I landets norra delar var det ett tag populärt att beskriva motsatsen av något genom att helt enkelt sätta o framför; till exempel oklantigt, ocoolt, osv. Så det här är motsatsen till en vittnesbörd. Vittnesbörd är när nyfrälsta kristna berättar hur de träffade ”Gud”.

När jag var liten tog min far med mig ut i skogen för att åka skidor på kvällarna. Det hände rätt ofta, typ varje dag ett tag. I sin ungdom hade han varit rätt sportig och hållit på med allt möjligt. Nu var han runt fyrtio och försökte väl desperat ta igen de år han förlorat sedan han gifte sig och fick barn. Det var hans ”mans-grotta”.

Jag hatade det och hade hellre legat hemma och läst eller tecknat, men som alla präktiga protestantiska arbetarfäder ansåg han att läsa och teckna var lika med att inte göra någonting och att inte göra någonting var den största synden någonsin. När jag började sluka böcker fick jag ibland smyga och gömma mig. Det var väl ok om jag läste på kvällarna, om det inte var någon sport på tv som alla bara var tvungna att se.

Om ni fick en bild av oss i skogen på skidor, far och son tillsammans i månens sken och litet suddigt i kanterna och med någon soft musik spelande i bakgrunden, nja, riktigt så var det inte. Kanske var det så i min fars ögon.

Piteå har två årstider; fyra månader sommar, om man har tur, och åtta månader vinter. På sommaren är det intensivt ljust och soligt nästan hela dygnet men på vintern är det mest mörkt och kallt. Det ligger en aning under polcirkeln så det blir aldrig helt nedsläckt; i december när vi gick på lunch i skolan kunde det ljusna en aning men innan rasten var slut hade solen gått ner. Det var som om ljuset bara ville retas litet. Det var alltid snö under de där åtta långa vintermånaderna också.

Under veckan åkte vi oftast skidor på ett kortare spår med lampor, ett elljusspår. Medan jag hasade mig fram i en timme, flängde min far iväg och allt jag såg av honom var ryggen varje gång han varvade mig.

På helgerna ville han ibland testa något nytt och längre ut fanns ett spår som var drygt en mil långt. Det var inte lika väl-åkt så om det snöade eller om någon spann runt på en skoter kunde spåren nästan försvinna. Det var samma procedur här som på det mindre spåret. När min fars rygg försvann var jag ensam, med mörkret, den intensiva kylan och ännu intensivare tystnaden. Här ute fanns inga elljus. Nu varvade han mig inte heller varje kvart; när jag skavat runt i någon timme med iskalla fingrar och ibland en tår i ögonfransarna som frusit så ögonlocken tyngdes ned brukade han dyka upp och säga typ: ”Har du inte kommit längre? Se till att åka litet fortare nu så vi hinner hem till middagen.”

Under de här skidturerna berättade jag historier för mig själv, dels för att hålla det frusna helvetet från att tränga sig ända in i mina tankar, dels för att varje timme i skogen var en timme jag förlorade från mina böcker. Så eftersom jag inte kunde slåss med Tars Tarkas på Barsoom eller planera galaxens framtid med Hari Seldon började jag bygga mina egna världar och vintergatsimperier.

Under en av dessa turer hade jag väl försvunnit litet väl djupt ner i mitt mikrokosmos och plötsligt upptäckte jag att jag inte hittade skidspåret längre. Det hade snöat när vi åkte ut men nu hade det klarnat. Jag hade till och med kommit ut ur skogen och befann mig ute på Pitholmsheden, på väg ut mot det vitfrusna havet och Finland. När jag försökte leta mig tillbaka kom jag tillbaka till samma ställe jag befunnit mig på en stund innan. Jag stirrade ut genom ett pärlband av is-kulor som var mina ögonfransar. Det fanns inga andra ljud än mina skidors knastrande mot snön, tystnaden var öronbedövande. Varje andetag jag tog var en plym av vit rök.

Det var då jag såg den klara stjärnhimlen. Kom ihåg att det här var tidigt sjuttiotal och världen var inte alls lika upplyst som den är i dag. Tänk dig att du åker ut från en mindre stad i en timme och tittar upp en klar natt. Ta de stjärnor du ser och tänk dig trettio gånger fler. Det var vad jag såg. Det var så många att det tog mig en stund att urskilja de vanligaste stjärnbilderna.

De säger att Sveriges bibelbälte går genom Småland. Det kanske stämmer. En bibelsnara går genom Norrbotten.

Vi var inte nitiskt kristna, även om det alltid fanns runt omkring. Fastrar, kusiner och grannar och kompisar, väldigt många var med i någon ”rörelse” eller något samfund. Bakom en fasad med vykort över Nordens Riviera (och nudistbadet) gömde Piteå, på den tiden, ett gytter av religiositet. Om det i Stockholm spelade roll var du kom ifrån var det i Piteå mer viktigt vilket samfund man tillhörde. Och de gjorde gärna skillnad på varandra. (”Äh, han är ju EFS-are, det vet man ju hurdana de är…”)

En av mina bästa kompisar hade föräldrar som anordnade träffar regelbundet. De kallade det bibelstudium. Alla turades om att läsa stycken ur bibeln och sedan förklarade ”ledaren” vad det betydde. Jag tror att tanterna blev särskilt till sig i trasorna av att höra våra späda pojkröster läsa om elände och tunga öden. (Jag själv får en kick av bibliskt språk ibland, ni vet; Dödsskuggans dal, och sånt, mmm…) Men i min egen familj var det bara jag som någon gång bläddrade i böckernas bok, men även om troendet inte var lika påtagligt fanns det alltid där, runt om, som en strypsnara färdig att dras åt om man rusade åstad.

Jag hade precis börjat fundera på hur det var det där med stjärnor och planeter och så hade en välvillig bibliotekarie lett mig in på att läsa science fiction men det är en sak att läsa om stjärnor och en helt annan att stå ensam på heden under dem.

John Lennons ord: ”Imagine there’s no heaven” skulle varit passande men jag vet inte om jag hade hört den sången ännu. Jag hade i alla fall inte lärt mig engelska ännu.

Och där slogs jag för första gången av tanken; tänk om Gud inte finns! Om alla de där små prickarna var solar och planeter var ju universum enormt. Och om det ändå fanns en Gud vad var det som gjorde oss, därute i periferin, så viktiga. Gud borde ju vara så mycket mer eller också fanns han inte alls. Tänk om allt bara var en slump, att vi bara var små gruskorn i naturens egentliga maskineri, det som vred och snurrade alla dessa solar.

Märkligt nog var det en befriande och glad tanke. Det kanske inte fanns någon gammal gubbe som iakttog allt man gjorde och lyssnade till varje tanke. Det kanske inte fanns något som egentligen kontrollerade oss. Där stod jag mitt i helvetet som var tyst och kallt och vitt och sträckte sig ända bort till horisonten. Och trösten var att vi var så små och obetydliga och vilka bekymmer vi än hade spelade det ingen roll i det stora hela. Och eftersom vi var så små, och kanske bara slumpmässiga irrbloss i en oändlig tomhet, var vi också fria; vi var fria att tänka och fantisera, vi var fria att följa våra tankar och idéer, det omöjliga var möjligt, för vi var själva omöjliga och en idé kunde vara lika verklig som något annat. Tanken bara nuddade mig, jag hann knappt känna den så gled den bort, men den var fylld av rusig eufori. Jag var, i en bråkdel av en sekund, fri. Jag var ensam också men alla var ju ensamma, egentligen.

Senare i livet dejtade jag en tjej som var väldigt ”kristen”. Tja, faktiskt så har många av mina kvinnor varit åt det hållet, det kanske är så att huvudet omedvetet letar efter snaran. Den här tösen sade att djävulen inte var motsatsen till Gud (det var säkert för att acceptera att så många råkar ut för djävulskap i Guds namn). Djävulen enligt henne var snarare frånvaron av Gud. Men det jag upplevde där på den ödsliga heden kändes inte som någon djävul. Det var snarare frånvaron, eller ska vi istället säga befrielsen, av hela grejen med gudar och djävlar.

Tja, jag lyckades ju hitta tillbaka sen, min far var också ute och spejade litet för att se om jag åkt för långt, så nästa dag sade jag åt honom att jag inte ville följa med och stod på mig tills han ryckte på axlarna och åkte själv. (Senare kunde det hända att jag i alla fall följde med, bara för att kanske se en skymt av friheten igen och påminna mig om oändligheten där ute. Men då var det för att jag själv ville.)

Och efteråt, när jag blev äldre, var jag tacksam för att han släpade ut mig så där, för det jag fann där ute kunde jag klamra mig fast vid för resten av livet. Ibland kunde jag glömma, en skugga av snaran kunde skymta. Ibland bleknade helt enkelt stjärnorna i allt artificiellt ljus. Då behövde jag bara tänka tillbaka och minnas. Det var det bästa och största en far någonsin kan ge sitt barn; en trygghet bortom allt materiellt och en frihet bortom alla krav. Det var en plats att gå till för att samla kraft och idéer. Ibland var det en plats att fly till när allt blev komplicerat och svårt. Där kunde jag blicka ner och se allt utifrån. Utan den skulle striden mot mina inre kritiker för länge sedan varit förlorad. Tack, pappa, för att du beväpnade mig.