1984

1984 blev ett år som för alltid etsade sig fast i mitt minne. För första gången, och sista, hade jag självmordstankar. Allt var framknuffat till yttersta kanten. Det var som om 1984 var hela mitt liv som varit och mitt liv som det kunde bli, komprimerat till en tung sten knuten vid mina fötter. Ibland när jag hör en av de där smöriga sångerna som var populära då, eller ännu värre, en av de där gråtmilda rockballaderna som fick en att desperat rycka tag i första bästa danspartner, kan jag känna panik och vill slita sönder något, helst något inuti mig själv. De där låtarna är numer förpassade till samma skräphög som de svenska dansbandssånger som förstörde min barndom.

En löpsedel i början av året ropade ut att ”Orwell hade fel!” Den som skrev det hade nog inte ens läst boken. Vi som hade det och även var vana att läsa science fiction visste ju att exakta årtal skulle man inte haka upp sig på. (30 år senare skulle vi se att han inte hade helt fel, men att Storebror och Nyspråk liksom kom smygande från andra håll.)

I början av 1984 var jag tjugoett, skulle fylla tjugotvå, och mitt liv var slut. Allt var kaputt. I stället för att begå harakiri satt jag ensam och skrev de mörkaste alster jag hittills skrivit, drack en hel flaska starksprit ensam, men inte ens det kunde släcka den svarta branden i mitt hjärta. Det gav bara mer bränsle åt elden. Ångesten vrålade så allt annat tystnade. Hur kunde det bli så? Det var naturligtvis en flicka inblandad, mitt livs kärlek trodde jag då, och utan henne var allt meningslöst. Det gick så långt att även om hon i den stunden kommit tillbaka, skulle jag inte ha öppnat dörren. Så förkrossad var jag att inte ens hon kunde hela mig. Slut var slut. Svärtan var total. Natten var evig.

Sommaren innan bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår från rumlandet. Inga fester. Inga flickor. Jag hade holkats ut inombords av allt det där och behövde rehabilitering. Så jag började hålla mig undan från andra. Stannade kvar på jobbet efter arbetsdagen och skrev på mitt kontor, för hemma fanns telefon och kompisar som drog med mig ut igen till den evigt pågående festen. Jag läste och skrev och gick omkring i en bubbla. Jag blev för en tid den där grubblande poeten som jag bara försökt ge sken av att vara tidigare.

På ett sätt var jag rätt så lycklig. Efter allt drickande som nog varit farligt nära ett beroende behövde min kropp en paus. De enda flickor som kunde trassla till det var de jag hittade på i skrift. Jag började läsa en massa om Kung Arthur efter att ha läst en tecknad serie som hette Camelot 3000 och det ledde mig att läsa mer och även annan riktig historisk litteratur. Visst var det först och främst science fiction jag sökte, men nu började jag uppskatta det man fann mellan raderna även i annan litteratur. Det kunde finnas en ”Sense of Wonder” att läsa om Julianus Avfällingen också (romersk kejsare som försökte stärka andra religioner och bekämpa den starkt framväxande kristendomen). När jag festat mycket innan och trasslat omkring i en massa korta förhållanden hade jag nog mest varit stressad för att jag faktiskt aldrig skrev längre, festerna och flickorna kom först; nu var det tvärtom, skrivandet kom först och då behövde jag egentligen inte det andra. Trodde jag i min enfald. Och jag trodde nog också att mitt lyckliga ”nu” var för evigt.

En av sekreterarna på jobbet skulle vara sjukskriven i tre månader och en ny tjej anställdes tillfälligt. Det finns två slags flirtande, medvetet och omedvetet. Det första är jag katastrofalt dålig på, säger fel saker och blir stel och konstig som om jag svalt en vass pinne. Omedvetet kan jag plötsligt vinna charmpoäng trots att det inte är meningen. När jag första gången såg den här tjejen var det inte någon vanlig Lisa eller Lotta, det var Arwen Undomiel, Elrond halvalvens dotter, och jag var så bländad att jag måste ha mumlat något otroligt djupsinnigt och säkert log jag fånigt också.

Hon satt i receptionen och det var meningen att jag skulle avlösa henne för raster och lunch, och vi skulle samarbeta även med en del andra arbetsuppgifter. Vi började prata och stunderna jag var där i hennes kontor blev fler och längre och längre. Hon läste mycket, gillade till och med science fiction och fantasy. Hon drömde om att bli skådespelerska. Att hon var trettiofem år gammal var inget jag lade märke till; hon var ju Arwen, om hundra år skulle hon vara samma.

Det gick så långt att min chef, som hade sitt kontor mitt emot, en dag kallade in mig till sig och sade att några där tyckte att jag tillbringade för mycket tid i hennes kontor. Egentligen var det bara han som tyckte det. Jag fick senare höra att han hade gjort lönlösa närmanden till den unga damen och sagt att han och hans fru minsann levde i ett öppet förhållande. (När hans fru senare upptäckte det, att deras förhållande var öppet, blev det skilsmässa.)

Trots alla långa pratstunder insåg jag nog inte hur jag snärjdes och att det kanske var ömsesidigt. Jag slukade glatt hennes ljus och när hon gick för dagen satt jag kvar och strålade inombords av energi och skrivlust. Mer än så var det inte. När Lisa Lotta Arwens kontrakt upphörde var det ett ömt och kanske litet utdraget farväl utanför chefen Gorilla Silverryggs kontor, medan han blängde och frustrerat ruskade sina papper, och jag hade nog inte en tanke på någon fortsättning. Visst kände jag ett hugg av sorg att vi aldrig skulle ses mer. Stockholm skulle svälja oss och glömma oss, för alltid, men så var det bara.

Några dagar senare fick jag ett brev, adresserat till mig personligen, till kontoret, och jag kände genast igen hennes handstil. Aningen bedövad stängde jag in mig på toaletten och slet upp brevet med darrande händer.

”Jag brukar inte göra så här”, skrev hon, ”och det är med stor nervositet som jag skriver dessa ord men jag känner att vi har något som är mer än en arbetsrelation. Jag väljer att skriva, i stället för att ringa eller komma på besök, för att jag känner att det är ärligare. Det ger dig ett val. Du kan välja att inte läsa, att riva brevet i bitar eller att skriva tillbaka till mig. Jag hoppas att du känner på samma sätt och skriver tillbaka till mig. Din innerliga vän, Lisa Lotta.”

Det var som om en fördämning brast. Skriva kunde jag. Skrev gjorde jag. Det var ju det jag var född att göra. Det var det jag var bäst på. Jag skrev till mig en första kyss som en inledning. Det var precis som på film och utspelades uppe på taket till en av Hötorgsskraporna. Hon hade jobbat där och kände vakten. Ett av de projekt jag skrev på just då hade en liknande scen, på ett tak, som upprepades tre gånger, med olika resultat, och det hade hon läst, så det här var flirt på hög nivå. Sedan skrev jag av henne trosorna med en hastig fotnot. Jag kommer ihåg att jag hade beskrivit klimax på en dålig sexupplevelse som att vrida ur en disktrasa en gång. Det hade hon fastnat för. Kanske hon ville bevisa att jag hade fel. Tiden som följde var en varm och svettig dröm. Jag skrev och jag hade någon att genast dela med, som verkade förstå, och som riklig toppning på allt det där hade vi sex också. Livet var underbart och det kunde bara bli bättre.

Det där, att hitta någon som man verkligen verkar ha kontakt med, händer inte så ofta. Man ska ta tillvara på det och även om det inte alltid slutar bra måste man ge det en chans att ta en dit man ska. Vi förälskar oss för att komma vidare. Men man får se upp, det är lätt att lura sig själv. Även om ”nu” verkar evigt är det där ”nuet” alltid bara något tillfälligt. Jag tror att jag sökte någon med liknande drömmar, att diskutera med, att gråta och skratta med, att ta ett glas och fåna sig litet med. Eftersom mina drömmar var ganska ”snäva” hade jag breddat sökfokus en aning, men, skulle det visa sig, en del drömmar var lika artskilda som fiskar och fåglar. Och kanske var det så att mina drömmar var litet mer envetna, så att de lätt drog till sig andra i sina virvlar. Alla drömmare vill ju tro, men alla kan inte tro; en del bär sina drömmar bara som en kostym.

Det var naturligtvis något som inte stämde, med Arwen. Efter en tid framgick att hon befann sig vid ett vägskäl; följa sina drömmar och satsa allt på något okänt eller kasta sig in i ett ”färdigt” familjeliv. Hon hade nämligen redan en pojkvän, en kille som var änkling med två barn, men de hade tagit en ”paus” för att hon skulle få litet distans och fundera på vad hon skulle välja. När hon sedan valde var det inte mig. För henne innebar allt det här att hon i alla fall kom sig för att gå en kurs. Jag såg henne framföra ett litet stycke på teatern, som avslut på kursen, och hon var helt klart en lysande stjärna, men efter det såg jag varken henne eller hennes namn i teater- eller filmsammanhang mer. Någonsin.

Tillbaka till 1984 satt jag där och trodde mig aldrig kunna älska igen. Allt som varit var meningslöst. Allt som skulle komma var meningslöst. I det trånga hålet jag krupit ner i fanns bara en väg ut och det var att göra slut på det. Men någonstans i mitt huvud surrade en liten röst om att livet var en resa och vissa stationer var man bara tvungen att stanna till på för att komma vidare. Tänk om man föddes på nytt och var tvungen att genomgå samma jäkla resa en gång till. Och sedan kom jag ihåg den lille pojken som var vilse under stjärnorna på Pitholmsheden och jag kunde finna frid på den platsen i stället. Resan kunde ju gå vart som helst, sade han till mig. Och under den tid jag suttit där hade jag i vånda skrivit mörka och bisarra dikter och texter.

Det var utslocknade himlakroppar, vålnader, vingfjädrar som bränts till aska, bloddrypande ögon och annat smaskigt. Där var till och med egna påhittade ord och uttryck: sakt-celererad lust och att-ack-raherade telepatribut.

Ett par av texterna var någorlunda klara och tydliga, en del andra kan jag än i dag plocka fram och förundras över och känna en glimt av det där svarta fladdra förbi. En novell jag skrev, rakt upp och ner i en sittning, hade tydligt inspirerats av både Harlan Ellison’s alster och James Tiptree JR’s (egentligen hette hon Alice Sheldon) ”Love is the Plan the Plan is Death”. Ibland får jag ett ryck och skriver om texten, men det känns som den fortfarande är alltför rå samtidigt som om jag skriver om den för mycket kommer mörkret att gå förlorat. Kanske jag behöver besöka samma mörker igen för att finna det som behövs för att slutföra den.

Så 1984 började med passion, en krasch och sedan en ny aning av frihet. Men 1984 var bara halvvägs…

 P.S. Livet ÄR en resa, men vi har ibland olika definitioner på vad de där stationerna är. Ibland ska vi kanske till och med till samma station, men vet inte om det. Mycket, mycket senare dejtade jag en annan 35-åring, jag var 37 själv då, och hon hakade hela tiden upp sig på att jag redan hade barn (2 stycken hade jag). ”Du har ju redan gjort allt det där jag fortfarande vill göra”, sade hon. Några år senare träffade jag henne igen. Då hade hon en unge. Jag hade tre till…