Nja, jag vägrar

För en tid sedan var jag på en fest. Min son var där också och av någon anledning kom värnplikt och militärtjänstgöring på tal och jag berättade hur jag hade gjort min. Eftersom det var i Sverige på 80-talet kunde man antingen göra sin värnplikt eller inte göra den och så fanns ju naturligtvis nja-alternativet, man kunde göra den på något annat sätt. (Det här var några år efter att vi röstat om kärnkraften och alla vet ju hur det slutade – det blev ju naturligtvis ett rungande svenskt nja.) Efter att jag berättat hur jag gjorde min nja-militärtjänst sade min son: ”Det lät mycket bättre förra gången du berättade om det…” (Troligen kan en del av det berott på att jag var nyktrare då.) Det är för hans skull som jag här berättar en litet mer utförlig version. Den bättre versionen.

När jag var ung, för länge, länge sedan, skulle alla unga pojkar, i Sverige, göra så kallad värnplikt. Visst fanns det flickor som gjorde det men de gjorde det nog mer frivilligt. När pojkarna var i gymnasiet fick de åka och mönstra, som de kallade det. De blev sedan sorterade i olika kategorier och fick olika rang. Det gick ganska bra för mig på testerna så jag blev till en början uttagen för högre tjänst och flera test, men samtidigt var jag litet avig: jag kunde väl inte tala om för andra vad de skulle göra och dessutom rimmade det inte så bra med allt vår underbara skolgång lärt oss. Säga vad man vill om 70-talets svenska skola men något om att alla var lika värda hade fastnat hos mig i alla fall.

En liten varning: Om ni tror på ett system där ungdomar drillas att blint lyda order även om det går emot deras egen natur, om ni tror på ett system där vissa människor och deras beslut är mer värda än andras, och då inte nödvändigtvis baserat på deras förtjänster, och om ni absolut tror att svaret på våld alltid måste vara mer våld: då ska ni nog inte läsa resten av det här, då kommer ni bara att bli irriterade. Ni behöver inte gilla det och om ni inte gör det bry er inte om att skriva något. Ni förstår, det är ändå litet sent för mig att ändra mig i det här fallet. Det skulle vara som när fan blir gammal och religiös. Det var evigheter sedan jag fick min sista placerings-order, jag tror inte ens platsen jag till slut blev placerad på existerar längre. Världen är annorlunda i dag.

Sommaren 1984 åkte jag upp till Boden för att göra min militärtjänst som vanlig kanonmat. Det var det allt mitt trilskande och ifrågasättande hade lett till, att jag gått från officersämne till kanonmat. Jag hade också lyckats skjuta upp det några år men nu var det dags. Och när jag kom dit var jag nog en lydig liten soldat i några dagar, och det var nog vad jag hade tänkt fortsätta med, om det inte varit för en gnagande känsla av att inte vara på rätt plats. Det var något mer än bara baksmälle-ångesten vi alla drabbades av då vi klev av tåget i Boden. Det var något mer än den förvirrande känslan av att lämna livet i Stockholm bakom sig med dess flickor och eviga fest. (Det hade jag ju redan gjort på ett sätt, även om det fortfarande fanns där som en möjlighet.) Det var något mer än allt detta. Något djupare. Något i själva systemet och ordningen som skrek hysteriskt: Fel!

Det var mycket gå-runt-övningar där i början och under en av dessa gick jag fram till en av officerarna, som faktiskt såg lika bortkommen ut som jag och ”rapporterade” mig själv vilse. ”Hur ska jag komma härifrån?” frågade jag. Hans bakfulla och trötta ansikte sprack för en sekund upp i ett torrt leende, som om ett minne av en tanke flaxade förbi. ”Kom till mitt kontor på lunchen”, sa han. Samma eftermiddag satt jag på tåget hem.

Han gav mig två val. Det ena var att totalvägra och sitta i fängelse och det andra var att begära vapenfri tjänst. Båda valen skulle inverka på min framtid och totalvägran skulle definitivt vara det värre valet. Ni ska veta, att på den tiden var framtiden viktig. Ville man vara rebell skrev man ”No Future” på en tröja men inte så mycket mer. En totalvägran, och medföljande fängelsevistelse, skulle följa mig hela livet och göra det väldigt svårt att få jobb, hette det. Så jag ansökte om vapenfri tjänst. Inte nej och inte ja. Nja, var bättre. Någonstans i bakhuvudet satt väl min proletära bakgrund och ojade sig över det där med jobb också.

En tid efteråt blev jag kallad till en intervju för att utröna huruvida mina skäl att välja nja var tillräckligt starka. För ja eller nej var lätta, men ett nja krävde en utredning. Många av frågorna som ställdes var lätta för vem som helst att svara på, men den sista frågan var en riktig ”Catch 22”. Den var litet knepigare. Vad skulle jag göra om någon jag kände hotades och jag hade ett vapen? Jag försökte vara så uppriktig som möjligt och pratade runt det, med följd att min förhörsledare snarare blev irriterad på mig och till slut skrev att jag kanske skulle använda vapnet.

Några dagar senare fick jag svar att min ansökan fått avslag, med en ord-för-ord-kopia av hela intervjun. Så jag skulle åka tillbaka till Boden. Eller sitta i fängelse, som ju fortfarande var en möjlighet. Men, jag kunde överklaga deras beslut om jag skrev tillbaka inom en viss tid.

För mig får ofta det där luddet, mellan vad jag känner, vad jag vill och vad jag faktiskt kan, inte form förrän jag skriver ner det. Så jag skrev, efter några dagars ihärdigt skrivande, ett fyra sidor långt brev till svar. Troligen finns det här brevet arkiverat någonstans än i dag, med röda stämplar på, i en dunkel källargång där en asocial, kontrollberoende vakt, en rest från forna grå dagar, vankar fram och tillbaka för att bevaka sådana skrifter till tidens ände.

Jag påpekade först och främst att jag aldrig riktigt svarat på sista frågan, att det som citerades faktiskt bara var förhörsledarens ord. Jag skrev sedan att jag inte kunde förutse min egen reaktion men eftersom jag avsåg att inte lära mig använda vapnet skulle jag troligen bara göra mig själv till åtlöje med det genom att troligen skjuta mig själv i foten eller nåt. Kanske kunde jag kasta vapnet på marken och försöka prata i stället, vilket troligen gav större chans till överlevnad, om man tänkte efter. Men vad jag än gjorde i slutändan, och hur det än utföll, skulle det bara vara mitt eget val och jag själv som skulle stå för det.

Nu handlade ju, som jag såg det, det där om att använda-vapen-eller-inte, eller kanske snarare hela militärgrejen, inte bara om att försvara sig utan mer om att blint lyda order och rätta in sig i ett system där folk var olika graderade. Om jag sköt en annan människa bara för att någon beordrat mig att göra det, skulle jag kunna fortsätta leva med det? Skulle jag ha rätt till mina egna val eller beslut efter det? Skulle jag bara kunna skylla på att jag lydde order och sedan var allt bra med det? Jag trodde inte det fungerade så. I slutändan var det ju ändå mitt finger där på avtryckaren och mitt beslut att bära så länge jag levde. Här handlade det ju om en annan människas liv. Skulle jag ens kunna kalla mig själv människa efter det? För vad var det som sade att jag hade mer rätt eller var mer värdefull än personen på andra sidan vapnet? Om jag bara lydde någon annans order; fanns det ens ett grå så grått?

Jag avslutade min överklagan med att påpeka att jag fortfarande skulle totalvägra om jag var tvungen men att jag troligen var mer nytta för samhället om jag fick min vapenfribegäran godtagen.

En tid efter fick jag svar att min ansökan var godkänd. (De kunde väl inte ha en så besvärlig jävel, ens till kanonmat och de insåg nog att någon av mina överordnade skulle vara tvungen att skjuta mig i stället och det skulle ju se illa ut.) Så det slutade med att jag placerades på ett dagis och fritids. Eftersom jag var statsanställd och över 25 i slutändan och det fanns en liten klausul att statsanställda fick 80% av lönen om de var över 25 (plus eventuella andra förmåner som hyra, resor och mat), så hade jag faktiskt mer pengar under min värnplikt än då jag jobbade.

Min chef på den tiden var en gammal reservofficer, en sådan som gjorde sådana där nja-förhör själv, och han blev litet upprörd. Ja, det var faktiskt vår vän Gorilla Silverrygg som levde i öppna förhållanden när det passade. Han kanske sitter ensam på något ålderdomshem än idag, om han lever, gungar i sin gungstol, och mumlar ”Jävla turpitt”. Det var vad han kallade mig när han kom på att jag faktiskt tjänade på det.

Och bara en gång har jag blivit frågad om min värnplikt på en arbetsintervju, men då var de bara intresserade huruvida jag gjort den eller inte, om jag kunde ta jobbet utan att begära tjänstledigt inom en snar framtid (för tydligen hade de råkat ut för det). Hur jag hade gjort min värnplikt saknade betydelse. Det hade kanske inte ens spelat någon roll om jag suttit i fängelse.