Stockholm Stockholm världens stad

IMG_4007c.jpg

 

När jag flyttade till Stockholm var det inte bara stress och spring. Var man en av dem som inte sprang, det gick ju alltid flera tåg, upptäckte man snart att staden också var full med knäppgökar. Det var folk med hemmagjorda religioner, hemmagjorda politiska åsikter eller också skulle de göra århundradets klipp på en hemmagjord uppfinning. Det kunde vara någon som läst en udda bok och som sedan format hela sitt liv kring denna. Eller också hade de själva skrivit en udda bok och hade den till salu i stencilform. Om man inte hade pengar kunde man byta mot ett klädesplagg eller en macka. Det var inte knäppgökar av den där farliga sorten, som hörde röster och plötsligt skulle döda någon, för sådana hölls inlåsta någonstans på den tiden.

Jag var en magnet för den där sortens harmlösa knäppgökar. Satt en gubbe där och funderade på om inte solen och Gud var samma spände han genast blicken i mig om jag gick förbi, även om där var hundra andra att spänna blicken i. Jag såg det många gånger, någon släntrade förbi och det var mig de såg. För det mesta var det äldre män, som inte verkade bekymra sig så mycket om sådant som vi andra bekymrade oss om. Det fanns kvinnliga varianter också men de dök upp mer på skyddade ställen och på kvällarna. Männen med stora idéer och märkliga historier, de som kunde vifta och vinka till en över ett folkhav på Sergels torg, eller smög sig förtroligt på i tunnelbanestationen, de fanns överallt och alla tider.

När jag fick mitt första barn försvann de. Jag funderade nog inte så mycket vad det var som hände. Ett barn till och jag hade tider att passa och fick börja springa själv. Plötsligt blev jag själv en Stockholmare och knäppgökarna var som bortblåsta. Det var som om de aldrig funnits. Det var som en sci-fi-rulle och de klivit in i en sådan där lodrät vattenpölsliknande dimensionsport, och försvunnit. Undangömda i egna dimensionsfickor. Nu fanns bara vanliga jäktande människor som gick och tittade i marken. Senare kom ju telefoner att titta i så de där jäktande människorna slapp se dumma ut och bara titta i marken.

Det är bara om jag strosar ensam i staden, som jag i dag kan se en och annan skymta förbi i ögonvrån. De kanske saktar in stegen och ger mig ett förvirrat ögonkast. De viftar inte med armarna längre när de ser mig och inte heller rusar de fram, ivriga att söka kontakt. De stannar upp, som om de glömt vad de skulle säga, och går sedan vidare.

När jag ännu senare ibland drog runt en hel skock med barn kunde en och annan, och nu särskilt de tidigare så skygga kvinnliga knäppgökarna, börja närma sig igen. Hoppfullt men lättskrämda. Skygga som harar. Troligen var det bara de modigaste. Barn kan ju göra det med en, att man hamnar litet vid sidan om, och i stället för att dryfta stora vuxenfrågor dryftar man ännu större barnfrågor. När knäppgökarna dock märkte att jag bara var en vanlig stressad förälder försvann de igen lika fort som de dykt upp.

Jag undrar ibland vad det var som hände, om det bara var att tiderna förändrades, eller att internet kom. Internet i början var ju mest för inbitna entusiaster. I dag skulle det kunna vara ett fullgott skäl men där på slutet av 80-talet hade inte alla de där knäppgökarna något internet där de kunde chatta. Det låg ju längre fram i tiden.

Den största förändringen var nog att jag själv förändrades. De fanns där men jag såg dem inte längre. Häromdagen var jag ledig utan något speciellt att göra och gled bara omkring. Då såg jag ett par. De såg litet vilsna ut. Tiden går nog annorlunda där i knäppgökeland också. De såg inte mig, eller snarare, de såg mig men tittade genast bort igen. De letade vidare efter den där snubben som de kunde prata med istället, som om de kände att han var där i närheten.

Genom att sakta ner och inte göra något särskilt, inte vara på väg hela tiden, var det som jag vridit ett snäpp på ett vred och de dök upp igen. Om jag vred ett snäpp till skulle de kanske komma som zombies igen, styrda av dunkla instinkter. Vad skulle hända om det gick att vrida än mer?

Men jag var nöjd med att se att de fanns där fortfarande. I Piteå, när jag växte upp, fanns det bara ett par och de var liksom allmän egendom, alla pratade med dem. Här i Stockholm fanns det hundratals, överallt, och alla varianter. Och ingen pratade med dem. Men utan dem skulle Stockholm bara vara en intetsägande blandning, en grå gröt av alla andra städer. Det var de som gjorde Stockholm unik.

Lämna en kommentar