En ovittnesbörd…

I landets norra delar var det ett tag populärt att beskriva motsatsen av något genom att helt enkelt sätta o framför; till exempel oklantigt, ocoolt, osv. Så det här är motsatsen till en vittnesbörd. Vittnesbörd är när nyfrälsta kristna berättar hur de träffade ”Gud”.

När jag var liten tog min far med mig ut i skogen för att åka skidor på kvällarna. Det hände rätt ofta, typ varje dag ett tag. I sin ungdom hade han varit rätt sportig och hållit på med allt möjligt. Nu var han runt fyrtio och försökte väl desperat ta igen de år han förlorat sedan han gifte sig och fick barn. Det var hans ”mans-grotta”.

Jag hatade det och hade hellre legat hemma och läst eller tecknat, men som alla präktiga protestantiska arbetarfäder ansåg han att läsa och teckna var lika med att inte göra någonting och att inte göra någonting var den största synden någonsin. När jag började sluka böcker fick jag ibland smyga och gömma mig. Det var väl ok om jag läste på kvällarna, om det inte var någon sport på tv som alla bara var tvungna att se.

Om ni fick en bild av oss i skogen på skidor, far och son tillsammans i månens sken och litet suddigt i kanterna och med någon soft musik spelande i bakgrunden, nja, riktigt så var det inte. Kanske var det så i min fars ögon.

Piteå har två årstider; fyra månader sommar, om man har tur, och åtta månader vinter. På sommaren är det intensivt ljust och soligt nästan hela dygnet men på vintern är det mest mörkt och kallt. Det ligger en aning under polcirkeln så det blir aldrig helt nedsläckt; i december när vi gick på lunch i skolan kunde det ljusna en aning men innan rasten var slut hade solen gått ner. Det var som om ljuset bara ville retas litet. Det var alltid snö under de där åtta långa vintermånaderna också.

Under veckan åkte vi oftast skidor på ett kortare spår med lampor, ett elljusspår. Medan jag hasade mig fram i en timme, flängde min far iväg och allt jag såg av honom var ryggen varje gång han varvade mig.

På helgerna ville han ibland testa något nytt och längre ut fanns ett spår som var drygt en mil långt. Det var inte lika väl-åkt så om det snöade eller om någon spann runt på en skoter kunde spåren nästan försvinna. Det var samma procedur här som på det mindre spåret. När min fars rygg försvann var jag ensam, med mörkret, den intensiva kylan och ännu intensivare tystnaden. Här ute fanns inga elljus. Nu varvade han mig inte heller varje kvart; när jag skavat runt i någon timme med iskalla fingrar och ibland en tår i ögonfransarna som frusit så ögonlocken tyngdes ned brukade han dyka upp och säga typ: ”Har du inte kommit längre? Se till att åka litet fortare nu så vi hinner hem till middagen.”

Under de här skidturerna berättade jag historier för mig själv, dels för att hålla det frusna helvetet från att tränga sig ända in i mina tankar, dels för att varje timme i skogen var en timme jag förlorade från mina böcker. Så eftersom jag inte kunde slåss med Tars Tarkas på Barsoom eller planera galaxens framtid med Hari Seldon började jag bygga mina egna världar och vintergatsimperier.

Under en av dessa turer hade jag väl försvunnit litet väl djupt ner i mitt mikrokosmos och plötsligt upptäckte jag att jag inte hittade skidspåret längre. Det hade snöat när vi åkte ut men nu hade det klarnat. Jag hade till och med kommit ut ur skogen och befann mig ute på Pitholmsheden, på väg ut mot det vitfrusna havet och Finland. När jag försökte leta mig tillbaka kom jag tillbaka till samma ställe jag befunnit mig på en stund innan. Jag stirrade ut genom ett pärlband av is-kulor som var mina ögonfransar. Det fanns inga andra ljud än mina skidors knastrande mot snön, tystnaden var öronbedövande. Varje andetag jag tog var en plym av vit rök.

Det var då jag såg den klara stjärnhimlen. Kom ihåg att det här var tidigt sjuttiotal och världen var inte alls lika upplyst som den är i dag. Tänk dig att du åker ut från en mindre stad i en timme och tittar upp en klar natt. Ta de stjärnor du ser och tänk dig trettio gånger fler. Det var vad jag såg. Det var så många att det tog mig en stund att urskilja de vanligaste stjärnbilderna.

De säger att Sveriges bibelbälte går genom Småland. Det kanske stämmer. En bibelsnara går genom Norrbotten.

Vi var inte nitiskt kristna, även om det alltid fanns runt omkring. Fastrar, kusiner och grannar och kompisar, väldigt många var med i någon ”rörelse” eller något samfund. Bakom en fasad med vykort över Nordens Riviera (och nudistbadet) gömde Piteå, på den tiden, ett gytter av religiositet. Om det i Stockholm spelade roll var du kom ifrån var det i Piteå mer viktigt vilket samfund man tillhörde. Och de gjorde gärna skillnad på varandra. (”Äh, han är ju EFS-are, det vet man ju hurdana de är…”)

En av mina bästa kompisar hade föräldrar som anordnade träffar regelbundet. De kallade det bibelstudium. Alla turades om att läsa stycken ur bibeln och sedan förklarade ”ledaren” vad det betydde. Jag tror att tanterna blev särskilt till sig i trasorna av att höra våra späda pojkröster läsa om elände och tunga öden. (Jag själv får en kick av bibliskt språk ibland, ni vet; Dödsskuggans dal, och sånt, mmm…) Men i min egen familj var det bara jag som någon gång bläddrade i böckernas bok, men även om troendet inte var lika påtagligt fanns det alltid där, runt om, som en strypsnara färdig att dras åt om man rusade åstad.

Jag hade precis börjat fundera på hur det var det där med stjärnor och planeter och så hade en välvillig bibliotekarie lett mig in på att läsa science fiction men det är en sak att läsa om stjärnor och en helt annan att stå ensam på heden under dem.

John Lennons ord: ”Imagine there’s no heaven” skulle varit passande men jag vet inte om jag hade hört den sången ännu. Jag hade i alla fall inte lärt mig engelska ännu.

Och där slogs jag för första gången av tanken; tänk om Gud inte finns! Om alla de där små prickarna var solar och planeter var ju universum enormt. Och om det ändå fanns en Gud vad var det som gjorde oss, därute i periferin, så viktiga. Gud borde ju vara så mycket mer eller också fanns han inte alls. Tänk om allt bara var en slump, att vi bara var små gruskorn i naturens egentliga maskineri, det som vred och snurrade alla dessa solar.

Märkligt nog var det en befriande och glad tanke. Det kanske inte fanns någon gammal gubbe som iakttog allt man gjorde och lyssnade till varje tanke. Det kanske inte fanns något som egentligen kontrollerade oss. Där stod jag mitt i helvetet som var tyst och kallt och vitt och sträckte sig ända bort till horisonten. Och trösten var att vi var så små och obetydliga och vilka bekymmer vi än hade spelade det ingen roll i det stora hela. Och eftersom vi var så små, och kanske bara slumpmässiga irrbloss i en oändlig tomhet, var vi också fria; vi var fria att tänka och fantisera, vi var fria att följa våra tankar och idéer, det omöjliga var möjligt, för vi var själva omöjliga och en idé kunde vara lika verklig som något annat. Tanken bara nuddade mig, jag hann knappt känna den så gled den bort, men den var fylld av rusig eufori. Jag var, i en bråkdel av en sekund, fri. Jag var ensam också men alla var ju ensamma, egentligen.

Senare i livet dejtade jag en tjej som var väldigt ”kristen”. Tja, faktiskt så har många av mina kvinnor varit åt det hållet, det kanske är så att huvudet omedvetet letar efter snaran. Den här tösen sade att djävulen inte var motsatsen till Gud (det var säkert för att acceptera att så många råkar ut för djävulskap i Guds namn). Djävulen enligt henne var snarare frånvaron av Gud. Men det jag upplevde där på den ödsliga heden kändes inte som någon djävul. Det var snarare frånvaron, eller ska vi istället säga befrielsen, av hela grejen med gudar och djävlar.

Tja, jag lyckades ju hitta tillbaka sen, min far var också ute och spejade litet för att se om jag åkt för långt, så nästa dag sade jag åt honom att jag inte ville följa med och stod på mig tills han ryckte på axlarna och åkte själv. (Senare kunde det hända att jag i alla fall följde med, bara för att kanske se en skymt av friheten igen och påminna mig om oändligheten där ute. Men då var det för att jag själv ville.)

Och efteråt, när jag blev äldre, var jag tacksam för att han släpade ut mig så där, för det jag fann där ute kunde jag klamra mig fast vid för resten av livet. Ibland kunde jag glömma, en skugga av snaran kunde skymta. Ibland bleknade helt enkelt stjärnorna i allt artificiellt ljus. Då behövde jag bara tänka tillbaka och minnas. Det var det bästa och största en far någonsin kan ge sitt barn; en trygghet bortom allt materiellt och en frihet bortom alla krav. Det var en plats att gå till för att samla kraft och idéer. Ibland var det en plats att fly till när allt blev komplicerat och svårt. Där kunde jag blicka ner och se allt utifrån. Utan den skulle striden mot mina inre kritiker för länge sedan varit förlorad. Tack, pappa, för att du beväpnade mig.

Namn

Face_edited2

Varför skriva under en pseudonym? För naturligtvis är Jury Beja inte mitt riktiga namn. Min tonårsdotter blir fräsande arg när jag funderar på det. Hon tycker väl att jag inte står för det jag skriver.

Nu är det väl inte så svårt att lista ut vem jag är och så småningom kommer det nog fram ändå. Jury är mitt namn aningen fel uttalat, så som någon, som min fransktalande fru, ibland kan säga det. Beja var ett smeknamn jag hade i skolan. Egentligen var det så att min bror när han var riktigt liten inte kunde säga bebis utan sa beja i stället. Jag kallade honom för det, men någon hörde det och så blev det plötsligt mitt smeknamn i stället. Senare i gymnasiet fanns det ju starkvin som hette Beyaz så då hette jag så ett tag. (Bland annat dök det upp en Beyaz Stenberg på insändarsidorna i Piteå-Tidningen.)

Jag kan börja med ett par historier; På mitt dagliga jobb har vi kunder från hela världen. Vi håller till i närheten av en kyrkogård där det plötsligt dök upp ett slukhål mitt i gräsmattan. Jag lånade ett plastskelett från en skola och skojade till det, tog några bilder av det nere i hålet. Bilderna lade jag ut på Facebook och taggade min arbetsplats. Genast var det några som reagerade och tyckte det var olämpligt. Det kan tyckas fånigt men det fick mig att tänka på hur känsligt det kan vara med sociala medier.

Ett annat exempel: När vi gick i gymnasiet och just ”Beyaz” skrev sin insändare i ortstidningen råkade han skriva ordet ”massagestav”. Insändaren var en parodi på en annan som menade att på diskoteken frodades homosexualitet. Det här var slutet av sjuttiotalet och insändaren startade en ganska långlivad debatt. Genom att vända på begreppen och anklaga logdansandet för danande av heterosexualitet framgick det hur löjlig den där första insändaren var. Jag blev dock snart attackerad och jagad av en buse på skolan som tyckte att det var olämpligt att skriva om massagestavar i ”hans” morgontidning. I dag och särskilt online är väl världen om möjligt ännu tuffare. Idioterna sitter redo. Om man skriver ordet fjant kommer någon fjant att ta det personligt.

De flesta människor är kanske inte lika noggranna när de läser en text som den som skriver den vilket kan leda till missförstånd. Och Jury Beja kommer att skriva om sådant som min tonårsdotter skulle kalla ”cringy”; klumpig sex, dumskallar, droger och religion. Ord som är olämpliga kan förekomma och tagna ur sitt sammanhang kan de väl få någon att hoppa till än i dag. Jag kommer att skriva om kondomer som sprack, kollegor med olämpliga tendenser, x-fruar och x-flickvänner, och när jag skriver om det vill jag vara fri att skriva det så som jag vill. Även om inga namn nämns kommer någon att ta åt sig om jag skrev det med mitt eget namn, och kanske en kund från något annat land tar illa upp om jag skriver ”fuck”. Jury Beja vill ta ut svängarna litet mer än vad ”jag” kan göra på t ex Facebook.

Och sedan har vi ju bilden av Författaren. En del sätter sådana på piedestal och det går inte ihop med personen de känner. Inte kan väl du ”skriva” tycker kanske någon, du som knappt säger bu. Jag kanske inte heller ska illustrera något av det jag skriver med en bild av mina dansande barn. Så den här pseudonymen är också för att göra det lättare för läsaren att hålla isär saker och ting.

P.S. Människor förändras dock. Jag träffade busen från skolan igen ett år efter insändaren. En kompis skulle hämta pengar, som någon var skyldig honom, i ett ruckel till hus. Där var rena rövarnästet. Minst ett dussin personer trängdes i huset. Någon som såg mer död ut än levande låg i en fåtölj med en kanyl i armen. En annan sprang upp när vi kom: ”Är det snuten? Är det snuten?” undrade han. Tydligen var han på rymmen. Röken låg tät. Tomma ölburkar gamla nog att börja rosta låg tillplattade på golvet. Och där var han, busen. Han verkade inte känna igen mig alls. När jag tittade honom i ögonen var där tomt. Han visste nog inte ens vad som var upp eller ned på en massagestav längre.

P.P.S. Och vad hände sedan med busen. Jag vet inte men jag hörde litet om hans vidare bravader. Min sista sommar i Piteå sommarjobbade jag med en kille på SCA som hade en massa hemmagjorda tatueringar, typ kulspetspenna-och-synål-hemmagjorda. Det var krokiga kors och krusiduller och det stod Mamma på armen. Mamma hade han försökt, utan att helt lyckas, karva bort själv. Det stod M, ett stort fult ärr och sedan A. Jag träffade honom igen några år senare på en Ulf Lundell-konsert. Då berättade han att han suttit inne; han och min ”buse” hade åkt fast med en bil fylld med en ansenlig mängd cannabis och jeans stulna i Umeå. Det var jeansen som de blev stoppade för. Som Kurt Vonnegut skulle ha skrivit: Så kan det gå.

Ett tomt kollegieblock

cropped-img_3778

Ett tomt kollegieblock är något fantastiskt. Här finns oupptäckta världar, personer, historier. Ord som ännu inte skrivits, formuleringar som inte formulerats, öden och liv, allt och mer (för det kan finnas flera versioner) finns där i de blanka sidorna. Där finns nya förälskelser, och gamla, pinsamheter och stunder då allt varit perfekt, njutning och smärta. Blocket och pennan är medel att komma utanför allt, att se ner på sin egen lilla värld, och kanske få en liten skymt av vad som finns utanför allt.
Jag gillar linjerna också; de finns där att stödja utan att styra. Utan dem blir min text ganska snart rörig. Ibland hoppar texten omkring ändå, men tack vare linjerna blir den inte oläsligt kaotisk.

Allt jag skriver passerar i något stadium, oftast i början, men ibland även senare, penna och block. Gigabytes med ledigt utrymme i en manick kan inte mäta sig med ett tomt kollegieblock. Om jag någon gång får den där lilla delen av skrivandet som kallas inspiration griper jag först efter en penna och ett block. Det kan hända att jag petar ihop några ord i telefonen nuförtiden, men jag föredrar att skriva för hand i det här stadiet. Om jag börjat en text på datorn och fastnat är det bara handskrift som kan lösa upp knutarna.

Inspirationen är bara en liten, liten gnista. För att bli något måste jag jobba på texten. Jag skriver alltid om och om och om igen; inte två gånger utan snarare tjugotvå. Jag skär och kasserar och skriver om när det blivit för tunt. Tusentals ord, bort med dem bara. Det är mycket jobb och helst jobbar jag i ensamhet. Ensamhet låter som något negativt, men för mig är det, i korta stunder, något underbart.

När jag jobbat ett tag med texten dumpar jag vanligtvis ett tungt lass dålig självkänsla och kritik över den. Självkritiken är orubbligt brutal. Allt som mina eventuella kritiker har tänkt, har jag tänkt värre. När vag självkänsla börjar vackla, och ny inspiration lurar, finns alltid mer slutgiltiga och totalbedövande frågor att ta till: Vad är det för mening med det här? Vem vill läsa det här? Har jag egentligen något att säga? Är det viktigt? Då brukar jag ibland ta till en nödlögn: Jag skriver bara för mig själv. Jag skriver för skrivbordslådan. Det hjälper för en stund, jag kan vila mellan hammarslagen mot självkänslomuren, jag kan låta orden leka litet med den där lilla gnistan inspiration. Men till sist är det ju ändå så att allt som skrivs letar läsare, annars kunde orden lika gärna stanna där de var från början.

Självkritiken bär jag alltid med mig, som ett stort privat moln av mörker. Mot det molnet försvinner alla uppmuntrande ord som små ljusfisar. Tusen uppmuntrande ord kan kanske bli en glimt av ljus som snabbt slukas igen. Ibland gnetar och stretar jag med orden i dagar för att hålla kvar den där glimten men mörkret brukar alltid vinna.
Ett tomt kollegieblock är en början, en öppning, och just då ser jag inte molnen; allt är klart och tydligt. Bilden av blocket och pennan är taget på Skogskyrkogården, där en del av ett av mina många projekt utspelar sig. Det är också lugnt och tyst på kyrkogården. Ensamheten ger ro och öppnar fler dörrar än jag visste fanns. Ensamheten är nektar, gudarnas dryck, och orden är ambrosia.