Stockholm Stockholm stad är världen

IMG_4007b.jpg

 

 

 

Efter en dramatisk inledning (se tidigare inlägg) blev mitt kärleksliv lugnare. Efter gymnasiet hade jag redan allt det jag behövde. Jag hade jobb. Jag delade ut morgontidningar; jobbade två timmar på morgonen och hade sedan hela dagen fri. Jag hade egen bostad; en liten etta på nitton kvadrat centralt belägen i Piteå. Toaletten var minimal och man fick backa in om man skulle sitta. Kylskåpet rymde exakt fyrtionio flasköl av standardstorlek. Och så hade jag ju en flickvän, som dök upp då och då. Vad mer kunde en ung man önska sig? Villfarelsen att mer jobb och mer pengar var lika med mer lycka, fanns därute i periferin, men det var ju sånt som gamlingar och giriga tänkte på. Det var inte jag. Jag var lycklig med mina böcker och min nyköpta skrivmaskin. Jag hade hittat min kork-ek.

Jag har på annat ställe beskrivit hur UFO indirekt tog mig till Stockholm. (Min före detta flickvän från den tiden kanske inte håller med men eftersom det är jag som skriver här får det bli min version.) Det håller jag fast vid och så här gick det till.

I Piteå hade vi en slags sciencefiction-klubb i gymnasiet. Vi ramlade på varandra rent bokstavligt vid science fiction hyllan (nästan en hel hyllrad här) i skolbiblioteket. Vi var alla pojkar och hade en litet idéer om hur vi skulle få med andra, kanske till och med flickor(!) Någon kom på och satte upp lappar att vi skulle spana efter UFOs på skolans tak en kväll. Det var egentligen ett skämt, eftersom så många genast började prata om UFO när man nämnde science fiction. Själv var jag inte någon UFO fantast, det var nog ingen av oss, snarare fylld av skepsis. (Framför allt tror jag inte att vi människor är tillräckligt intressanta för andra där ute.)

Men genom det här kom jag i kontakt med en tjej som var hundratjugo procent fantast. Hon var även inne på helande kristaller och häxkonst och litet annat hokus pokus. De science fiction böcker hon läst var förkortade pocketutgåvor och litet Erich von Däniken. Nu, plötsligt, när jag hade en flickvän, dök hon upp överallt, i skolan, i affären och ett par gånger kom hon och knackade på min dörr, hemma. Hon tycktes totalt ignorera att jag redan hade flickvän, även när flickvännen var där (och ny som jag var på det där med flickvänner kanske jag inte var så bra på att sätta gränser). Det gjorde att det ibland blev ganska, så att säga, spänt mellan mig och flickvännen.

Efter en av dessa incidenter, jag tror UFO-tjejen stannade litet för länge den kvällen, började min flickvän att prata om att flytta till Stockholm. Det fanns inget annat att göra, menade hon. Det var väldigt hög arbetslöshet i Piteå och väldigt trångt på arbetsförmedlingen, men så fort man nämnde flytta, och Stockholm, blev det trumpeter och fanfarer och röda mattor rullades ut. Man fick en resa ner för att söka jobb, bara man fixade minst en intervju via telefon. Fick man ett jobb var det gratis flytt, en månadslön i förskott, och två gratis hemresor i månaden under ett halvår. Så mycket var det tydligen värt att bli av med en.

Det var väldigt många ungdomar som flyttade till Stockholm från hela landet på den tiden. Piteåbor stötte man på överallt och alla kände vi varandra trots att vi knappt hälsat hemma i Piteå. Bostad var redan då ett problem men om man gick samman några stycken kunde man dela på större lägenheter som det fanns litet fler av. Min första lägenhet, i andra hand, fick jag genom en annons i DN, och där kom jag att bo i fyra år, med andra hyresgäster som kom och gick. Kort efter att jag fått lägenheten tog det slut med flickvännen. Vi var nog inte särskilt kära och det blev aldrig något uttalat slut, vi vaknade bara med andra partners efter en fest båda två.

Först hade jag väl tänkt flytta tillbaka till Piteå, nu när det där var över. Jag tyckte att folk alltid sprang och hade bråttom i Stockholm. Det var inte riktigt som hemma. Men det fanns ju andra fördelar. Stockholm var litet större. Här fanns på den tiden många antikvariat och olika bokhandlare, och jag hade kartlagt dem alla noggrant. Det var så jag lärde mig hitta i Stockholm, via ett nät av antikvariat. Och så fanns det fler årstider, även om jag så här i efterhand bara kommer ihåg att det var grått och regnade. Med alla ungdomar som svämmade över i staden var det inte alls svårt att träffa andra. Alla var här tillfälligt. Alla var turister. Ingenting var förbjudet. Livet var fest. Vi hade inga rötter och inga band. Reglerna fick vi hitta på vartefter. Dagarna gick åt till jobb och det var på kvällarna och nätterna man levde.

Jag kom att vakna upp på många främmande ställen, på båtar i Nybrokajen, på ett särskilt ”flick-boende” vid St. Eriksplan, en del sjukhus hade personallägenheter, hemma hos någon som fortfarande bodde hemma hos sin mamma och pappa, hemma hos någon som hade barn i min egen ålder. Jag vaknade även ensam på främmande platser någon gång.

Pengarna gick åt, Stockholm var dyrare än Piteå, och man fick inget flyttbidrag för att flytta tillbaka så flytten tillbaka blev uppskjuten på obestämd tid. Jag kommer ihåg att det mest var mulet och regn, och inte många dagar med sol. Jag antar att det måste varit sol någon gång. Kanske jag sov de flesta dagarna det var sol. Jag har minnen av Eriksdalsbadet och Smedsuddsbadet så det borde varit någon solglimt de gångerna. Det där har väl att göra med hur våra minnen fungerar, att de helst knyter an till känslor. Jag antar att det hände mer saker när det var mörkt och grått.

Trots att jag var fri som aldrig förut var det något som saknades. Jag skrev knappt något längre. Jag levde som en yngre variant av Bukowski men orden ville inte längre komma ”bursting out”. För att komma ur ett sådant dödläge behövdes det starkare saker, som riktiga förälskelser. Sådana var det, trots det livliga nattlivet, ont om i Stockholm på den tiden. Alla var ju turister och bara på tillfälligt besök.

No more Mr Nice Guy…

IMG_4176(Edited).jpg

 

Varning! Nu blir det ”cringy” som en av mina döttrar skulle säga.

Att växa upp i Piteå på sjuttiotalet var ganska tufft. Tänk själva; liten stad, alla har koll på varandra, inte så där värnande utan mer kika-fram-bakom-gardinen-koll, vi barn rände omkring rätt fritt så vi skapade våra egna regler. Liksom det säkert är i alla mindre orter blev könsroller mer ytliga och framträdande. Det gällde att sticka ut men inte på fel sätt.
I sådana samhällen blir oskrivna och outtalade lagar mer markanta. En sådan lag som att snälla killar inte får ligga med tjejerna.

Jag hade gått från att vara en nörd som inte syntes, mest för att jag tillbringade så mycket tid på biblioteket, till att bli en snäll, ibland litet för full, men ändock i grunden snäll kille. Problemet var att dosera fyllan rätt; drack jag litet blev jag bara tystare. Drack jag mer kunde jag till och med prata, men det krävdes ganska mycket alkohol innan jag kunde prata med Flickor. Och när jag väl var där var det bara alltför lätt att halka över till för mycket och det slutade antingen i ett hörn eller spyende på toaletten. Att vara sjutton-arton och oskuld var ett stort bekymmer. Allting är inte bara större och allvarligare i den åldern; alla andra verkade ju ligga med varandra både till höger och vänster. Jag var en liten, ynklig minoritet. Om en kompis himlade med ögonen mot en tjej och gjorde obscena gester och gutturala ljud tänkte jag; Hjälp! Jag förstår inte något av det där som han verkar vara en expert på.

En gång, innan jag slutligen fumlade mig igenom min egen sexuella debut, hamnade jag i samma rum som en kompis och en flicka på en fest. Jag hade blivit för full och försökte sova, snedstreck, låtsades vara utslagen. De var väl inte riktigt ett par, de verkade bara umgås ibland, men den här kvällen var de i full gång, och tänkte nog inte så mycket på mig. Kläderna av, smack och smask, sängen knarrade förskräckligt.

Jag låg och höll andan och vågade inte röra en fena. Tänkte att de kanske inte hade sett mig.

Sedan mumlade han något jag inte hörde. Jag hörde däremot hennes röst klart och tydligt: ”Jo, kom igen nu. Jag vill ju.”

Mer mummel från honom.

”Snälla”, vädjade hon. Och då svor han åt henne, grovt och tvärt och fult, och gick plötsligt därifrån. Och jag var ensam i ett rum med en flicka, som var söt och attraktiv, och dumskallen inuti mig trodde nog att det där kanske var till min fördel att hennes pojkvän betett sig som han gjort. I tystnaden lät hennes snyftningar outhärdligt högt.

”Gick han?” kväkte jag dumt. Jag chockade mig själv med en hög och gäll röst.

Hon kom och satte sig på sängen där jag låg, iklädd bara ett tunt linne och trosor. Jag försökte undvika att titta på henne.

”Är du vaken?” frågade hon och snörvlade bort en sista tår. Utan att vänta på att jag skulle få fram ett svar fortsatte hon; ”Han är ett jävla svin.” Hon började berätta om hur de ena stunden var ett par och i nästa undvek han henne. De hamnade i sängen bara när han var full. Medan hon pratade blev hennes röst starkare, steg upp ur tårarna och skakade dem av sig.

Jag lyssnade inte så bra som jag gav sken av. Efter ett tag vågade jag mig till och med att titta på henne. Jag hade väl sett lättklädda flickor förut, ja, till och med helnakna, pornografi fanns ju även innan internet, men det var stor skillnad att se en bild och att faktiskt vara så nära någon att man kunde känna deras kroppsvärme.

När hon såg att jag blev en aning mindre blyg och tittade på henne, log hon och böjde sig fram för att kyssa mig på kinden.

”Du är fin”, sade hon.

Vid det laget skiftade jag troligen i blått av syrebrist. Nu. Det. Orden stockade sig.

”Nej”, sade hon plötsligt som om någon inre röst sagt till henne att skärpa sig. ”Jag kan inte. Du är en snäll kille, alldeles för snäll.”

Japp. Så, där var det! Mitt i nyllet, som vi sa på den tiden. Tjejer ligger inte med snälla killar. Jag kunde se mig själv skröpligt gammal, urgammal, och för evigt fast i det där ”snällkille”-stadiet. Hur skulle jag någonsin komma ur det? Bli elak? Hur blev man elak? Kanske börja med ytan, bära solglasögon, tejpa mungiporna så de aldrig log, träna framför spegeln att säga taskiga och elaka saker… Faktiskt upptog det där bekymret avsevärt mycket av min tid, fast jag kom aldrig längre än till planeringen.

Något oväntat hände och allt förändrades i ett drag. Gruppen ”Dag Vag” spelade på det enda diskoteket som fanns, Don Pepino hette det. På något sätt lyckades jag få till alkoholdosen rätt den kvällen, plötsligt händer det(!), en gång på hundra, inget sitta i ett hörn och inte heller slockna på toaletten. Jag fann mig dansa med en tjej, några år äldre än jag, och jag pladdrade tokigt mycket och djävligt kloka saker, tror jag, och plötsligt kysstes och hånglade vi där på dansgolvet. Vi stod även utanför och fortsatte en stund när alla skulle gå hem, ifall någon betraktare skulle ha missat det. Det blev inget mer än så den kvällen men vi hade inte stängt igen några dörrar, så att säga.

Det var bara ett problem som ingen av oss räknat med; hon var lärarinna på skolan där jag var elev. Åldersskillnaden var inte så stor eftersom hon var alldeles ny. Jag hade inte henne i något ämne själv och vid det laget skolkade jag så ofta att det nog var omöjligt att veta om att jag var elev där. Skolan hade trots allt 1800 elever.

Några dagar senare stötte vi samman i skolans korridorer, jag med en studierektor som lyckats fånga mig när jag smet från en lektion och hon med en annan elev. Ekot när de dörrarna smällde igen kan nog fortfarande höras i skolans korridorer.

Men något hade hänt. Många hade sett oss och ryktet gick. I Piteå visste ju alla allt om alla. Djungeltrummorna gick oavbrutet. Flickor började hälsa och se mig. Jag var inte längre bara en snäll kille. Jag var farlig och oberäknelig.

Ett par veckor senare hade jag min verkliga sexdebut. Total katastrof. Det blev en gräsligt blodig och rörig historia. Något brast på mig, ja, någon slags sträng undertill som ett fåtal killar kunde ha (läste jag mig till i en läkarspalt senare), och kondomen sprack så det var blod och spermier överallt och jag var svullen och öm och kunde inte pröva igen på en vecka. Mödomsentusiasterna skulle ha fått glädjefnatt. Till råga på allt ville någon högre makt visa att nu var spelet verkligen på allvar. Tjejen blev gravid.

Vi lyckades på något sätt fixa till en abort på sjukhuset senare utan att någon av våra föräldrar fick reda på det. Hon fixade det, för hon var smart och företagsam. Jag var nog bara en förvirrad fåntratt. Om hennes föräldrar kom på det skulle de ha tvingat henne att behålla det, sade hon och hon hade en lillasyster som var fyra och hatade småbarn så som man nog gör om man är tonåring och har en lillasyster på fyra. På många sätt var den här nya nivån jag uppnått mycket svårare. Nästa nivå i det där spelet var väl att verkligen få barn. Dit skulle det dock ta lång tid och många turer.

Sense of Wonder del 1

IMG_4092.jpg

När jag var i bokslukaråldern och läst alla B. Wahlströms pojkböcker och till och med en del av flickböckerna (om hästar och flickdetektiver), alla Enid Blyton, alla Burroughs’ Tarzan som fanns på svenska, mängder Mickey Spillane och liknande, gick jag till biblioteket för att se om det inte fanns något mer. Jag hade redan valt ut en bok om astronomi då bibliotekarien började prata med mig. Hon föreslog att jag skulle titta på science fiction. Det fanns inte så mycket, det var inte ens ett helt hyllplan; Asimovs Stiftelsen, Ursula K LeGuins’ Mörkrets Vänstra Hand, de två första böckerna om John Carter av Burroughs (honom kände jag ju igen från Tarzan), Aldiss Non Stop och Andersons Tau Zero. Det fanns nog ett par till, men det var de här jag kom ihåg och med dem fick mitt läsande en helt ny dimension.

Det finns ett uttryck inom science fiction, på sjuttio och åttiotalet förekom det flitigt i svenska science fiction tidskrifter: sense of wonder. Det går inte bara att översätta det med en känsla av förundran. För mig personligen är det en speciell magkänsla när perspektivet på orden och världen ändras, när världen plötsligt blir större och mer och vackrare. Lyssna på följande citat av Arthur C. Clarke:. ”Two possibilities exist: either we are alone in the Universe or we are not. Both are equally terrifying.” Det är sense of wonder, i två meningar.

Arthur C Clarke är en av de författare som oftast nämns när man pratar om Sense of Wonder, han är en mästare på det, både när det gäller språket och idéerna. ”Rendezvous with Rama”, ”2001” och ”Childhood’s End” är några romaner och bland noveller kan nämnas ”Star” och ”The Nine Billion Names of God”. I Clarkes verk finns ofta en mystik som är speciellt tilltalande för ynglingar uppvuxna med bibelsnara runt halsen.
Just ”Childhood’s End” har nyligen blivit en kort teve-serie som bland annat visats på ”SyFy”. När jag såg den slogs jag av hur annorlunda det var jämfört med när jag läste romanen som trettonåring. Jag var tvungen att läsa om den. Slutade det verkligen så där? Det gjorde den. I princip. Iklädda Clarkes ord var det vackert, men som film blev det en aning deprimerande. Men även om det var fantastisk läsning fann jag även nu att slutet var en aning vemodigt. Det hade jag inte sett som trettonåring. Det var naturligtvis mitt perspektiv som läsare som var annorlunda. Som trettonåring var jag ett av ”barnen”, som gick vidare, men som äldre var jag en av dem som blev kvar. Då blickade jag bara framåt, ”mot nya världar” (som boken också kom att heta i svensk översättning), men nu tittar jag lika mycket tillbaka.

En annan författare, än mer inne på religion och mystik, C S Lewis ska någon gång ha kritiserat science fiction för att egentligen vara samma gamla historier som vanligt, samma mord, samma kärlek, och att allt som inte tillhör konsten bara var av ondo. Som Aldiss påpekar i ”Galactic Empires” har han ju där totalt missat poängen för poängen i science fiction är just de fantastiska miljöerna. Visst läser vi gärna om vanlig enkel människoförhållandetrassel, men låt det utspelas på ett jättelikt rymdskepp, på främmande världar eller långt in i framtiden och inte i Leicester 1976. (Att just Lewis skulle tycka så förvånar mig, hans klassiska Perelandra med beskrivningen av Venus på nära håll är full av sense of wonder. Likaså scenen i Caspian och skeppet gryningen i hans serie om Narnia då de flyter över ett glasklart hav och ser amfibiska samhällen leva på botten.) Och vad menar han med det där om att sånt som inte tillhör konsten inte var bra. Skulle en kärlekshistoria bara handla om en hon och en han och inget annat, eller för att vara moderna en hen och en hen. Hen och hen träffas. Tycke uppstår. Hen och hen lever i nyförälskat rus och dus en tid. Sedan uppstår en liten fnurra. Hen och hen ses inte på ett tag. Hen upptäcker att hen inte kan leva utan hen… (Hmm, tror jag fick en idé där…)

Någonstans läste jag att den här sense of wonder-känslan troligen triggar samma del av hjärnan som religion. Jag var i alla fall frälst och allt sedan det där biblioteksbesöket har jag nog alltid föredragit science fiction och fantasy. Jag läser annat också men det kommer alltid först. Det är en genre som i sig rymmer alla andra genrer, och det utspelar sig i fantastiska miljöer.

Eftersom böckerna som fanns på svenska var väldigt få började jag tidigt traggla igenom böcker på engelska. Jag kommer ihåg en bok av A E van Vogt med ett rymdskepp på och så naturligtvis Cities in Flight. Jag förstod inte allt, men lärde mig snabbt, och ibland fanns det en speciell sense of wonder i att inte förstå allt.

Om jag läser något ser jag också flera alternativa versioner, samma sak med film. I dag verkar det som om allt ska ha en förklaring, allt ska vara klart och tydligt, inget får lämnas åt betraktaren att gissa. Sense of wonder kräver att vi inte vet allt. Det stör mig särskilt när jag ser en film som bygger på en bok och man plötsligt har lagt till egna förklaringar för att knyta ihop det, att man inte vågar lita på berättelsen och åskådarens fantasi. För mig betyder det ofta att jag finner filmen tråkig; jag vill inte ha alla svar, jag vill ha alla mina alternativa versioner.

IMG_4095.jpg