och öm och kunde inte pröva igen på en vecka. Mödomsentusiasterna skulle ha fått glädjefnatt. Till råga på allt ville någon högre makt visa att nu var spelet verkligen på allvar. Tjejen blev gravid.

Vi lyckades på något sätt fixa till en abort på sjukhuset senare utan att någon av våra föräldrar fick reda på det. Hon fixade det, för hon var smart och företagsam. Jag var nog bara en förvirrad fåntratt. Om hennes föräldrar kom på det skulle de ha tvingat henne att behålla det, sade hon och hon hade en lillasyster som var fyra och hatade småbarn så som man nog gör om man är tonåring och har en lillasyster på fyra. På många sätt var den här nya nivån jag uppnått mycket svårare. Nästa nivå i det där spelet var väl att verkligen få barn. Dit skulle det dock ta lång tid och många turer.

Sense of Wonder del 1

När jag var i bokslukaråldern och läst alla B. Wahlströms pojkböcker och till och med en del av flickböckerna (om hästar och flickdetektiver), alla Enid Blyton, alla Burroughs’ Tarzan som fanns på svenska, mängder Mickey Spillane och liknande, gick jag till biblioteket för att se om det inte fanns något mer. Jag hade redan valt ut en bok om astronomi då bibliotekarien började prata med mig. Hon föreslog att jag skulle titta på science fiction. Det fanns inte så mycket, det var inte ens ett helt hyllplan; Asimovs Stiftelsen, Ursula K LeGuins’ Mörkrets Vänstra Hand, de två första böckerna om John Carter av Burroughs (honom kände jag ju igen från Tarzan), Aldiss Non Stop och Andersons Tau Zero. Det fanns nog ett par till, men det var de här jag kom ihåg och med dem fick mitt läsande en helt ny dimension.

Det finns ett uttryck inom science fiction, på sjuttio och åttiotalet förekom det flitigt i svenska science fiction tidskrifter: sense of wonder. Det går inte bara att översätta det med en känsla av förundran. För mig personligen är det en speciell magkänsla när perspektivet på orden och världen ändras, när världen plötsligt blir större och mer och vackrare. Lyssna på följande citat av Arthur C. Clarke:. ”Two possibilities exist: either we are alone in the Universe or we are not. Both are equally terrifying.” Det är sense of wonder, i två meningar.

Arthur C Clarke är en av de författare som oftast nämns när man pratar om Sense of Wonder, han är en mästare på det, både när det gäller språket och idéerna. ”Rendezvous with Rama”, ”2001” och ”Childhood’s End” är några romaner och bland noveller kan nämnas ”Star” och ”The Nine Billion Names of God”. I Clarkes verk finns ofta en mystik som är speciellt tilltalande för ynglingar uppvuxna med bibelsnara runt halsen.
Just ”Childhood’s End” har nyligen blivit en kort teve-serie som bland annat visats på ”SyFy”. När jag såg den slogs jag av hur annorlunda det var jämfört med när jag läste romanen som trettonåring. Jag var tvungen att läsa om den. Slutade det verkligen så där? Det gjorde den. I princip. Iklädda Clarkes ord var det vackert, men som film blev det en aning deprimerande. Men även om det var fantastisk läsning fann jag även nu att slutet var en aning vemodigt. Det hade jag inte sett som trettonåring. Det var naturligtvis mitt perspektiv som läsare som var annorlunda. Som trettonåring var jag ett av ”barnen”, som gick vidare, men som äldre var jag en av dem som blev kvar. Då blickade jag bara framåt, ”mot nya världar” (som boken också kom att heta i svensk översättning), men nu tittar jag lika mycket tillbaka.

En annan författare, än mer inne på religion och mystik, C S Lewis ska någon gång ha kritiserat science fiction för att egentligen vara samma gamla historier som vanligt, samma mord, samma kärlek, och att allt som inte tillhör konsten bara var av ondo. Som Aldiss påpekar i ”Galactic Empires” har han ju där totalt missat poängen för poängen i science fiction är just de fantastiska miljöerna. Visst läser vi gärna om vanlig enkel människoförhållandetrassel, men låt det utspelas på ett jättelikt rymdskepp, på främmande världar eller långt in i framtiden och inte i Leicester 1976. (Att just Lewis skulle tycka så förvånar mig, hans klassiska Perelandra med beskrivningen av Venus på nära håll är full av sense of wonder. Likaså scenen i Caspian och skeppet gryningen i hans serie om Narnia då de flyter över ett glasklart hav och ser amfibiska samhällen leva på botten.) Och vad menar han med det där om att sånt som inte tillhör konsten inte var bra. Skulle en kärlekshistoria bara handla om en hon och en han och inget annat, eller för att vara moderna en hen och en hen. Hen och hen träffas. Tycke uppstår. Hen och hen lever i nyförälskat rus och dus en tid. Sedan uppstår en liten fnurra. Hen och hen ses inte på ett tag. Hen upptäcker att hen inte kan leva utan hen… (Hmm, tror jag fick en idé där…)

Någonstans läste jag att den här sense of wonder-känslan troligen triggar samma del av hjärnan som religion. Jag var i alla fall frälst och allt sedan det där biblioteksbesöket har jag nog alltid föredragit science fiction och fantasy. Jag läser annat också men det kommer alltid först. Det är en genre som i sig rymmer alla andra genrer, och det utspelar sig i fantastiska miljöer.

Eftersom böckerna som fanns på svenska var väldigt få började jag tidigt traggla igenom böcker på engelska. Jag kommer ihåg en bok av A E van Vogt med ett rymdskepp på och så naturligtvis Cities in Flight. Jag förstod inte allt, men lärde mig snabbt, och ibland fanns det en speciell sense of wonder i att inte förstå allt.

Om jag läser något ser jag också flera alternativa versioner, samma sak med film. I dag verkar det som om allt ska ha en förklaring, allt ska vara klart och tydligt, inget får lämnas åt betraktaren att gissa. Sense of wonder kräver att vi inte vet allt. Det stör mig särskilt när jag ser en film som bygger på en bok och man plötsligt har lagt till egna förklaringar för att knyta ihop det, att man inte vågar lita på berättelsen och åskådarens fantasi. För mig betyder det ofta att jag finner filmen tråkig; jag vill inte ha alla svar, jag vill ha alla mina alternativa versioner.

En ovittnesbörd…

I landets norra delar var det ett tag populärt att beskriva motsatsen av något genom att helt enkelt sätta o framför; till exempel oklantigt, ocoolt, osv. Så det här är motsatsen till en vittnesbörd. Vittnesbörd är när nyfrälsta kristna berättar hur de träffade ”Gud”.

När jag var liten tog min far med mig ut i skogen för att åka skidor på kvällarna. Det hände rätt ofta, typ varje dag ett tag. I sin ungdom hade han varit rätt sportig och hållit på med allt möjligt. Nu var han runt fyrtio och försökte väl desperat ta igen de år han förlorat sedan han gifte sig och fick barn. Det var hans ”mans-grotta”.

Jag hatade det och hade hellre legat hemma och läst eller tecknat, men som alla präktiga protestantiska arbetarfäder ansåg han att läsa och teckna var lika med att inte göra någonting och att inte göra någonting var den största synden någonsin. När jag började sluka böcker fick jag ibland smyga och gömma mig. Det var väl ok om jag läste på kvällarna, om det inte var någon sport på tv som alla bara var tvungna att se.

Om ni fick en bild av oss i skogen på skidor, far och son tillsammans i månens sken och litet suddigt i kanterna och med någon soft musik spelande i bakgrunden, nja, riktigt så var det inte. Kanske var det så i min fars ögon.

Piteå har två årstider; fyra månader sommar, om man har tur, och åtta månader vinter. På sommaren är det intensivt ljust och soligt nästan hela dygnet men på vintern är det mest mörkt och kallt. Det ligger en aning under polcirkeln så det blir aldrig helt nedsläckt; i december när vi gick på lunch i skolan kunde det ljusna en aning men innan rasten var slut hade solen gått ner. Det var som om ljuset bara ville retas litet. Det var alltid snö under de där åtta långa vintermånaderna också.

Under veckan åkte vi oftast skidor på ett kortare spår med lampor, ett elljusspår. Medan jag hasade mig fram i en timme, flängde min far iväg och allt jag såg av honom var ryggen varje gång han varvade mig.

På helgerna ville han ibland testa något nytt och längre ut fanns ett spår som var drygt en mil långt. Det var inte lika väl-åkt så om det snöade eller om någon spann runt på en skoter kunde spåren nästan försvinna. Det var samma procedur här som på det mindre spåret. När min fars rygg försvann var jag ensam, med mörkret, den intensiva kylan och ännu intensivare tystnaden. Här ute fanns inga elljus. Nu varvade han mig inte heller varje kvart; när jag skavat runt i någon timme med iskalla fingrar och ibland en tår i ögonfransarna som frusit så ögonlocken tyngdes ned brukade han dyka upp och säga typ: ”Har du inte kommit längre? Se till att åka litet fortare nu så vi hinner hem till middagen.”

Under de här skidturerna berättade jag historier för mig själv, dels för att hålla det frusna helvetet från att tränga sig ända in i mina tankar, dels för att varje timme i skogen var en timme jag förlorade från mina böcker. Så eftersom jag inte kunde slåss med Tars Tarkas på Barsoom eller planera galaxens framtid med Hari Seldon började jag bygga mina egna världar och vintergatsimperier.

Under en av dessa turer hade jag väl försvunnit litet väl djupt ner i mitt mikrokosmos och plötsligt upptäckte jag att jag inte hittade skidspåret längre. Det hade snöat när vi åkte ut men nu hade det klarnat. Jag hade till och med kommit ut ur skogen och befann mig ute på Pitholmsheden, på väg ut mot det vitfrusna havet och Finland. När jag försökte leta mig tillbaka kom jag tillbaka till samma ställe jag befunnit mig på en stund innan. Jag stirrade ut genom ett pärlband av is-kulor som var mina ögonfransar. Det fanns inga andra ljud än mina skidors knastrande mot snön, tystnaden var öronbedövande. Varje andetag jag tog var en plym av vit rök.

Det var då jag såg den klara stjärnhimlen. Kom ihåg att det här var tidigt sjuttiotal och världen var inte alls lika upplyst som den är i dag. Tänk dig att du åker ut från en mindre stad i en timme och tittar upp en klar natt. Ta de stjärnor du ser och tänk dig trettio gånger fler. Det var vad jag såg. Det var så många att det tog mig en stund att urskilja de vanligaste stjärnbilderna.

De säger att Sveriges bibelbälte går genom Småland. Det kanske stämmer. En bibelsnara går genom Norrbotten.

Vi var inte nitiskt kristna, även om det alltid fanns runt omkring. Fastrar, kusiner och grannar och kompisar, väldigt många var med i någon ”rörelse” eller något samfund. Bakom en fasad med vykort över Nordens Riviera (och nudistbadet) gömde Piteå, på den tiden, ett gytter av religiositet. Om det i Stockholm spelade roll var du kom ifrån var det i Piteå mer viktigt vilket samfund man tillhörde. Och de gjorde gärna skillnad på varandra. (”Äh, han är ju EFS-are, det vet man ju hurdana de är…”)

En av mina bästa kompisar hade föräldrar som anordnade träffar regelbundet. De kallade det bibelstudium. Alla turades om att läsa stycken ur bibeln och sedan förklarade ”ledaren” vad det betydde. Jag tror att tanterna blev särskilt till sig i trasorna av att höra våra späda pojkröster läsa om elände och tunga öden. (Jag själv får en kick av bibliskt språk ibland, ni vet; Dödsskuggans dal, och sånt, mmm…) Men i min egen familj var det bara jag som någon gång bläddrade i böckernas bok, men även om troendet inte var lika påtagligt fanns det alltid där, runt om, som en strypsnara färdig att dras åt om man rusade åstad.

Jag hade precis börjat fundera på hur det var det där med stjärnor och planeter och så hade en välvillig bibliotekarie lett mig in på att läsa science fiction men det är en sak att läsa om stjärnor och en helt annan att stå ensam på heden under dem.

John Lennons ord: ”Imagine there’s no heaven” skulle varit passande men jag vet inte om jag hade hört den sången ännu. Jag hade i alla fall inte lärt mig engelska ännu.

Och där slogs jag för första gången av tanken; tänk om Gud inte finns! Om alla de där små prickarna var solar och planeter var ju universum enormt. Och om det ändå fanns en Gud vad var det som gjorde oss, därute i periferin, så viktiga. Gud borde ju vara så mycket mer eller också fanns han inte alls. Tänk om allt bara var en slump, att vi bara var små gruskorn i naturens egentliga maskineri, det som vred och snurrade alla dessa solar.

Märkligt nog var det en befriande och glad tanke. Det kanske inte fanns någon gammal gubbe som iakttog allt man gjorde och lyssnade till varje tanke. Det kanske inte fanns något som egentligen kontrollerade oss. Där stod jag mitt i helvetet som var tyst och kallt och vitt och sträckte sig ända bort till horisonten. Och trösten var att vi var så små och obetydliga och vilka bekymmer vi än hade spelade det ingen roll i det stora hela. Och eftersom vi var så små, och kanske bara slumpmässiga irrbloss i en oändlig tomhet, var vi också fria; vi var fria att tänka och fantisera, vi var fria att följa våra tankar och idéer, det omöjliga var möjligt, för vi var själva omöjliga och en idé kunde vara lika verklig som något annat. Tanken bara nuddade mig, jag hann knappt känna den så gled den bort, men den var fylld av rusig eufori. Jag var, i en bråkdel av en sekund, fri. Jag var ensam också men alla var ju ensamma, egentligen.

Senare i livet dejtade jag en tjej som var väldigt ”kristen”. Tja, faktiskt så har många av mina kvinnor varit åt det hållet, det kanske är så att huvudet omedvetet letar efter snaran. Den här tösen sade att djävulen inte var motsatsen till Gud (det var säkert för att acceptera att så många råkar ut för djävulskap i Guds namn). Djävulen enligt henne var snarare frånvaron av Gud. Men det jag upplevde där på den ödsliga heden kändes inte som någon djävul. Det var snarare frånvaron, eller ska vi istället säga befrielsen, av hela grejen med gudar och djävlar.

Tja, jag lyckades ju hitta tillbaka sen, min far var också ute och spejade litet för att se om jag åkt för långt, så nästa dag sade jag åt honom att jag inte ville följa med och stod på mig tills han ryckte på axlarna och åkte själv. (Senare kunde det hända att jag i alla fall följde med, bara för att kanske se en skymt av friheten igen och påminna mig om oändligheten där ute. Men då var det för att jag själv ville.)

Och efteråt, när jag blev äldre, var jag tacksam för att han släpade ut mig så där, för det jag fann där ute kunde jag klamra mig fast vid för resten av livet. Ibland kunde jag glömma, en skugga av snaran kunde skymta. Ibland bleknade helt enkelt stjärnorna i allt artificiellt ljus. Då behövde jag bara tänka tillbaka och minnas. Det var det bästa och största en far någonsin kan ge sitt barn; en trygghet bortom allt materiellt och en frihet bortom alla krav. Det var en plats att gå till för att samla kraft och idéer. Ibland var det en plats att fly till när allt blev komplicerat och svårt. Där kunde jag blicka ner och se allt utifrån. Utan den skulle striden mot mina inre kritiker för länge sedan varit förlorad. Tack, pappa, för att du beväpnade mig.