Efter en dramatisk inledning (se tidigare inlägg) blev mitt kärleksliv lugnare. Efter gymnasiet hade jag redan allt det jag behövde. Jag hade jobb. Jag delade ut morgontidningar; jobbade två timmar på morgonen och hade sedan hela dagen fri. Jag hade egen bostad; en liten etta på nitton kvadrat centralt belägen i Piteå. Toaletten var minimal och man fick backa in om man skulle sitta. Kylskåpet rymde exakt fyrtionio flasköl av standardstorlek. Och så hade jag ju en flickvän, som dök upp då och då. Vad mer kunde en ung man önska sig? Villfarelsen att mer jobb och mer pengar var lika med mer lycka, fanns därute i periferin, men det var ju sånt som gamlingar och giriga tänkte på. Det var inte jag. Jag var lycklig med mina böcker och min nyköpta skrivmaskin. Jag hade hittat min kork-ek.

Jag har på annat ställe beskrivit hur UFO indirekt tog mig till Stockholm. (Min före detta flickvän från den tiden kanske inte håller med men eftersom det är jag som skriver här får det bli min version.) Det håller jag fast vid och så här gick det till.

I Piteå hade vi en slags sciencefiction-klubb i gymnasiet. Vi ramlade på varandra rent bokstavligt vid science fiction hyllan (nästan en hel hyllrad här) i skolbiblioteket. Vi var alla pojkar och hade en litet idéer om hur vi skulle få med andra, kanske till och med flickor(!) Någon kom på och satte upp lappar att vi skulle spana efter UFOs på skolans tak en kväll. Det var egentligen ett skämt, eftersom så många genast började prata om UFO när man nämnde science fiction. Själv var jag inte någon UFO fantast, det var nog ingen av oss, snarare fylld av skepsis. (Framför allt tror jag inte att vi människor är tillräckligt intressanta för andra där ute.)

Men genom det här kom jag i kontakt med en tjej som var hundratjugo procent fantast. Hon var även inne på helande kristaller och häxkonst och litet annat hokus pokus. De science fiction böcker hon läst var förkortade pocketutgåvor och litet Erich von Däniken. Nu, plötsligt, när jag hade en flickvän, dök hon upp överallt, i skolan, i affären och ett par gånger kom hon och knackade på min dörr, hemma. Hon tycktes totalt ignorera att jag redan hade flickvän, även när flickvännen var där (och ny som jag var på det där med flickvänner kanske jag inte var så bra på att sätta gränser). Det gjorde att det ibland blev ganska, så att säga, spänt mellan mig och flickvännen.

Efter en av dessa incidenter, jag tror UFO-tjejen stannade litet för länge den kvällen, började min flickvän att prata om att flytta till Stockholm. Det fanns inget annat att göra, menade hon. Det var väldigt hög arbetslöshet i Piteå och väldigt trångt på arbetsförmedlingen, men så fort man nämnde flytta, och Stockholm, blev det trumpeter och fanfarer och röda mattor rullades ut. Man fick en resa ner för att söka jobb, bara man fixade minst en intervju via telefon. Fick man ett jobb var det gratis flytt, en månadslön i förskott, och två gratis hemresor i månaden under ett halvår. Så mycket var det tydligen värt att bli av med en.

Det var väldigt många ungdomar som flyttade till Stockholm från hela landet på den tiden. Piteåbor stötte man på överallt och alla kände vi varandra trots att vi knappt hälsat hemma i Piteå. Bostad var redan då ett problem men om man gick samman några stycken kunde man dela på större lägenheter som det fanns litet fler av. Min första lägenhet, i andra hand, fick jag genom en annons i DN, och där kom jag att bo i fyra år, med andra hyresgäster som kom och gick. Kort efter att jag fått lägenheten tog det slut med flickvännen. Vi var nog inte särskilt kära och det blev aldrig något uttalat slut, vi vaknade bara med andra partners efter en fest båda två.

Först hade jag väl tänkt flytta tillbaka till Piteå, nu när det där var över. Jag tyckte att folk alltid sprang och hade bråttom i Stockholm. Det var inte riktigt som hemma. Men det fanns ju andra fördelar. Stockholm var litet större. Här fanns på den tiden många antikvariat och olika bokhandlare, och jag hade kartlagt dem alla noggrant. Det var så jag lärde mig hitta i Stockholm, via ett nät av antikvariat. Och så fanns det fler årstider, även om jag så här i efterhand bara kommer ihåg att det var grått och regnade. Med alla ungdomar som svämmade över i staden var det inte alls svårt att träffa andra. Alla var här tillfälligt. Alla var turister. Ingenting var förbjudet. Livet var fest. Vi hade inga rötter och inga band. Reglerna fick vi hitta på vartefter. Dagarna gick åt till jobb och det var på kvällarna och nätterna man levde.

Jag kom att vakna upp på många främmande ställen, på båtar i Nybrokajen, på ett särskilt ”flick-boende” vid St. Eriksplan, en del sjukhus hade personallägenheter, hemma hos någon som fortfarande bodde hemma hos sin mamma och pappa, hemma hos någon som hade barn i min egen ålder. Jag vaknade även ensam på främmande platser någon gång.

Pengarna gick åt, Stockholm var dyrare än Piteå, och man fick inget flyttbidrag för att flytta tillbaka så flytten tillbaka blev uppskjuten på obestämd tid. Jag kommer ihåg att det mest var mulet och regn, och inte många dagar med sol. Jag antar att det måste varit sol någon gång. Kanske jag sov de flesta dagarna det var sol. Jag har minnen av Eriksdalsbadet och Smedsuddsbadet så det borde varit någon solglimt de gångerna. Det där har väl att göra med hur våra minnen fungerar, att de helst knyter an till känslor. Jag antar att det hände mer saker när det var mörkt och grått.

Trots att jag var fri som aldrig förut var det något som saknades. Jag skrev knappt något längre. Jag levde som en yngre variant av Bukowski men orden ville inte längre komma ”bursting out”. För att komma ur ett sådant dödläge behövdes det starkare saker, som riktiga förälskelser. Sådana var det, trots det livliga nattlivet, ont om i Stockholm på den tiden. Alla var ju turister och bara på tillfälligt besök.