Working hard for the money

I Piteå hann jag med två jobb innan jag flyttade. Ett var att dela ut morgon-tidningar. Det var mitt ”bröd”-jobb och räckte egentligen ganska långt. Kort arbetstid och bra betalt. Det kunde jag hålla på med trots skola och även senare ifall jag skulle pröva på något annat. På somrarna jobbade jag på SCA och hade jag stannat ett år till hade jag ganska säkert fått fast jobb där, eftersom de först och främst anställde barn till de som redan jobbade där. Det skrämde mig litet, de där framtidsutsikterna. En del gamla gubbar gick där som spöken och de nya visste inte ens om att de var där. En stackars gubbe satt ensam i ett litet krypin hela dagarna, ingen visste vad han egentligen gjorde; han kom på morgonen och gick på eftermiddagen. En annan gubbe blev spöad av sina söner, som var ena riktiga busar, de var faktiskt ökända ända ner till Umeå, och skyllde varje gång på att han cyklat i diket. En av sönerna var den tatuerade ynglingen som jag tidigare berättade om, som försökte smuggla stulna jeans och cannabis tillsammans med den där killen som inte gillade mina insändare. Piteå var en liten stad.

När jag flyttade till Stockholm tog jag första bästa jobb, bara för att få bidragen och komma iväg, och även om jag lagt ut litet krokar på flera ställen, var första jobbet som så kallad Ekonomibiträde på Rosenlunds sjukhus. Det innebar att jag diskade. Det flesta som jobbade där var inte ursprungligen från Sverige. Det närmaste var några finskor som var kallskänkor i köket, och så min dåvarande flickvän som också fick bre mackor. Många av de i disken hade varit i Sverige i kanske sex-sju år men hade ett väldigt begränsat svenskt ordförråd. ”Jobbajobbajobba”, skrek de och så kunde de några ord till som ”ja” och ”nej” och ”knulla”. Det var stressigt för om de blev klara med ett pass fick de längre rast som de alltid tillbringade med att sitta i sjukhusets kafeteria och vissla på sköterskorna. På grund av språkliga svårigheter blev det inte alltid så lyckat när de försökte sig på att närma sig de där sköterskorna, men sitta och titta på dem och vissla ibland ville de göra i alla fall.

Ett försök till kommunikation kunde låta så här:

”Knulla? Ja?”

”Far åt helvete!”

”Knulla? Nej.”

Jag kom att diskutera det där med några av killarna under rasterna. Faktiskt kom några av dem till mig och ville ha råd om svenska tjejer. Åttiotalet, f.A. (före Aids), var visserligen lössläppt och sexuellt frigjort, särskilt på platser som Stockholm där många var rotlösa, och svenska flickor solade topless på varenda liten gräsplätt, och det var svårt för de där killarna att förstå att det ändå fanns regler i spelet. Tyvärr funkade det inte att bara slänga ur sig ett ”knulla”. Tvärtom var nog det där spelet ännu viktigare då. Det skulle konstras och planeras, diskuteras känslor och engagemang. Det fanns så många komplicerade regler i det där spelet som inte ens vi svenska killar kände till, i alla fall inte jag. Även om många tjejer var beredda att kavla ner disko-overallen[1] så bar de fortfarande på drömmen om mamma-pappa-barn som de fått inpräntat sedan barnsben. Det var en ambivalent tid, frigjordhet och självförverkligande kontra gamla värderingar. Redan då var faktiskt den klassiska mamma-pappa-barn-bilden ganska långt ner på listan med familjesammansättningar i verkligheten. En historiker på teve som funderade hur vår tid skulle komma att betraktas om tvåhundra år trodde att det mest utmärkande skulle bli glappet mellan idealet och verkligheten. Det där glappet fanns redan då och skulle komma att växa.

Ett par av de där killarna kom jag att minnas speciellt. Han påminde väldigt mycket om min egen pappa (jag ser oftast likheter i personligheter först när jag träffar nya människor). Han var envis och noggrann och strikt. Saker och ting skulle inte ändras hit och dit. Det han var anställd att göra för sju år sedan, det gjorde han som han skulle, men inte mer och inte mindre.

När kökets personal blev avundsjuka på att disk-killarna hade så långa raster började det pratas om att vi i disken skulle använda en del av rasten för att hjälpa till i köket. Eftersom jag pratade bäst svenska blev jag killarnas språkrör; det var ju inte så att de jobbade mindre utan bara snabbare, tyckte jag bland annat. Jag försökte få mina kollegor att sakta ner men den tanken förstod de inte.

Det blev till slut bestämt att vi skulle turas om att hjälpa köket (jag kom att göra det mer än de andra) men också att en del av kökspersonalen fick hoppa in i disken ibland när det behövdes. Det var vad mina argument lett till. Det skulle i sin tur leda till fler diskussioner framöver eftersom bara hälften av diskarna ville hoppa in i köket och, ännu värre, nästan ingen som jobbade i köket kunde tänka sig att jobba i disken.

Den här envisa mannen gillade inte de här förändringarna och gav, vad vi idag skulle säga, fingret åt dem och sa upp sig. Han var en sann arbetarhjälte. Innan han sade upp sig åkte vi ofta samma buss till och från jobbet och kom också att prata en hel del medan de andra sprang efter sköterskor på rasterna. Han var från norra Turkiet och där kunde det vara snö och kallt på vintern, så kallt att folk frös ihjäl. Han fick mig till och med att gå och se en turkisk film som delvis utspelade sig i hans hemtrakter.

En annan som fastnade i minnet var en kille som gärna stack ut, han var litet av en clown av den där tragiska sorten. Han var alltid först att jaga en ny sköterska, men naturligtvis fick han aldrig napp. De andra killarna drev ofta med honom, lurade honom till exempel att äta fel kött (han var muslim) och jag förstod ganska snart att han nog inte kunde så många fler ord på sitt hemspråk än de fyra han kunde på svenska.

Vi drabbades samman under min första vecka. Alla turades om på olika stationer och den här dagen var det min tur att spola av maskinerna och städa innan vi kunde gå på rast. Den här killen började skrika och gestikulera. Jag kanske var litet långsam och missade dessutom något ställe. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men det lät illa och gesterna såg ännu värre ut. Det slog slint i mitt huvud och jag spolade ner honom som svar. Alla blev knäpp tysta innan de plötsligt började skratta. Efter det var jag en i gänget. När kökspersonalen var tvungna hoppa in senare kunde jag som alla andra nu också skrika ”Jobbajobbajobba” på dem.

Jag kom dock att tycka synd om den här mannen och efter ett tag satt jag ofta vid samma bord så jag kunde hejda honom om de andra lurat på honom fel korv.

En morgon stötte jag på honom på bussen till jobbet. Han bodde inte åt det hållet så det var en överraskning. Den här morgonen var han glad som en lärka. Han hade äntligen träffat en tjej och till min förtjusning, men övriga busspassagerares förfäran, beskrev han med gester och ljud sina nattliga bravader.

Nu kom han att dyka upp där ofta på bussen men efter inte alltför många morgnar mörknade bilden en aning av hans nya flickvän. Hon var ofta full, kanske till och med påverkad av annat. Hon var faktiskt alltid full. När jag träffade henne första gången slogs jag av att hon, trots att hon egentligen var yngre än honom, framstod som så mycket äldre. Hon var arbetslös och han hade nu börjat finansiera hennes drickande. Själv drack han aldrig alkohol, det var lika otänkbart som att äta fel korv. Hennes röst var av den där vassa och skarpa sorten som får en att hoppa till i tunnelbanan eller livsmedelsaffären och den där genomträngande rösten använde hon hela tiden för att delge allt och alla sina åsikter om allt och alla.

Jag vet inte hur deras historia slutade, men intressant var det.

Jag hann bara jobba på Rosenlunds sjukhus i tre månader när en kompis, egentligen min flickväns kompis, ringde och undrade om hon kunde tänka sig att vikariera för honom. Han var vaktmästare på en statlig myndighet. Hon tyckte väl inte riktigt att det var hennes grej, men jag var ju intresserad.

Jag var där på en kort intervju. En trupp gråklädda gubbar, alla mellan sextio och sextiofem, satt där för att bedöma mig och mitt skolbetyg (med idel ettor, tvåor och en del streck) skickades runt mellan dem.

”Mmm, jaa, jaha, mmm”, sade de. ”Det här ser ju väldigt bra ut.”

Det såg egentligen inte alls bra ut. Jag hade varit mycket frånvarande på slutet av min skolgång och struntat i att slutföra vissa uppgifter. Även om de här gubbarna mest hade haft att göra med ett annat betygsystem, så var det ju ganska uppenbart. Tja, om siffersystemet var omvänt kunde ju ettorna vara femmor och tvärt om, men streck var väl ändå alltid streck.

På ”specialarbete” stod det till och med klart och tydligt ”ej genomfört”. Eftersom jag gick teknisk linje var vi tvungna att göra ett speciellt utvalt specialarbete, och inte som alla andra välja fritt. Men det där med ”ej genomfört” var diskutabelt; jag hade faktiskt gjort mitt specialarbete två gånger. I det här specialarbetet ingick att göra en ritning. Dessa gjorde vi på jättestora pappersark som sedan skulle kopieras i en speciell kopieringsmaskin som såg ut som en muterad mangel från djävulens tvättstuga. Maskinen gick sönder när jag skulle använda den och den bestämde sig för att tugga sönder mitt original i sina dödsryckningar. Läraren, som totalt saknade medkänsla, sade bara; ”Ja, det var ju förargligt, men det är bara att göra om det.” Jag hade tre dagar på mig, men med massor av koffeintabletter och treo lyckades jag förlänga tiden genom att inte sova alls och kunde lämna in en ny i tid. Jag var inte på någon mer lektion efter det och gubbfan måste ha missat att jag faktiskt gjort färdigt. Den sista morgonen, en regnig morgon, var jag så trött att jag hallucinerade och förstörde ett helt lass morgontidningar när jag värjde för en tant på vägen, som egentligen inte fanns, och föll i ett vattenfyllt dike. (Jag borde ha sett att hon var fel klädd för vädret.) Det kan ju också ha varit så att jag lämnade in mitt arbete på fel ställe…

Så om de här grå gubbarna tyckte det såg bra ut med ”ej genomfört” var inte jag den som sade något. Faktiskt tyckte jag att jag förtjänade det. Det var för övrigt sista gången jag visade mitt skolbetyg för en arbetsgivare. På senare jobb behövdes det inte, min arbetserfarenhet vägde tyngre. De hade mitt skolbetyg arkiverat en tid men märkligt nog försvann det ur mappen.

Jag fick jobbet. De ville ha någon snabbt och skulle de annonsera skulle de genast ha en drös överkvalificerade aspiranter att gå igenom. Min provanställning på sjukhuset gick ut samma dag som de ville att jag skulle börja på det andra stället. Det var också en ganska skön känsla, att gå upp på personalkontoret och fråga om anställningen och sedan säga: ”Jamen, då är det ju min sista dag i morgon. Tack och adjö.”

[1] (mer om sådana vid ett senare tillfälle)

Sense of wonder del 2

Sense of wonder2.jpg

Science fiction var ju som sagt en genre som i sig rymde alla andra genrer. På det sättet hade han ju rätt, C S Lewis. Samtidigt fanns det ju historier som inte kunde berättas i någon annan genre. Om man sedan utökade det med fantasy blev spännvidden ännu större. Vill man kan man ju säga att allt som skrivits är fantasi; allt är skrivet utifrån någon betraktares begränsade uppfattning av sin verklighet och allt därutöver är ju påhittat. Paradoxalt nog skulle en del riktigt teknisk science fiction kunna vara motsatsen till fantasier i sin strävan att vara så korrekt som möjligt och möjligen något kapitel i James Joyces Odysseus.

En annan författare – Theodore Sturgeon – har sagt (typ, kanske inte exakt med de orden): ”Nittio procent av science fiction är skit. Å andra sidan är nittio procent av allting skit.” Det blev känt som ”Sturgeon’s Law”.

När vi, en liten grupp nördar, började samlas runt vårt gemensamma intresse, science fiction, i Piteå, var det tidigt klart att vi var en samling väldigt olika individer. På ett sätt var det en bra träning i tolerans. Minoriteter som vi var ville vi ju så desperat hitta andra så vi bortsåg från olikheterna och fokuserade på det vi hade gemensamt. Det fanns en och annan utomstående person där ute som tyckte små doser science fiction var häftigt, men så fort man började gå djupare in på alternativa världar, tidsparadoxer, olika framtider eller rymdens ofantliga tomhet, så nyktrade de till och avbröt en lång utläggning med något som: ”Eh, vad är det för mening att fundera på sådant?” De där ytliga fantasterna slukar i dag glatt allt som kommer i filmväg, som om det vore något nytt och oväntat. Om någon populär ”vanlig” författare petar in ett litet korn science fiction blir de lyriska över det nya, vågade greppet, men blundar för listan som vi nördar kan visa upp där det där kornet redan använts. När Star Wars kom hade en del av oss redan gjort oss hemmastadda för länge sedan i liknande världar. För min del var det den franska serien ”Valérian” (Linda och Valentin). Och vi, i gruppen, vi tyckte ingen fundering var meningslös.

Som sagt, i vår lilla kärngrupp fanns alla sorter; det kunde vara pedantiska vetenskapsnördar som kunde förstöra en spännande bok eller film med tankar om det verkligen var tekniskt möjligt, det kunde vara fantasifulla och mer känsliga drömmare som gärna skippade allt det tekniska, någon ville bara ha framtida pangpang-aktion och tyckte att långa utläggningar och för mycket snack kunde hoppas över, någon var mer inne på filosofier och spekulationer och undrade om sådant som till exempel hur miljön kunde påverka språk och kultur. Många av oss var en salig blandning av allt detta. När t ex andra Star Wars-filmen kom och det för en kort tid ryktades om nio filmer (för det gjorde det redan då en kort tid) blev vi alla engagerade och en del av oss (läs; jag och två till som brainstormade en kväll) hoppades på tre fristående trilogier med hundratals år mellan varje, eller oh, ljuva tanke, tusentals år. Det hade varit riktig ”sense of wonder”. Tjugo år senare blev det en familjesåpa i rymden i stället.

Det fanns även ett gäng Tolkien-nördar på skolan och ibland gick våra intressen ihop. Själv tyckte jag väl att Sagan om Ringen var bra skriven även om jag personligen tyckte att delar av handlingen var krystad. Det blir väl så där när man har med magi och profetior att göra. Paret Eddings tog krystade profetie-drivna handlingar till sin spets senare i sina krönikor. Tolkiens verk var ju en imponerande fantasy, men inte så mycket att jag inte kunde tänka mig läsa något annat. Ett par av Tolkien-folket kunde inte tänka sig läsa något annat, skrev fan-fiction och kunde varken säga bu eller bä i reallife utan att klämma in någon liten referens. Det där med fan-fiction har jag aldrig förstått mig på. Det var ju mycket roligare, mer befriande, och svårare, att försöka göra något nytt och unikt än att bara apa efter det som redan fanns.

När det gällde fantasy drog jag mer åt den mörkare ”The Cronicles of Thomas Covenant, The Unbeliever” av Stephen Donaldson eller Michael Moorcocks tragiska anti-hjälte ”Elrik of Melnibone”. Här fanns skuld och konsekvenser och mörker som Tolkien bara låtit ana i fina ord. När spetälske Thomas begår onda handlingar i en värld han tycker bara är en fantasi, eller Elrik använder sitt själsslukande svärd i stället för de droger han annars är beroende av, vet man att det här är historier som inte kommer att sluta bra.

Jag ville läsa fantastisk litteratur som slog undan fötterna på mig. Ju underligare desto bättre. Och vad var det med nittio procent av science fiction? Inga känslor som grep tag, inte mycket sex, ingen rå och brutal nakenhet. Ibland kändes mycket som om gamla gubbar satt utanför och flyttade runt på pjäser, och pjäserna var oftast de också gamla gubbar. Visst fanns ibland reflektioner över liv och död och kärlek som slog an en sträng även i de där gubbvärldarna. Ibland fanns det där mellan raderna, men jag som ivrigt sökande yngling kunde missa det vid en snabb genomläsning.

Philip K Dick började nog min resa inåt i stället för bara utåt. Andra som dök upp var Brian Aldiss, Robert Silverberg, James Tiptree Jr och så underbara, fantastiska Harlan Ellison. När jag läste Harlan Ellisons ”I Have No Mouth And I Must Scream” första gången förändrades mitt science fiction-läsande lika mycket som mitt läsande i allmänhet förändrades då den där bibliotekarien en dag visade mig science fictionhyllan. Det var en novell som fick ”sense of wonder” att kännas som en knytnäve i magen. Hans ”A Boy And His Dog” fick också saker och ting att komma till ytan. Harlan Ellison var mörk och vass och högljudd och mitt hjärta var för evigt förlorat.

Robert Silverbergs roliga och ofta sexuellt frigjorda världar tog mig med på många spännande resor. Hans ”Dying Inside” blev en favorit som jag gärna läste om. Den var enkel och lågmäld och Mr. Sedwig var mer realistisk än någon tidigare telepat jag stött på. LSD-scenen, och flickvännens reaktion i den, var en underbar ny sorts sense of wonder. Boken är tragisk och nostalgisk, men ändå stundvis komisk och man tänker hela tiden: ”Fan, Sedwig, kom igen! Var inte som oss vanliga meningslösa människor.” Och samtidigt är det just det Sedwig strävar efter; ett vanligt meningslöst liv.

Silverberg’s ”Up The Stream”, om vådan att sätta på sina egna förfäder är snabb och fräck, och samtidigt en intim och passionerad kärlekshistoria, men behåller sin logik i allt invecklat tidsfarande så som bara en riktig science fiction kan. På slutet vet man att det först och främst handlar om tidsresor, och bilden av hur kommersiella sådana en dag skulle leda till ett överfullt Golgata bär vi gärna med oss som en sense-of-wonder-karamell att suga på.

För så här är det. Gränserna flyter alltmer samman. Mycket av vad till exempel Ellison skrev kunde lika gärna vara vanlig litteratur och i den vanliga litteraturen kan i dag element av science fiction dyka upp. Tidsfarande verkar populärt. Men riktig science fiction förlorar aldrig fokus. Idén kommer först. Människorna är bara pjäser. Se på George RR Martin. Han började med att skriva science fiction.

Snart nog dök historier av James Tiptree Jr upp i mitt läsfält. Vid det laget var det ju ingen hemlighet längre att det var en kvinna bakom pseudonymen[*]. När jag läste ”Love Is The Plan The Plan Is Death” av Tiptree tänkte jag: Det här, sådant här, det är vad jag vill ha! Det var en historia där betraktaren var en främmande intelligens, det finns inte en människa med. Vackert och mörkt och poetiskt. Och ”sense of wonder” i nästan varje magisk mening.

Tiptree (som egentligen hette Alice Sheldon) skrev också ”The Screwfly Solution”. Om man gillar ”The Handmaids Tale” är här en liten och annorlunda försmak. Här är det inte bara människors åsikter som manipulerats.

Andra favoriter, kanske för att de töjde litet mer på gränserna var Philip J Farmers neanderthalare i ”The Alley Man” och Alfred Bester’s ”The stars My Destination” (också utgiven som Tiger, Tiger), Theodore Sturgeons ”More than Human”. Och Aldiss igen; ”Barefoot In The Head”, ”Galaxies Like Grains Of Sand” och ”Cryptozoic”, och Cordwainer Smith som återskapade helvetet i ”A Planet Named Shayol” och en ihålig himmel i ”Alpha Ralpha Boulevard”. Tanith Lee som tog alla våra mänskliga ytligheter till det yttersta i ”Don’t Bite the Sun”. Det var väl tur att mycket av de här historierna också var sådant som de svenska sf-förläggarna verkade gilla. De här historierna var historier som vågade ta nya grepp om vår futtiga tillvaro och ibland om själva orden. Det fanns ingen annan genre som kunde ge sådana historier. De fick det gapande tomrummet där ute i en växande världsrymd att förenas med tomrummet i ett litet nördigt pojkhjärta. Här fanns känslor som passade mig. Det var historier som de här jag egentligen ville skriva, fortfarande vill skriva. Historier som gav en glimt av världen utanför fiskskålen och samtidigt inte bara var det vanliga a till ö, världen var ju övergödd med vanliga a till ö. Om det fanns en högre makt att tillbe skulle jag aldrig be: ”Ge mig orden.” De har jag ibland för många av. ”Ge mig modet att göra något nytt.”

Men får man göra vad man vill med orden?

”Ja, för fan”, säger det ivriga barnet i mig. ”Vad är ord? Ord är kommunikation. Så länge någon läser, så länge det säger något till någon är det bra.”

”Nej, nej, nej”, säger min skrumpna gamla gubbhjärna. ”Orden är struktur och form för tankarna. Det ska vara klart och tydligt. Det ska vara enkelt.”

Barnet: ”Fan ta enkelt. Skit i enkelt och vanligt.”

Gubben: ”Ja, men enkelt fungerar. I begynnelsen var ordet, var det inte så. Lös upp ordet och magin blir vild och ny och galen.”

Barnet: ”Just det.”

[*] En kvinna vars egen historia skulle kunna vara ett drama lika gripande som den där filmen som gjordes om Robert E Howard (Conans skapare); The Whole Wide World med Renée Zellweger och Vincent D’Onofrio i huvudrollerna (baserad på en bok: One Who Walked Alone av Novalyne Price Ellis). Idag borde det vara dags för en film om Sheldon också.