Nja, jag vägrar

För en tid sedan var jag på en fest. Min son var där också och av någon anledning kom värnplikt och militärtjänstgöring på tal och jag berättade hur jag hade gjort min. Eftersom det var i Sverige på 80-talet kunde man antingen göra sin värnplikt eller inte göra den och så fanns ju naturligtvis nja-alternativet, man kunde göra den på något annat sätt. (Det här var några år efter att vi röstat om kärnkraften och alla vet ju hur det slutade – det blev ju naturligtvis ett rungande svenskt nja.) Efter att jag berättat hur jag gjorde min nja-militärtjänst sade min son: ”Det lät mycket bättre förra gången du berättade om det…” (Troligen kan en del av det berott på att jag var nyktrare då.) Det är för hans skull som jag här berättar en litet mer utförlig version. Den bättre versionen.

När jag var ung, för länge, länge sedan, skulle alla unga pojkar, i Sverige, göra så kallad värnplikt. Visst fanns det flickor som gjorde det men de gjorde det nog mer frivilligt. När pojkarna var i gymnasiet fick de åka och mönstra, som de kallade det. De blev sedan sorterade i olika kategorier och fick olika rang. Det gick ganska bra för mig på testerna så jag blev till en början uttagen för högre tjänst och flera test, men samtidigt var jag litet avig: jag kunde väl inte tala om för andra vad de skulle göra och dessutom rimmade det inte så bra med allt vår underbara skolgång lärt oss. Säga vad man vill om 70-talets svenska skola men något om att alla var lika värda hade fastnat hos mig i alla fall.

En liten varning: Om ni tror på ett system där ungdomar drillas att blint lyda order även om det går emot deras egen natur, om ni tror på ett system där vissa människor och deras beslut är mer värda än andras, och då inte nödvändigtvis baserat på deras förtjänster, och om ni absolut tror att svaret på våld alltid måste vara mer våld: då ska ni nog inte läsa resten av det här, då kommer ni bara att bli irriterade. Ni behöver inte gilla det och om ni inte gör det bry er inte om att skriva något. Ni förstår, det är ändå litet sent för mig att ändra mig i det här fallet. Det skulle vara som när fan blir gammal och religiös. Det var evigheter sedan jag fick min sista placerings-order, jag tror inte ens platsen jag till slut blev placerad på existerar längre. Världen är annorlunda i dag.

Sommaren 1984 åkte jag upp till Boden för att göra min militärtjänst som vanlig kanonmat. Det var det allt mitt trilskande och ifrågasättande hade lett till, att jag gått från officersämne till kanonmat. Jag hade också lyckats skjuta upp det några år men nu var det dags. Och när jag kom dit var jag nog en lydig liten soldat i några dagar, och det var nog vad jag hade tänkt fortsätta med, om det inte varit för en gnagande känsla av att inte vara på rätt plats. Det var något mer än bara baksmälle-ångesten vi alla drabbades av då vi klev av tåget i Boden. Det var något mer än den förvirrande känslan av att lämna livet i Stockholm bakom sig med dess flickor och eviga fest. (Det hade jag ju redan gjort på ett sätt, även om det fortfarande fanns där som en möjlighet.) Det var något mer än allt detta. Något djupare. Något i själva systemet och ordningen som skrek hysteriskt: Fel!

Det var mycket gå-runt-övningar där i början och under en av dessa gick jag fram till en av officerarna, som faktiskt såg lika bortkommen ut som jag och ”rapporterade” mig själv vilse. ”Hur ska jag komma härifrån?” frågade jag. Hans bakfulla och trötta ansikte sprack för en sekund upp i ett torrt leende, som om ett minne av en tanke flaxade förbi. ”Kom till mitt kontor på lunchen”, sa han. Samma eftermiddag satt jag på tåget hem.

Han gav mig två val. Det ena var att totalvägra och sitta i fängelse och det andra var att begära vapenfri tjänst. Båda valen skulle inverka på min framtid och totalvägran skulle definitivt vara det värre valet. Ni ska veta, att på den tiden var framtiden viktig. Ville man vara rebell skrev man ”No Future” på en tröja men inte så mycket mer. En totalvägran, och medföljande fängelsevistelse, skulle följa mig hela livet och göra det väldigt svårt att få jobb, hette det. Så jag ansökte om vapenfri tjänst. Inte nej och inte ja. Nja, var bättre. Någonstans i bakhuvudet satt väl min proletära bakgrund och ojade sig över det där med jobb också.

En tid efteråt blev jag kallad till en intervju för att utröna huruvida mina skäl att välja nja var tillräckligt starka. För ja eller nej var lätta, men ett nja krävde en utredning. Många av frågorna som ställdes var lätta för vem som helst att svara på, men den sista frågan var en riktig ”Catch 22”. Den var litet knepigare. Vad skulle jag göra om någon jag kände hotades och jag hade ett vapen? Jag försökte vara så uppriktig som möjligt och pratade runt det, med följd att min förhörsledare snarare blev irriterad på mig och till slut skrev att jag kanske skulle använda vapnet.

Några dagar senare fick jag svar att min ansökan fått avslag, med en ord-för-ord-kopia av hela intervjun. Så jag skulle åka tillbaka till Boden. Eller sitta i fängelse, som ju fortfarande var en möjlighet. Men, jag kunde överklaga deras beslut om jag skrev tillbaka inom en viss tid.

För mig får ofta det där luddet, mellan vad jag känner, vad jag vill och vad jag faktiskt kan, inte form förrän jag skriver ner det. Så jag skrev, efter några dagars ihärdigt skrivande, ett fyra sidor långt brev till svar. Troligen finns det här brevet arkiverat någonstans än i dag, med röda stämplar på, i en dunkel källargång där en asocial, kontrollberoende vakt, en rest från forna grå dagar, vankar fram och tillbaka för att bevaka sådana skrifter till tidens ände.

Jag påpekade först och främst att jag aldrig riktigt svarat på sista frågan, att det som citerades faktiskt bara var förhörsledarens ord. Jag skrev sedan att jag inte kunde förutse min egen reaktion men eftersom jag avsåg att inte lära mig använda vapnet skulle jag troligen bara göra mig själv till åtlöje med det genom att troligen skjuta mig själv i foten eller nåt. Kanske kunde jag kasta vapnet på marken och försöka prata i stället, vilket troligen gav större chans till överlevnad, om man tänkte efter. Men vad jag än gjorde i slutändan, och hur det än utföll, skulle det bara vara mitt eget val och jag själv som skulle stå för det.

Nu handlade ju, som jag såg det, det där om att använda-vapen-eller-inte, eller kanske snarare hela militärgrejen, inte bara om att försvara sig utan mer om att blint lyda order och rätta in sig i ett system där folk var olika graderade. Om jag sköt en annan människa bara för att någon beordrat mig att göra det, skulle jag kunna fortsätta leva med det? Skulle jag ha rätt till mina egna val eller beslut efter det? Skulle jag bara kunna skylla på att jag lydde order och sedan var allt bra med det? Jag trodde inte det fungerade så. I slutändan var det ju ändå mitt finger där på avtryckaren och mitt beslut att bära så länge jag levde. Här handlade det ju om en annan människas liv. Skulle jag ens kunna kalla mig själv människa efter det? För vad var det som sade att jag hade mer rätt eller var mer värdefull än personen på andra sidan vapnet? Om jag bara lydde någon annans order; fanns det ens ett grå så grått?

Jag avslutade min överklagan med att påpeka att jag fortfarande skulle totalvägra om jag var tvungen men att jag troligen var mer nytta för samhället om jag fick min vapenfribegäran godtagen.

En tid efter fick jag svar att min ansökan var godkänd. (De kunde väl inte ha en så besvärlig jävel, ens till kanonmat och de insåg nog att någon av mina överordnade skulle vara tvungen att skjuta mig i stället och det skulle ju se illa ut.) Så det slutade med att jag placerades på ett dagis och fritids. Eftersom jag var statsanställd och över 25 i slutändan och det fanns en liten klausul att statsanställda fick 80% av lönen om de var över 25 (plus eventuella andra förmåner som hyra, resor och mat), så hade jag faktiskt mer pengar under min värnplikt än då jag jobbade.

Min chef på den tiden var en gammal reservofficer, en sådan som gjorde sådana där nja-förhör själv, och han blev litet upprörd. Ja, det var faktiskt vår vän Gorilla Silverrygg som levde i öppna förhållanden när det passade. Han kanske sitter ensam på något ålderdomshem än idag, om han lever, gungar i sin gungstol, och mumlar ”Jävla turpitt”. Det var vad han kallade mig när han kom på att jag faktiskt tjänade på det.

Och bara en gång har jag blivit frågad om min värnplikt på en arbetsintervju, men då var de bara intresserade huruvida jag gjort den eller inte, om jag kunde ta jobbet utan att begära tjänstledigt inom en snar framtid (för tydligen hade de råkat ut för det). Hur jag hade gjort min värnplikt saknade betydelse. Det hade kanske inte ens spelat någon roll om jag suttit i fängelse.

image1 (1).jpeg

1984

1984 blev ett år som för alltid etsade sig fast i mitt minne. För första gången, och sista, hade jag självmordstankar. Allt var framknuffat till yttersta kanten. Det var som om 1984 var hela mitt liv som varit och mitt liv som det kunde bli, komprimerat till en tung sten knuten vid mina fötter. Ibland när jag hör en av de där smöriga sångerna som var populära då, eller ännu värre, en av de där gråtmilda rockballaderna som fick en att desperat rycka tag i första bästa danspartner, kan jag känna panik och vill slita sönder något, helst något inuti mig själv. De där låtarna är numer förpassade till samma skräphög som de svenska dansbandssånger som förstörde min barndom.

En löpsedel i början av året ropade ut att ”Orwell hade fel!” Den som skrev det hade nog inte ens läst boken. Vi som hade det och även var vana att läsa science fiction visste ju att exakta årtal skulle man inte haka upp sig på. (30 år senare skulle vi se att han inte hade helt fel, men att Storebror och Nyspråk liksom kom smygande från andra håll.)

I början av 1984 var jag tjugoett, skulle fylla tjugotvå, och mitt liv var slut. Allt var kaputt. I stället för att begå harakiri satt jag ensam och skrev de mörkaste alster jag hittills skrivit, drack en hel flaska starksprit ensam, men inte ens det kunde släcka den svarta branden i mitt hjärta. Det gav bara mer bränsle åt elden. Ångesten vrålade så allt annat tystnade. Hur kunde det bli så? Det var naturligtvis en flicka inblandad, mitt livs kärlek trodde jag då, och utan henne var allt meningslöst. Det gick så långt att även om hon i den stunden kommit tillbaka, skulle jag inte ha öppnat dörren. Så förkrossad var jag att inte ens hon kunde hela mig. Slut var slut. Svärtan var total. Natten var evig.

Sommaren innan bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår från rumlandet. Inga fester. Inga flickor. Jag hade holkats ut inombords av allt det där och behövde rehabilitering. Så jag började hålla mig undan från andra. Stannade kvar på jobbet efter arbetsdagen och skrev på mitt kontor, för hemma fanns telefon och kompisar som drog med mig ut igen till den evigt pågående festen. Jag läste och skrev och gick omkring i en bubbla. Jag blev för en tid den där grubblande poeten som jag bara försökt ge sken av att vara tidigare.

På ett sätt var jag rätt så lycklig. Efter allt drickande som nog varit farligt nära ett beroende behövde min kropp en paus. De enda flickor som kunde trassla till det var de jag hittade på i skrift. Jag började läsa en massa om Kung Arthur efter att ha läst en tecknad serie som hette Camelot 3000 och det ledde mig att läsa mer och även annan riktig historisk litteratur. Visst var det först och främst science fiction jag sökte, men nu började jag uppskatta det man fann mellan raderna även i annan litteratur. Det kunde finnas en ”Sense of Wonder” att läsa om Julianus Avfällingen också (romersk kejsare som försökte stärka andra religioner och bekämpa den starkt framväxande kristendomen). När jag festat mycket innan och trasslat omkring i en massa korta förhållanden hade jag nog mest varit stressad för att jag faktiskt aldrig skrev längre, festerna och flickorna kom först; nu var det tvärtom, skrivandet kom först och då behövde jag egentligen inte det andra. Trodde jag i min enfald. Och jag trodde nog också att mitt lyckliga ”nu” var för evigt.

En av sekreterarna på jobbet skulle vara sjukskriven i tre månader och en ny tjej anställdes tillfälligt. Det finns två slags flirtande, medvetet och omedvetet. Det första är jag katastrofalt dålig på, säger fel saker och blir stel och konstig som om jag svalt en vass pinne. Omedvetet kan jag plötsligt vinna charmpoäng trots att det inte är meningen. När jag första gången såg den här tjejen var det inte någon vanlig Lisa eller Lotta, det var Arwen Undomiel, Elrond halvalvens dotter, och jag var så bländad att jag måste ha mumlat något otroligt djupsinnigt och säkert log jag fånigt också.

Hon satt i receptionen och det var meningen att jag skulle avlösa henne för raster och lunch, och vi skulle samarbeta även med en del andra arbetsuppgifter. Vi började prata och stunderna jag var där i hennes kontor blev fler och längre och längre. Hon läste mycket, gillade till och med science fiction och fantasy. Hon drömde om att bli skådespelerska. Att hon var trettiofem år gammal var inget jag lade märke till; hon var ju Arwen, om hundra år skulle hon vara samma.

Det gick så långt att min chef, som hade sitt kontor mitt emot, en dag kallade in mig till sig och sade att några där tyckte att jag tillbringade för mycket tid i hennes kontor. Egentligen var det bara han som tyckte det. Jag fick senare höra att han hade gjort lönlösa närmanden till den unga damen och sagt att han och hans fru minsann levde i ett öppet förhållande. (När hans fru senare upptäckte det, att deras förhållande var öppet, blev det skilsmässa.)

Trots alla långa pratstunder insåg jag nog inte hur jag snärjdes och att det kanske var ömsesidigt. Jag slukade glatt hennes ljus och när hon gick för dagen satt jag kvar och strålade inombords av energi och skrivlust. Mer än så var det inte. När Lisa Lotta Arwens kontrakt upphörde var det ett ömt och kanske litet utdraget farväl utanför chefen Gorilla Silverryggs kontor, medan han blängde och frustrerat ruskade sina papper, och jag hade nog inte en tanke på någon fortsättning. Visst kände jag ett hugg av sorg att vi aldrig skulle ses mer. Stockholm skulle svälja oss och glömma oss, för alltid, men så var det bara.

Några dagar senare fick jag ett brev, adresserat till mig personligen, till kontoret, och jag kände genast igen hennes handstil. Aningen bedövad stängde jag in mig på toaletten och slet upp brevet med darrande händer.

”Jag brukar inte göra så här”, skrev hon, ”och det är med stor nervositet som jag skriver dessa ord men jag känner att vi har något som är mer än en arbetsrelation. Jag väljer att skriva, i stället för att ringa eller komma på besök, för att jag känner att det är ärligare. Det ger dig ett val. Du kan välja att inte läsa, att riva brevet i bitar eller att skriva tillbaka till mig. Jag hoppas att du känner på samma sätt och skriver tillbaka till mig. Din innerliga vän, Lisa Lotta.”

Det var som om en fördämning brast. Skriva kunde jag. Skrev gjorde jag. Det var ju det jag var född att göra. Det var det jag var bäst på. Jag skrev till mig en första kyss som en inledning. Det var precis som på film och utspelades uppe på taket till en av Hötorgsskraporna. Hon hade jobbat där och kände vakten. Ett av de projekt jag skrev på just då hade en liknande scen, på ett tak, som upprepades tre gånger, med olika resultat, och det hade hon läst, så det här var flirt på hög nivå. Sedan skrev jag av henne trosorna med en hastig fotnot. Jag kommer ihåg att jag hade beskrivit klimax på en dålig sexupplevelse som att vrida ur en disktrasa en gång. Det hade hon fastnat för. Kanske hon ville bevisa att jag hade fel. Tiden som följde var en varm och svettig dröm. Jag skrev och jag hade någon att genast dela med, som verkade förstå, och som riklig toppning på allt det där hade vi sex också. Livet var underbart och det kunde bara bli bättre.

Det där, att hitta någon som man verkligen verkar ha kontakt med, händer inte så ofta. Man ska ta tillvara på det och även om det inte alltid slutar bra måste man ge det en chans att ta en dit man ska. Vi förälskar oss för att komma vidare. Men man får se upp, det är lätt att lura sig själv. Även om ”nu” verkar evigt är det där ”nuet” alltid bara något tillfälligt. Jag tror att jag sökte någon med liknande drömmar, att diskutera med, att gråta och skratta med, att ta ett glas och fåna sig litet med. Eftersom mina drömmar var ganska ”snäva” hade jag breddat sökfokus en aning, men, skulle det visa sig, en del drömmar var lika artskilda som fiskar och fåglar. Och kanske var det så att mina drömmar var litet mer envetna, så att de lätt drog till sig andra i sina virvlar. Alla drömmare vill ju tro, men alla kan inte tro; en del bär sina drömmar bara som en kostym.

Det var naturligtvis något som inte stämde, med Arwen. Efter en tid framgick att hon befann sig vid ett vägskäl; följa sina drömmar och satsa allt på något okänt eller kasta sig in i ett ”färdigt” familjeliv. Hon hade nämligen redan en pojkvän, en kille som var änkling med två barn, men de hade tagit en ”paus” för att hon skulle få litet distans och fundera på vad hon skulle välja. När hon sedan valde var det inte mig. För henne innebar allt det här att hon i alla fall kom sig för att gå en kurs. Jag såg henne framföra ett litet stycke på teatern, som avslut på kursen, och hon var helt klart en lysande stjärna, men efter det såg jag varken henne eller hennes namn i teater- eller filmsammanhang mer. Någonsin.

Tillbaka till 1984 satt jag där och trodde mig aldrig kunna älska igen. Allt som varit var meningslöst. Allt som skulle komma var meningslöst. I det trånga hålet jag krupit ner i fanns bara en väg ut och det var att göra slut på det. Men någonstans i mitt huvud surrade en liten röst om att livet var en resa och vissa stationer var man bara tvungen att stanna till på för att komma vidare. Tänk om man föddes på nytt och var tvungen att genomgå samma jäkla resa en gång till. Och sedan kom jag ihåg den lille pojken som var vilse under stjärnorna på Pitholmsheden och jag kunde finna frid på den platsen i stället. Resan kunde ju gå vart som helst, sade han till mig. Och under den tid jag suttit där hade jag i vånda skrivit mörka och bisarra dikter och texter.

Det var utslocknade himlakroppar, vålnader, vingfjädrar som bränts till aska, bloddrypande ögon och annat smaskigt. Där var till och med egna påhittade ord och uttryck: sakt-celererad lust och att-ack-raherade telepatribut.

Ett par av texterna var någorlunda klara och tydliga, en del andra kan jag än i dag plocka fram och förundras över och känna en glimt av det där svarta fladdra förbi. En novell jag skrev, rakt upp och ner i en sittning, hade tydligt inspirerats av både Harlan Ellison’s alster och James Tiptree JR’s (egentligen hette hon Alice Sheldon) ”Love is the Plan the Plan is Death”. Ibland får jag ett ryck och skriver om texten, men det känns som den fortfarande är alltför rå samtidigt som om jag skriver om den för mycket kommer mörkret att gå förlorat. Kanske jag behöver besöka samma mörker igen för att finna det som behövs för att slutföra den.

Så 1984 började med passion, en krasch och sedan en ny aning av frihet. Men 1984 var bara halvvägs…

P.S. Livet ÄR en resa, men vi har ibland olika definitioner på vad de där stationerna är. Ibland ska vi kanske till och med till samma station, men vet inte om det. Mycket, mycket senare dejtade jag en annan 35-åring, jag var 37 själv då, och hon hakade hela tiden upp sig på att jag redan hade barn (2 stycken hade jag). ”Du har ju redan gjort allt det där jag fortfarande vill göra”, sade hon. Några år senare träffade jag henne igen. Då hade hon en unge. Jag hade tre till…

Stockholm Stockholm världens stad

När jag flyttade till Stockholm var det inte bara stress och spring. Var man en av dem som inte sprang, det gick ju alltid flera tåg, upptäckte man snart att staden också var full med knäppgökar. Det var folk med hemmagjorda religioner, hemmagjorda politiska åsikter eller också skulle de göra århundradets klipp på en hemmagjord uppfinning. Det kunde vara någon som läst en udda bok och som sedan format hela sitt liv kring denna. Eller också hade de själva skrivit en udda bok och hade den till salu i stencilform. Om man inte hade pengar kunde man byta mot ett klädesplagg eller en macka. Det var inte knäppgökar av den där farliga sorten, som hörde röster och plötsligt skulle döda någon, för sådana hölls inlåsta någonstans på den tiden.

Jag var en magnet för den där sortens harmlösa knäppgökar. Satt en gubbe där och funderade på om inte solen och Gud var samma spände han genast blicken i mig om jag gick förbi, även om där var hundra andra att spänna blicken i. Jag såg det många gånger, någon släntrade förbi och det var mig de såg. För det mesta var det äldre män, som inte verkade bekymra sig så mycket om sådant som vi andra bekymrade oss om. Det fanns kvinnliga varianter också men de dök upp mer på skyddade ställen och på kvällarna. Männen med stora idéer och märkliga historier, de som kunde vifta och vinka till en över ett folkhav på Sergels torg, eller smög sig förtroligt på i tunnelbanestationen, de fanns överallt och alla tider.

När jag fick mitt första barn försvann de. Jag funderade nog inte så mycket vad det var som hände. Ett barn till och jag hade tider att passa och fick börja springa själv. Plötsligt blev jag själv en Stockholmare och knäppgökarna var som bortblåsta. Det var som om de aldrig funnits. Det var som en sci-fi-rulle och de klivit in i en sådan där lodrät vattenpölsliknande dimensionsport, och försvunnit. Undangömda i egna dimensionsfickor. Nu fanns bara vanliga jäktande människor som gick och tittade i marken. Senare kom ju telefoner att titta i så de där jäktande människorna slapp se dumma ut och bara titta i marken.

Det är bara om jag strosar ensam i staden, som jag i dag kan se en och annan skymta förbi i ögonvrån. De kanske saktar in stegen och ger mig ett förvirrat ögonkast. De viftar inte med armarna längre när de ser mig och inte heller rusar de fram, ivriga att söka kontakt. De stannar upp, som om de glömt vad de skulle säga, och går sedan vidare.

När jag ännu senare ibland drog runt en hel skock med barn kunde en och annan, och nu särskilt de tidigare så skygga kvinnliga knäppgökarna, börja närma sig igen. Hoppfullt men lättskrämda. Skygga som harar. Troligen var det bara de modigaste. Barn kan ju göra det med en, att man hamnar litet vid sidan om, och i stället för att dryfta stora vuxenfrågor dryftar man ännu större barnfrågor. När knäppgökarna dock märkte att jag bara var en vanlig stressad förälder försvann de igen lika fort som de dykt upp.

Jag undrar ibland vad det var som hände, om det bara var att tiderna förändrades, eller att internet kom. Internet i början var ju mest för inbitna entusiaster. I dag skulle det kunna vara ett fullgott skäl men där på slutet av 80-talet hade inte alla de där knäppgökarna något internet där de kunde chatta. Det låg ju längre fram i tiden.

Den största förändringen var nog att jag själv förändrades. De fanns där men jag såg dem inte längre. Häromdagen var jag ledig utan något speciellt att göra och gled bara omkring. Då såg jag ett par. De såg litet vilsna ut. Tiden går nog annorlunda där i knäppgökeland också. De såg inte mig, eller snarare, de såg mig men tittade genast bort igen. De letade vidare efter den där snubben som de kunde prata med istället, som om de kände att han var där i närheten.

Genom att sakta ner och inte göra något särskilt, inte vara på väg hela tiden, var det som jag vridit ett snäpp på ett vred och de dök upp igen. Om jag vred ett snäpp till skulle de kanske komma som zombies igen, styrda av dunkla instinkter. Vad skulle hända om det gick att vrida än mer?

Men jag var nöjd med att se att de fanns där fortfarande. I Piteå, när jag växte upp, fanns det bara ett par och de var liksom allmän egendom, alla pratade med dem. Här i Stockholm fanns det hundratals, överallt, och alla varianter. Och ingen pratade med dem. Men utan dem skulle Stockholm bara vara en intetsägande blandning, en grå gröt av alla andra städer. Det var de som gjorde Stockholm unik.