I Piteå hann jag med två jobb innan jag flyttade. Ett var att dela ut morgon-tidningar. Det var mitt ”bröd”-jobb och räckte egentligen ganska långt. Kort arbetstid och bra betalt. Det kunde jag hålla på med trots skola och även senare ifall jag skulle pröva på något annat. På somrarna jobbade jag på SCA och hade jag stannat ett år till hade jag ganska säkert fått fast jobb där, eftersom de först och främst anställde barn till de som redan jobbade där. Det skrämde mig litet, de där framtidsutsikterna. En del gamla gubbar gick där som spöken och de nya visste inte ens om att de var där. En stackars gubbe satt ensam i ett litet krypin hela dagarna, ingen visste vad han egentligen gjorde; han kom på morgonen och gick på eftermiddagen. En annan gubbe blev spöad av sina söner, som var ena riktiga busar, de var faktiskt ökända ända ner till Umeå, och skyllde varje gång på att han cyklat i diket. En av sönerna var den tatuerade ynglingen som jag tidigare berättade om, som försökte smuggla stulna jeans och cannabis tillsammans med den där killen som inte gillade mina insändare. Piteå var en liten stad.

När jag flyttade till Stockholm tog jag första bästa jobb, bara för att få bidragen och komma iväg, och även om jag lagt ut litet krokar på flera ställen, var första jobbet som så kallad Ekonomibiträde på Rosenlunds sjukhus. Det innebar att jag diskade. Det flesta som jobbade där var inte ursprungligen från Sverige. Det närmaste var några finskor som var kallskänkor i köket, och så min dåvarande flickvän som också fick bre mackor. Många av de i disken hade varit i Sverige i kanske sex-sju år men hade ett väldigt begränsat svenskt ordförråd. ”Jobbajobbajobba”, skrek de och så kunde de några ord till som ”ja” och ”nej” och ”knulla”. Det var stressigt för om de blev klara med ett pass fick de längre rast som de alltid tillbringade med att sitta i sjukhusets kafeteria och vissla på sköterskorna. På grund av språkliga svårigheter blev det inte alltid så lyckat när de försökte sig på att närma sig de där sköterskorna, men sitta och titta på dem och vissla ibland ville de göra i alla fall.

Ett försök till kommunikation kunde låta så här:

”Knulla? Ja?”

”Far åt helvete!”

”Knulla? Nej.”

Jag kom att diskutera det där med några av killarna under rasterna. Faktiskt kom några av dem till mig och ville ha råd om svenska tjejer. Åttiotalet, f.A. (före Aids), var visserligen lössläppt och sexuellt frigjort, särskilt på platser som Stockholm där många var rotlösa, och svenska flickor solade topless på varenda liten gräsplätt, och det var svårt för de där killarna att förstå att det ändå fanns regler i spelet. Tyvärr funkade det inte att bara slänga ur sig ett ”knulla”. Tvärtom var nog det där spelet ännu viktigare då. Det skulle konstras och planeras, diskuteras känslor och engagemang. Det fanns så många komplicerade regler i det där spelet som inte ens vi svenska killar kände till, i alla fall inte jag. Även om många tjejer var beredda att kavla ner disko-overallen[1] så bar de fortfarande på drömmen om mamma-pappa-barn som de fått inpräntat sedan barnsben. Det var en ambivalent tid, frigjordhet och självförverkligande kontra gamla värderingar. Redan då var faktiskt den klassiska mamma-pappa-barn-bilden ganska långt ner på listan med familjesammansättningar i verkligheten. En historiker på teve som funderade hur vår tid skulle komma att betraktas om tvåhundra år trodde att det mest utmärkande skulle bli glappet mellan idealet och verkligheten. Det där glappet fanns redan då och skulle komma att växa.

Ett par av de där killarna kom jag att minnas speciellt. Han påminde väldigt mycket om min egen pappa (jag ser oftast likheter i personligheter först när jag träffar nya människor). Han var envis och noggrann och strikt. Saker och ting skulle inte ändras hit och dit. Det han var anställd att göra för sju år sedan, det gjorde han som han skulle, men inte mer och inte mindre.

När kökets personal blev avundsjuka på att disk-killarna hade så långa raster började det pratas om att vi i disken skulle använda en del av rasten för att hjälpa till i köket. Eftersom jag pratade bäst svenska blev jag killarnas språkrör; det var ju inte så att de jobbade mindre utan bara snabbare, tyckte jag bland annat. Jag försökte få mina kollegor att sakta ner men den tanken förstod de inte.

Det blev till slut bestämt att vi skulle turas om att hjälpa köket (jag kom att göra det mer än de andra) men också att en del av kökspersonalen fick hoppa in i disken ibland när det behövdes. Det var vad mina argument lett till. Det skulle i sin tur leda till fler diskussioner framöver eftersom bara hälften av diskarna ville hoppa in i köket och, ännu värre, nästan ingen som jobbade i köket kunde tänka sig att jobba i disken.

Den här envisa mannen gillade inte de här förändringarna och gav, vad vi idag skulle säga, fingret åt dem och sa upp sig. Han var en sann arbetarhjälte. Innan han sade upp sig åkte vi ofta samma buss till och från jobbet och kom också att prata en hel del medan de andra sprang efter sköterskor på rasterna. Han var från norra Turkiet och där kunde det vara snö och kallt på vintern, så kallt att folk frös ihjäl. Han fick mig till och med att gå och se en turkisk film som delvis utspelade sig i hans hemtrakter.

En annan som fastnade i minnet var en kille som gärna stack ut, han var litet av en clown av den där tragiska sorten. Han var alltid först att jaga en ny sköterska, men naturligtvis fick han aldrig napp. De andra killarna drev ofta med honom, lurade honom till exempel att äta fel kött (han var muslim) och jag förstod ganska snart att han nog inte kunde så många fler ord på sitt hemspråk än de fyra han kunde på svenska.

Vi drabbades samman under min första vecka. Alla turades om på olika stationer och den här dagen var det min tur att spola av maskinerna och städa innan vi kunde gå på rast. Den här killen började skrika och gestikulera. Jag kanske var litet långsam och missade dessutom något ställe. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men det lät illa och gesterna såg ännu värre ut. Det slog slint i mitt huvud och jag spolade ner honom som svar. Alla blev knäpp tysta innan de plötsligt började skratta. Efter det var jag en i gänget. När kökspersonalen var tvungna hoppa in senare kunde jag som alla andra nu också skrika ”Jobbajobbajobba” på dem.

Jag kom dock att tycka synd om den här mannen och efter ett tag satt jag ofta vid samma bord så jag kunde hejda honom om de andra lurat på honom fel korv.

En morgon stötte jag på honom på bussen till jobbet. Han bodde inte åt det hållet så det var en överraskning. Den här morgonen var han glad som en lärka. Han hade äntligen träffat en tjej och till min förtjusning, men övriga busspassagerares förfäran, beskrev han med gester och ljud sina nattliga bravader.

Nu kom han att dyka upp där ofta på bussen men efter inte alltför många morgnar mörknade bilden en aning av hans nya flickvän. Hon var ofta full, kanske till och med påverkad av annat. Hon var faktiskt alltid full. När jag träffade henne första gången slogs jag av att hon, trots att hon egentligen var yngre än honom, framstod som så mycket äldre. Hon var arbetslös och han hade nu börjat finansiera hennes drickande. Själv drack han aldrig alkohol, det var lika otänkbart som att äta fel korv. Hennes röst var av den där vassa och skarpa sorten som får en att hoppa till i tunnelbanan eller livsmedelsaffären och den där genomträngande rösten använde hon hela tiden för att delge allt och alla sina åsikter om allt och alla.

Jag vet inte hur deras historia slutade, men intressant var det.

Jag hann bara jobba på Rosenlunds sjukhus i tre månader när en kompis, egentligen min flickväns kompis, ringde och undrade om hon kunde tänka sig att vikariera för honom. Han var vaktmästare på en statlig myndighet. Hon tyckte väl inte riktigt att det var hennes grej, men jag var ju intresserad.

Jag var där på en kort intervju. En trupp gråklädda gubbar, alla mellan sextio och sextiofem, satt där för att bedöma mig och mitt skolbetyg (med idel ettor, tvåor och en del streck) skickades runt mellan dem.

”Mmm, jaa, jaha, mmm”, sade de. ”Det här ser ju väldigt bra ut.”

Det såg egentligen inte alls bra ut. Jag hade varit mycket frånvarande på slutet av min skolgång och struntat i att slutföra vissa uppgifter. Även om de här gubbarna mest hade haft att göra med ett annat betygsystem, så var det ju ganska uppenbart. Tja, om siffersystemet var omvänt kunde ju ettorna vara femmor och tvärt om, men streck var väl ändå alltid streck.

På ”specialarbete” stod det till och med klart och tydligt ”ej genomfört”. Eftersom jag gick teknisk linje var vi tvungna att göra ett speciellt utvalt specialarbete, och inte som alla andra välja fritt. Men det där med ”ej genomfört” var diskutabelt; jag hade faktiskt gjort mitt specialarbete två gånger. I det här specialarbetet ingick att göra en ritning. Dessa gjorde vi på jättestora pappersark som sedan skulle kopieras i en speciell kopieringsmaskin som såg ut som en muterad mangel från djävulens tvättstuga. Maskinen gick sönder när jag skulle använda den och den bestämde sig för att tugga sönder mitt original i sina dödsryckningar. Läraren, som totalt saknade medkänsla, sade bara; ”Ja, det var ju förargligt, men det är bara att göra om det.” Jag hade tre dagar på mig, men med massor av koffeintabletter och treo lyckades jag förlänga tiden genom att inte sova alls och kunde lämna in en ny i tid. Jag var inte på någon mer lektion efter det och gubbfan måste ha missat att jag faktiskt gjort färdigt. Den sista morgonen, en regnig morgon, var jag så trött att jag hallucinerade och förstörde ett helt lass morgontidningar när jag värjde för en tant på vägen, som egentligen inte fanns, och föll i ett vattenfyllt dike. (Jag borde ha sett att hon var fel klädd för vädret.) Det kan ju också ha varit så att jag lämnade in mitt arbete på fel ställe…

Så om de här grå gubbarna tyckte det såg bra ut med ”ej genomfört” var inte jag den som sade något. Faktiskt tyckte jag att jag förtjänade det. Det var för övrigt sista gången jag visade mitt skolbetyg för en arbetsgivare. På senare jobb behövdes det inte, min arbetserfarenhet vägde tyngre. De hade mitt skolbetyg arkiverat en tid men märkligt nog försvann det ur mappen.

Jag fick jobbet. De ville ha någon snabbt och skulle de annonsera skulle de genast ha en drös överkvalificerade aspiranter att gå igenom. Min provanställning på sjukhuset gick ut samma dag som de ville att jag skulle börja på det andra stället. Det var också en ganska skön känsla, att gå upp på personalkontoret och fråga om anställningen och sedan säga: ”Jamen, då är det ju min sista dag i morgon. Tack och adjö.”

[1] (mer om sådana vid ett senare tillfälle)