Författare: Jury Beja

Namn

Face_edited2

Varför skriva under en pseudonym? För naturligtvis är Jury Beja inte mitt riktiga namn. Min tonårsdotter blir fräsande arg när jag funderar på det. Hon tycker väl att jag inte står för det jag skriver.

Nu är det väl inte så svårt att lista ut vem jag är och så småningom kommer det nog fram ändå. Jury är mitt namn aningen fel uttalat, så som någon, som min fransktalande fru, ibland kan säga det. Beja var ett smeknamn jag hade i skolan. Egentligen var det så att min bror när han var riktigt liten inte kunde säga bebis utan sa beja i stället. Jag kallade honom för det, men någon hörde det och så blev det plötsligt mitt smeknamn i stället. Senare i gymnasiet fanns det ju starkvin som hette Beyaz så då hette jag så ett tag. (Bland annat dök det upp en Beyaz Stenberg på insändarsidorna i Piteå-Tidningen.)

Jag kan börja med ett par historier; På mitt dagliga jobb har vi kunder från hela världen. Vi håller till i närheten av en kyrkogård där det plötsligt dök upp ett slukhål mitt i gräsmattan. Jag lånade ett plastskelett från en skola och skojade till det, tog några bilder av det nere i hålet. Bilderna lade jag ut på Facebook och taggade min arbetsplats. Genast var det några som reagerade och tyckte det var olämpligt. Det kan tyckas fånigt men det fick mig att tänka på hur känsligt det kan vara med sociala medier.

Ett annat exempel: När vi gick i gymnasiet och just ”Beyaz” skrev sin insändare i ortstidningen råkade han skriva ordet ”massagestav”. Insändaren var en parodi på en annan som menade att på diskoteken frodades homosexualitet. Det här var slutet av sjuttiotalet och insändaren startade en ganska långlivad debatt. Genom att vända på begreppen och anklaga logdansandet för danande av heterosexualitet framgick det hur löjlig den där första insändaren var. Jag blev dock snart attackerad och jagad av en buse på skolan som tyckte att det var olämpligt att skriva om massagestavar i ”hans” morgontidning. I dag och särskilt online är väl världen om möjligt ännu tuffare. Idioterna sitter redo. Om man skriver ordet fjant kommer någon fjant att ta det personligt.

De flesta människor är kanske inte lika noggranna när de läser en text som den som skriver den vilket kan leda till missförstånd. Och Jury Beja kommer att skriva om sådant som min tonårsdotter skulle kalla ”cringy”; klumpig sex, dumskallar, droger och religion. Ord som är olämpliga kan förekomma och tagna ur sitt sammanhang kan de väl få någon att hoppa till än i dag. Jag kommer att skriva om kondomer som sprack, kollegor med olämpliga tendenser, x-fruar och x-flickvänner, och när jag skriver om det vill jag vara fri att skriva det så som jag vill. Även om inga namn nämns kommer någon att ta åt sig om jag skrev det med mitt eget namn, och kanske en kund från något annat land tar illa upp om jag skriver ”fuck”. Jury Beja vill ta ut svängarna litet mer än vad ”jag” kan göra på t ex Facebook.

Och sedan har vi ju bilden av Författaren. En del sätter sådana på piedestal och det går inte ihop med personen de känner. Inte kan väl du ”skriva” tycker kanske någon, du som knappt säger bu. Jag kanske inte heller ska illustrera något av det jag skriver med en bild av mina dansande barn. Så den här pseudonymen är också för att göra det lättare för läsaren att hålla isär saker och ting.

P.S. Människor förändras dock. Jag träffade busen från skolan igen ett år efter insändaren. En kompis skulle hämta pengar, som någon var skyldig honom, i ett ruckel till hus. Där var rena rövarnästet. Minst ett dussin personer trängdes i huset. Någon som såg mer död ut än levande låg i en fåtölj med en kanyl i armen. En annan sprang upp när vi kom: ”Är det snuten? Är det snuten?” undrade han. Tydligen var han på rymmen. Röken låg tät. Tomma ölburkar gamla nog att börja rosta låg tillplattade på golvet. Och där var han, busen. Han verkade inte känna igen mig alls. När jag tittade honom i ögonen var där tomt. Han visste nog inte ens vad som var upp eller ned på en massagestav längre.

P.P.S. Och vad hände sedan med busen. Jag vet inte men jag hörde litet om hans vidare bravader. Min sista sommar i Piteå sommarjobbade jag med en kille på SCA som hade en massa hemmagjorda tatueringar, typ kulspetspenna-och-synål-hemmagjorda. Det var krokiga kors och krusiduller och det stod Mamma på armen. Mamma hade han försökt, utan att helt lyckas, karva bort själv. Det stod M, ett stort fult ärr och sedan A. Jag träffade honom igen några år senare på en Ulf Lundell-konsert. Då berättade han att han suttit inne; han och min ”buse” hade åkt fast med en bil fylld med en ansenlig mängd cannabis och jeans stulna i Umeå. Det var jeansen som de blev stoppade för. Som Kurt Vonnegut skulle ha skrivit: Så kan det gå.

Ett tomt kollegieblock

cropped-img_3778

Ett tomt kollegieblock är något fantastiskt. Här finns oupptäckta världar, personer, historier. Ord som ännu inte skrivits, formuleringar som inte formulerats, öden och liv, allt och mer (för det kan finnas flera versioner) finns där i de blanka sidorna. Där finns nya förälskelser, och gamla, pinsamheter och stunder då allt varit perfekt, njutning och smärta. Blocket och pennan är medel att komma utanför allt, att se ner på sin egen lilla värld, och kanske få en liten skymt av vad som finns utanför allt.
Jag gillar linjerna också; de finns där att stödja utan att styra. Utan dem blir min text ganska snart rörig. Ibland hoppar texten omkring ändå, men tack vare linjerna blir den inte oläsligt kaotisk.

Allt jag skriver passerar i något stadium, oftast i början, men ibland även senare, penna och block. Gigabytes med ledigt utrymme i en manick kan inte mäta sig med ett tomt kollegieblock. Om jag någon gång får den där lilla delen av skrivandet som kallas inspiration griper jag först efter en penna och ett block. Det kan hända att jag petar ihop några ord i telefonen nuförtiden, men jag föredrar att skriva för hand i det här stadiet. Om jag börjat en text på datorn och fastnat är det bara handskrift som kan lösa upp knutarna.

Inspirationen är bara en liten, liten gnista. För att bli något måste jag jobba på texten. Jag skriver alltid om och om och om igen; inte två gånger utan snarare tjugotvå. Jag skär och kasserar och skriver om när det blivit för tunt. Tusentals ord, bort med dem bara. Det är mycket jobb och helst jobbar jag i ensamhet. Ensamhet låter som något negativt, men för mig är det, i korta stunder, något underbart.

När jag jobbat ett tag med texten dumpar jag vanligtvis ett tungt lass dålig självkänsla och kritik över den. Självkritiken är orubbligt brutal. Allt som mina eventuella kritiker har tänkt, har jag tänkt värre. När vag självkänsla börjar vackla, och ny inspiration lurar, finns alltid mer slutgiltiga och totalbedövande frågor att ta till: Vad är det för mening med det här? Vem vill läsa det här? Har jag egentligen något att säga? Är det viktigt? Då brukar jag ibland ta till en nödlögn: Jag skriver bara för mig själv. Jag skriver för skrivbordslådan. Det hjälper för en stund, jag kan vila mellan hammarslagen mot självkänslomuren, jag kan låta orden leka litet med den där lilla gnistan inspiration. Men till sist är det ju ändå så att allt som skrivs letar läsare, annars kunde orden lika gärna stanna där de var från början.

Självkritiken bär jag alltid med mig, som ett stort privat moln av mörker. Mot det molnet försvinner alla uppmuntrande ord som små ljusfisar. Tusen uppmuntrande ord kan kanske bli en glimt av ljus som snabbt slukas igen. Ibland gnetar och stretar jag med orden i dagar för att hålla kvar den där glimten men mörkret brukar alltid vinna.
Ett tomt kollegieblock är en början, en öppning, och just då ser jag inte molnen; allt är klart och tydligt. Bilden av blocket och pennan är taget på Skogskyrkogården, där en del av ett av mina många projekt utspelar sig. Det är också lugnt och tyst på kyrkogården. Ensamheten ger ro och öppnar fler dörrar än jag visste fanns. Ensamheten är nektar, gudarnas dryck, och orden är ambrosia.