Ett tomt kollegieblock är något fantastiskt. Här finns oupptäckta världar, personer, historier. Ord som ännu inte skrivits, formuleringar som inte formulerats, öden och liv, allt och mer (för det kan finnas flera versioner) finns där i de blanka sidorna. Där finns nya förälskelser, och gamla, pinsamheter och stunder då allt varit perfekt, njutning och smärta. Blocket och pennan är medel att komma utanför allt, att se ner på sin egen lilla värld, och kanske få en liten skymt av vad som finns utanför allt.
Jag gillar linjerna också; de finns där att stödja utan att styra. Utan dem blir min text ganska snart rörig. Ibland hoppar texten omkring ändå, men tack vare linjerna blir den inte oläsligt kaotisk.

Allt jag skriver passerar i något stadium, oftast i början, men ibland även senare, penna och block. Gigabytes med ledigt utrymme i en manick kan inte mäta sig med ett tomt kollegieblock. Om jag någon gång får den där lilla delen av skrivandet som kallas inspiration griper jag först efter en penna och ett block. Det kan hända att jag petar ihop några ord i telefonen nuförtiden, men jag föredrar att skriva för hand i det här stadiet. Om jag börjat en text på datorn och fastnat är det bara handskrift som kan lösa upp knutarna.

Inspirationen är bara en liten, liten gnista. För att bli något måste jag jobba på texten. Jag skriver alltid om och om och om igen; inte två gånger utan snarare tjugotvå. Jag skär och kasserar och skriver om när det blivit för tunt. Tusentals ord, bort med dem bara. Det är mycket jobb och helst jobbar jag i ensamhet. Ensamhet låter som något negativt, men för mig är det, i korta stunder, något underbart.

När jag jobbat ett tag med texten dumpar jag vanligtvis ett tungt lass dålig självkänsla och kritik över den. Självkritiken är orubbligt brutal. Allt som mina eventuella kritiker har tänkt, har jag tänkt värre. När vag självkänsla börjar vackla, och ny inspiration lurar, finns alltid mer slutgiltiga och totalbedövande frågor att ta till: Vad är det för mening med det här? Vem vill läsa det här? Har jag egentligen något att säga? Är det viktigt? Då brukar jag ibland ta till en nödlögn: Jag skriver bara för mig själv. Jag skriver för skrivbordslådan. Det hjälper för en stund, jag kan vila mellan hammarslagen mot självkänslomuren, jag kan låta orden leka litet med den där lilla gnistan inspiration. Men till sist är det ju ändå så att allt som skrivs letar läsare, annars kunde orden lika gärna stanna där de var från början.

Självkritiken bär jag alltid med mig, som ett stort privat moln av mörker. Mot det molnet försvinner alla uppmuntrande ord som små ljusfisar. Tusen uppmuntrande ord kan kanske bli en glimt av ljus som snabbt slukas igen. Ibland gnetar och stretar jag med orden i dagar för att hålla kvar den där glimten men mörkret brukar alltid vinna.
Ett tomt kollegieblock är en början, en öppning, och just då ser jag inte molnen; allt är klart och tydligt. Bilden av blocket och pennan är taget på Skogskyrkogården, där en del av ett av mina många projekt utspelar sig. Det är också lugnt och tyst på kyrkogården. Ensamheten ger ro och öppnar fler dörrar än jag visste fanns. Ensamheten är nektar, gudarnas dryck, och orden är ambrosia.