På Instagram dök det för en tid sedan upp något som kallades @skrivutmaningen. Varje vecka får man ett uppdrag, ett skrivuppdrag. Det kan vara, typ: skriv ett kärleksbrev utan adjektiv, eller en bild av en dörr att skriva om. Skriv om ”Skogen” men du måste använda de här orden i din text. Jag har skrivit en del inlägg. Tänkte att det skulle få igång mig.

Jag är dock inte jätteproduktiv. Att jag ens skaffade Instagram, och Facebook, var infall. Nu, jäklar, skulle jag ha ventiler. I minst sex år nu har jag skrivit på en roman som just nu mest känns som ett stort pussel med för många bitar. Alla bitarna ligger utspridda. De ser ut att passa men passar inte alltid. De har samma motiv och personer men olika passform. Jobbet med den har varit väldigt sporadiskt, det mesta har kommit till i bländande inspiration. Det där stadiga, dag-för-dag-skrivandet, som jag önskade uppnå, har inte riktigt infunnit sig. Det kan bli fem-sex sidor en morgon klockan fyra, kanske tjugo ena veckan. Det kan också vara dagar då det står still, ja, till och med veckor då inget händer. Sociala medier skulle vara ett sätt att sträcka ut mina tentakler men jag drar dem ofta tillbaka lika snabbt. Ibland snabbare än ett barn som får ett slag över fingrarna.

Litet avskräckande är att alla andra tycks spruta ur sig texter, bloggar matas regelbundet ut, orlodoffa doschkoff, orlodoffa doschkoff (som Elmer Dictonius skriver). Det där skulle ju ha varit jag. Jag skulle ju skriva än här, än där, och fastnade jag på ett ställe skulle jag fortsätta någon annanstans, tills mina texter dök upp i så många sammanhang att folk skulle börja tänka; aha, det där namnet känner jag igen.

Men i stället klipper jag evighetsgräsmattor och hukar under jantelagsspökens tunga blickar. Småbarnsförälder har jag varit nu i drygt trettio år. På jobbet är jag en jack-of-all-trades-but-master-of-none och omgiven av hjälplösa, eller också har jag lärt dem att jag alltid är där om de behöver/vill. Det är svårt att få mer än korta stunder att skriva, även när jag är inspirerad.

Du får skriva när du blir sextio säger en av mina yngsta. Men det är ju snart. Och jag är ju uppvuxen i en annan miljö, en giftigare miljö där folk får cancer och dör strax efter att de gått i pension. Oreglerade giftutsläpp, droger och ohälsosam kost. Det är mina rötter det! Så snart man slappnar av går det åt helvete i systemet. Om jag blir sextio får jag vara glad, och nu ska man ju snart jobba till man är sjuttio för att betala någons fallskärm. Ska mitt skrivande bli något mer än sporadiska utbrott måste jag börja jobba mer ihärdigt. Om jag ska hitta maskinens sång, orlodoffa doschkoff, får jag inte tystna en sekund. Vik hädan, jantelagsspöken!

En av de senaste skrivutmaningarna där på @skrivutmaningen var att skriva en skräckhistoria på bara tio meningar. Jag skulle kanske kunnat frammana allt möjligt mörkt, krypande, krälande och huggtandsförsett. Faktiskt så är det något som tagit upp en hel del av min tid med den där romanen. Vad skrämmer mig? Vad skulle göra det här otäckt? För den skulle också vara en skräckhistoria även om det hittills mest blivit på sin höjd litet otäckt.

En av de mest otäcka noveller jag känner till är skriven av Henry Kuttner och heter ”Kyrkogårdsråttorna”. Han var inspirerad av, och lyckades väl åtminstone här att överträffa, H P Lovecraft. I novellen länsas gravar på en kyrkogård av förvuxna råttor och en mindre begåvad huvudperson kryper ilsket efter dem i de gångar de grävt. Det blir väldigt klaustrofobiskt.

När jag var ungefär sexton skrev jag en kort historia om en liten pojke och hans mamma som får regelbundna besök av ett brutalt monster som misshandlar mamman. Pojken blir mer och mer förlamad av rädsla och maktlöshet samtidigt som han känner sig tvingad att göra något innan det går för långt. Till slut visar det sig att monstret egentligen är pappan när denne är full och svartsjuk.

Jag visade historien för några av mina nördiga kompisar, som annars hejade på det mesta jag skrev när det gällde robotar och främmande intelligenser. Den här historien möttes av tystnad.

Tillbaka till @skrivutmaningens skrivutmaning. Skulle jag hitta mitt eget mörka hjärta, kärnan till allt ont som skrämde mig så var det nog något åt det hållet. Monster, kryp, död och smärta var ingenting mot den iskalla maktlöshet ett barn kan känna i den här situationen. Tänk er en värld där ett leende kan dölja en smocka. Tänk er att de personer som ska älska er oreserverat när som helst kan förvandlas till något annat. Någon aphjärna kanske drar till med: ”Det är inte ens fel om två bråkar” eller ”det är väl deras ensak”. Nej, det är inte deras ensak. Det är aldrig deras ensak.

I mycket annat jag skrivit på, eller planerat skriva, fanns något liknande, någon anknytning till våld i nära relation. Speciellt ur de utsatta barnens synvinkel. Vad händer med dem i en verklighet som inte bara tar slut när eftertexten rullar upp? Vad händer när monstren är nära och kära. Ska man skydda och dölja även dem? Vad händer när man mycket liten måste konfronteras med så brett skilda och motsägelsefulla känslor? Vad slags skuld, hat, och större skuggor rör sig i deras mörker. Vad bär de med sig som vuxna? Det finns så många sätt att förvrida en människa.

Samtidigt som jag skrev mina tio meningar och började reflektera över dem kom dokumentären om Josefin Nilsson. Förhoppningsvis leder det till en #metoo-effekt och större medvetenhet. Redan nu finns ju #brinnförjosefin och liknande. Förhoppningsvis sprider sig den här effekten även utanför Dramaten. Det finns ju många fler monster där ute i världen.

Vid ett tillfälle, det här var på Försäkringsinspektionen fick jag en ny kollega, en charmknutte som klev in direkt från gatan och fick jobb. Man kunde göra så på den tiden. Han drev genast igång en massa sociala aktiviteter, pingisturneringar och annat. Jag var litet skeptisk, det var något som inte stämde men jag kunde inte sätta fingret på det. Det var litet skådespel över hans charm. Var det bara jag som såg det? Av en slump visade det sig att hans flickvän och min fru kände varandra (ja, jag vet att jag hoppar litet, men jag hann skaffa en fru där).

Hans och hans flickvän gifte sig och fick ett par tvillingpojkar tillsammans. Allt verkade frid och fröjd. En kväll var det bara han och jag där hemma hos dem. Fruarna var ute och roade sig tillsammans. Vi tog några glas och pratade. Då berättade han en ruggig historia. Hans frus förra pojkvän hade bundit fast henne vid ett element och sedan huggit henne med en machete. Min dryckeskompis hade också en machete som han visade. Det kanske är en grej, tänkte jag, att ha machetes liggande i byrålådan.

Vi kom ifrån varandra. Han slutade på jobbet. Jag slutade också där. Jag skilde mig från min fru (oj, nu gick det snabbt). Plötsligt snubblade jag på honom vid en politisk manifestation för flyktingar. Han var i sitt esse där, som man säger. Hans charm-nivå låg på 120, minst. Han och hans fru var också skilda. ”Har du träffat henne?” frågade han plötsligt djupt allvarligt och med en konstig glimt i ögat. Det hade jag ju naturligtvis inte. När jag berättade om mötet för min före detta fru rullade en ännu hiskeligare historia fram.

Hans före detta fru levde under ny identitet på okänd ort. (Hon hade ringt upp min fru för att låna pengar vid ett tillfälle, det var så de fick kontakt igen.) Hon och barnen var på flykt undan honom. Charmknutten hade försökt dränka tvillingpojkarna och knutit fast henne vid ett element för att sedan hugga henne med, just det, en machete.

För en tid sedan diskuterade jag med en bekant. I en tidningsartikel påpekades att ”våld i nära relation” även fanns bland poliser. Den bekante var präst och för det första trodde han ju inte på artikeln och om så var försvarade han det med att poliser lever under en oerhörd stress. Inuti mig vaknade en besinningslös ilska och jag vägrade argumentera: ”Lås in varenda jävel!” Hade det varit riktiga jävlar vi diskuterade hade jag nog varit mer tolerant.

Naturligtvis kom alla de där funderingarna och reaktionerna ur någonting. Jag kan nu erkänna att våld av det här slaget förekom när jag var liten. Erkänna? Ja, ni ser, våldtäktsoffermentaliteten. Ursäkta, jag har en sak att erkänna… Nu ska ni titta på mig med bistra och anklagande blickar och säga: Och vad gjorde du för att råka ut för det då?

Jag är nog inte redo att gå in på alltför mycket detaljer, men en tid levde hela familjen ett Dr-Jekyll/Mr-Hyde-liv.

Jag vet att han ångrade sig. Jag vet att min mor förlät honom innan hon dog. Det var inte det som dödade henne. Jag själv förlät honom. De sista åren han levde pratade vi varje dag.

Men än som vuxen kan jag känna en kall hand gripa tag i mig om jag hör eller ser något. Jag kan förlåta. Jag kan göra mitt bästa att förstå. Ja, jag kan sätta mig in i alla berördas huvuden. Det är dock något jag alltid bär med mig, som jag kommer att ha med mig till jag själv dör. Och det har präglat allt i mitt eget liv. Någonstans inuti sitter fortfarande barnet och ser med andra ögon på min omgivning, spanar efter monstren, försöker se igenom alla förklädnader. Ja, jag kan förlåta, men jag kan inte glömma. Faktiskt, så kan jag inte glömma, hur jag än försöker. Ljuden, känslan, kylan, maktlösheten, finns alltid där i bakhuvudet.

Jag kan inte heller ta ställning i den här frågan. Jag vet att det inte är en lösning att ”låsa in varenda jävel!”, att jag inte kan säga ”skjut dem direkt vid första slaget!”. Det är inte någon lösning, det är inte vad jag skulle ha velat för min egen familj heller. Nej, men jag är knappast lugn och objektiv i den här frågan. Det är bara så det känns och de känslorna kommer fram när ämnet tas upp. Det är mitt eget monster att tämja.

Häromdagen kunde jag till och med skratta när någon skojade och sa att han fick några rapp av sin pappas bälte varje gång han fyllde år. Var det en bra födelsedag var det inte med spännet. Fast jag var nog den enda som skrattade. Och jag skrattade så högt att alla andra tittade frågande på mig.

Och ibland kan jag skriva om det på mitt eget sarkastiska sätt. Cirkla runt kärnan. Och plötsligt har jag ännu en röd tråd till min roman. Det finns många olika monster där ute. Hör här, smaka på tonen: ”Folk vill ha en perfekt tryckknappsvärld. Säg A så kommer B. Där i den perfekta tryckknappsvärlden är allt förutsägbart. Där växer pojkar som han upp till män som hans far. Svartsjuka föder svartsjuka. Våld föder våld. I böcker och filmer följer de alltid mallarna, kugghjulen går perfekt i varandra. Små ängsliga pojkar i verkligheten försvinner bara. Pojkar, som han, som får kramp i magen om ett par grälar på bussen, som stiger åt sidan tyst och stilla om flickan han intresserar sig för intresserar sig för någon annan, som tar ett ”nej” för ett ”nej”. Sådana pojkar vill ingen ha för de är oberäkneliga. De faller utanför ramarna. Enkla regler ska det vara. Tryck på den knappen så händer si, tryck på den så händer så. Det är vad folk vill ha. De kan inte erkänna det, men så är det. Förutsägbarhet är bra. I en kaotisk värld får de som analyserar och håller koll jobba desto mer. Allt måste ju kunna beräknas.

Han med en psyko-farsa som inte blir en värsting, som inte ens sticker ut, hör inte hemma i den där perfekta tryckknappsvärlden. Det finns ingen självklar behandling för honom. Det finns inget piller-som-fixar-allt. Kvacksalvarna skulle slita sitt hår när de ska blanda sina dundermediciner. Tryckknappsmänniskorna vet inte vilka knappar de ska trycka på. Ve och fasa, det finns ingen app för honom.”

Och vad händer med den där pojken i min roman. Tja, indirekt släpper han helvetet lös över Stockholm och världen… Men det är en annan historia.