Mer betänkligt

Jag tänkte pausa den här inledande presentationen av mig själv som nu pågått i ett dussin blogginlägg och skriva litet om det jag faktiskt hade tänkt skriva om från början; själva skrivandet. (Och då har jag inte ens kommit fram till första barnet, av fem, ännu, så hav förtröstan, mer presentation kommer nog i sinom tid.)

Som jag tidigare skrev är inspirationen en liten gnista i mörker och ensamt gnetande. Det är som en liten flirt en oändlig grå dag. Källan kan vara musik eller något jag läser, det kan vara en film, det kan vara människor omkring mig. Det kan vara en blick eller ett leende. Gnistan kan finnas i nästan vad som helst. Ett tomt kollegieblock kan i sig vara en gnista. Det kan bli till en flyktig förälskelse. Det kan bli något jag skriver om och om igen, inte en eller två gånger utan snarare tjugotvå. Jag har tidigare varit inne på sambandet mellan skrivande och förälskelser. Ibland blir den där förälskelsen passionerad, ibland blir den bara vanlig kärlek. Ibland tar det slut.

Passion är farligt och livsomvälvande. Det är kanske inte farligt i sig, men när du väl upplevt det en gång kan du aldrig bli densamma. Frånvaron äter dig och plågar dig. Du förlorar egen vilja och kontroll. Du har varit på en ny nivå. Du kan försöka att hålla dig ifrån det, men din kropp, alla dina sinnen och till och med ditt undermedvetna kommer att försöka få dig att falla dit igen.

Skillnaden mellan vanlig kärlek och passion är som skillnaden mellan saft och vin. Saften kanske släcker din törst. Vinet gör att du bara vill ha mer.

Visst kan vanlig kärlek utvecklas till något fantastiskt och man sitter där sjuttio år gamla och avslutar varandras meningar. För många räcker det bra.

Om du en gång känt passion är ingenting längre bra. Det är en stege genom nivå efter nivå och det finns inget tak. Du kan stanna, kanske till och med klättra ner igen, men du kommer alltid att bära med dig känslan att du en gång var högre upp. Du kan aldrig bli riktigt lycklig om du inte fortsätter klättra. Det finns i ditt blod, i dina tankar, i alla omkring dig. Passion börjar med att man avslutar varandras meningar. Man fortsätter tills man inte kan andas utan varandra, tills alla sinnen är synkroniserade. Man tänker, känner och är varandra.

Vanlig kärlek är jobb. Vanlig kärlek har med samvaro och fortplantning att göra. Det är ett bygge man bygger, bit för bit, tillsammans från den där första kontakten. Det krävs att man träffas ofta och tar vara på varandra. Det krävs uppmärksamhet.

Passion är en eld som brinner av sig själv. Den finns där, fullt ut, från början. Den vill bara brinna mer och bränna mer.

Skrivande är ibland passion. Ibland är det vanlig kärlek. Ibland tar det slut. Då börjar man om.

Om man fortsätter den tanken är ju den där passionen ibland blind också. När man är bländad och mitt uppe i ”zonen” är allt man skriver fantastiskt och underbart. Man vill inte ta bort ett ord. Man måste nå ett tillstånd där ”eftertankens kranka blekhet” råder för att redigera sin text. Vägg i vägg med den där eftertanken, och väggarna är tunnare än toalettpapper, bor oviljans hungriga demoner. Det är lätt, alltför lätt, att inte skriva alls.

Jag har alltid berättat historier och skrivit alltsedan jag lärde mig läsa och skriva. Ja, även innan det. Jag kommer ihåg i förskolan att jag hade gjort en teckning och personalen hjälpte mig skriva ner vad den handlade om. Det blev en hel sida med text. Min lärare i fjärde klass blev så exalterad att ha en elev som skulle bli ”författare” när han blev stor att hon läste upp mina uppsatser högt för klassen. Varje vecka skulle vi skriva en text. Min blev en följetong där man fick följa huvudpersonen från månen, till Amazonas djungler och även till nordamerikanska indianstammar. Ja, allt jag tyckte var spännande då lyckades jag klämma in i den historien.

I högstadiet och i gymnasiet var inte lärarna lika lättflirtade. Då skulle man börja hålla sig innanför ramarna och det hade jag svårt för. Jag var redan då inspirerad av författare som bröt reglerna så jag bröt också regler hejvilt. Det var många gånger jag inte skrev så som de ville och möttes av tystnad. Bara någon gång, då och då, skrev jag exakt det de ville, bara så att jag inte skulle få alltför dåliga betyg, men när jag gjorde det var det inte jag; det var en låtsas-jag. (Och ibland tänker jag även idag, låt dem se det, låt dem förstå, bara jag för allt i världen inte behöver vara låtsas-jag igen.)

Men där i skolan träffade jag andra som också skrev och en tid var jag skrämmande produktiv. Att ha vänner som tänkte på liknande sätt och förstod skrivandets och fantiserandets vånda och nödvändighet, var väldigt inspirerande. Det blåste på passionens lågor. Tyvärr var vi väldigt olika också och efter gymnasiet kom vi ifrån varandra. Flickvänner, liv och vidare studier skingrade oss. Jag fick nya vänner och flickvänner som inte alls förstod min passion. En del av dem tänkte nog: Ja, ja, det går väl över. Eller, skriv gärna, gör vad du vill, men gör det sen. En av mina ”vänner” sade till och med vid ett tillfälle då jag försökte förklara en av mina idéer: Vad är det för mening? Han är idag nummer ett av mina inre-kritiker-demoner, kungen av dem, som dyker upp när alla andra inre-kritiker inte lyckats tysta mig. Han och min pappa som tyckte att jag skulle göra något nyttigt istället för att bara sitta där med papper och penna och göra ingenting.
Tyvärr är jag väldigt lydig så ibland tänkte jag: Jag skriver sen. Jag klipper gräset. Jag gör färdigt det här jobbet som aldrig tar slut och så skriver jag väl sen. Inte för att gnetjobb är dåliga i sig, tvärtom kan de vara bra när man kör fast, just klippa gräs är nog bra rensa-hjärnan-jobb. Men man vill ju välja tillfället själv. Det är alltför lätt att sen blir ännu mer sen.

Flickvänner som tyckte att jag skulle skriva för dem, eller på deras sätt, eller det de tyckte man skulle skriva om, är andra sådana där kritiker-demoner. Du har ju talang. Varför skriver du inte det jag skulle vilja skriva om? Som jag tidigare varit inne på drogs jag gärna till flickor som också hade drömmar, men kanske inte samma drömmar.
Ibland tänker jag idag att det är ju fördelen med att bli äldre. Dels bryr man sig mindre om vad andra tycker. Dels är de där människorna antingen döda eller gamla käringar av båda könen nu och ingen annan lyssnar längre på dem så då behöver inte jag heller göra det.

En irriterande sak när man gick omkring med författardrömmar skrivet i pannan var ju den där ständiga frågan: Hur går det med din bok? Som om det bara var en bok. Tja, och vad skulle jag säga. Min första bok brände jag upp. Jag kanske berättar mer om det en dag, om jag inte skrapar fram ett korn ur askan och skriver om den helt. (Idén skulle hålla än och kanske till och med vara mer aktuell idag.) Den andra fastnade jag i under flera år innan jag förpassade den till en flyttkartong i källaren och den också brann upp när någon pyroman-wannabe tände eld på källarförråd i förorten. Den tredje blev en allt mer komplicerad fantasy som jag också fastnade i för att det var för många karaktärer som ville ha mer och mer utrymme. Jag får väl som många andra gamla författare ta itu med den och skriva en neverending-story när jag närmar mig mitt eget slutdatum.

Emellan alla de här ”böckerna” blev det en sida här och en sida där, tusentals anteckningar och funderingar. Varje nystart har också gjort att skrivarmusklerna varit otränade och det jag skrivit har liksom exploderat i alltför mycket och alltför snabbt. Att jag fastnat flera gånger har varit dels när ”kritikerna” blivit för gapiga och dels att jag har svårt att skriva lätt och enkelt eller om något lätt och enkelt ämne. En före detta flickvän som nu också blivit en inre-kritiker tjatar hela tiden; Kan du inte skriva en vanlig historia om vanliga människor? Men det har alltid känts tråkigt. Det gäller ju att fånga andras intresse och ännu viktigare, mitt eget intresse. Det måste ju vara något som jag kan skriva om och om igen minst tjugotvå gånger.

För länge sedan läste jag ett par böcker om att skriva och en notering från dem har jag alltid med mig. (En av dem var Göran Häggs Författarskolan. (Om just det här citatet är därifrån är jag inte helt säker på, men den är värd att nämnas.)) ”Skriv inte den bok du tror folk vill läsa. Eller behöva läsa. Skriv den bok du skulle vilja läsa!”

Där fanns också en annan sak jag tyckte jag kände igen. Det handlade om ärlighet när någon läser ens text. En ny bekantskap eller kärlek, eller familj, riskerar att vara för okritiska eller överdrivet välvilliga. Gamla vänner av ens eget kön kan vara avundsjuka eller rentav illvilliga, särskilt om de börjar misstänka att du verkligen har talang. Då kan de racka ner på det som fungerar eller lovorda det som är dåligt i hopp om att det ska gå illa. Gore Vidal ska ha uttryckt det: ”Något dör inom mig varje gång någon av mina vänner har framgång.”

Vänner behöver man dock och de kan gagna ditt skrivande. Familj och barn likaså. Så som jag ser det tillför alla någonting. Men hitta gärna andra som skriver eller brinner för det skrivna ordet.

Jag har först på senare år förstått att jag är en aning överkänslig för andra, att jag har mina tentakler en bit för långt ut ibland. (Jag kom att tänka på ”Zelig” i filmen av Woody Allen.) Ensamhet och tystnad kan ibland vara en välsignelse, stunder att hitta tillbaka till kärnan. Samtidigt behöver man ju ta del av historierna och känslorna. Ibland är det omöjligt; att bry sig lagom. Det kan vara bra att vara empatisk om man ska sätta sig in i andra, de flesta som sysslar med någon konstform är nog det. Det kan också vara negativt. Empati attraherar, en del av dem det attraherar är inte lika empatiska. En del vill bara använda dig. Världen är full av misslyckad potträning. Man ska inte ändra sig själv bara för att anpassa sig och vara de där misslyckat pottränade till lags.

Människor är till för att blandas men just när det gäller den här sortens drömmar kan det vara bra att hitta andra som du. De behöver inte se ut som du, inte tänka som du, inte leva som du; men de behöver ha samma passion för orden som du. Kom dock ihåg att de bara är dina vänner. Och förälskelser och kärlekar och familj och barn, de är bara just det. De är inte du, det är bara du som är du.