Science fiction var ju som sagt en genre som i sig rymde alla andra genrer. På det sättet hade han ju rätt, C S Lewis. Samtidigt fanns det ju historier som inte kunde berättas i någon annan genre. Om man sedan utökade det med fantasy blev spännvidden ännu större. Vill man kan man ju säga att allt som skrivits är fantasi; allt är skrivet utifrån någon betraktares begränsade uppfattning av sin verklighet och allt därutöver är ju påhittat. Paradoxalt nog skulle en del riktigt teknisk science fiction kunna vara motsatsen till fantasier i sin strävan att vara så korrekt som möjligt och möjligen något kapitel i James Joyces Odysseus.

En annan författare – Theodore Sturgeon – har sagt (typ, kanske inte exakt med de orden): ”Nittio procent av science fiction är skit. Å andra sidan är nittio procent av allting skit.” Det blev känt som ”Sturgeon’s Law”.

När vi, en liten grupp nördar, började samlas runt vårt gemensamma intresse, science fiction, i Piteå, var det tidigt klart att vi var en samling väldigt olika individer. På ett sätt var det en bra träning i tolerans. Minoriteter som vi var ville vi ju så desperat hitta andra så vi bortsåg från olikheterna och fokuserade på det vi hade gemensamt. Det fanns en och annan utomstående person där ute som tyckte små doser science fiction var häftigt, men så fort man började gå djupare in på alternativa världar, tidsparadoxer, olika framtider eller rymdens ofantliga tomhet, så nyktrade de till och avbröt en lång utläggning med något som: ”Eh, vad är det för mening att fundera på sådant?” De där ytliga fantasterna slukar i dag glatt allt som kommer i filmväg, som om det vore något nytt och oväntat. Om någon populär ”vanlig” författare petar in ett litet korn science fiction blir de lyriska över det nya, vågade greppet, men blundar för listan som vi nördar kan visa upp där det där kornet redan använts. När Star Wars kom hade en del av oss redan gjort oss hemmastadda för länge sedan i liknande världar. För min del var det den franska serien ”Valérian” (Linda och Valentin). Och vi, i gruppen, vi tyckte ingen fundering var meningslös.

Som sagt, i vår lilla kärngrupp fanns alla sorter; det kunde vara pedantiska vetenskapsnördar som kunde förstöra en spännande bok eller film med tankar om det verkligen var tekniskt möjligt, det kunde vara fantasifulla och mer känsliga drömmare som gärna skippade allt det tekniska, någon ville bara ha framtida pangpang-aktion och tyckte att långa utläggningar och för mycket snack kunde hoppas över, någon var mer inne på filosofier och spekulationer och undrade om sådant som till exempel hur miljön kunde påverka språk och kultur. Många av oss var en salig blandning av allt detta. När t ex andra Star Wars-filmen kom och det för en kort tid ryktades om nio filmer (för det gjorde det redan då en kort tid) blev vi alla engagerade och en del av oss (läs; jag och två till som brainstormade en kväll) hoppades på tre fristående trilogier med hundratals år mellan varje, eller oh, ljuva tanke, tusentals år. Det hade varit riktig ”sense of wonder”. Tjugo år senare blev det en familjesåpa i rymden i stället.

Det fanns även ett gäng Tolkien-nördar på skolan och ibland gick våra intressen ihop. Själv tyckte jag väl att Sagan om Ringen var bra skriven även om jag personligen tyckte att delar av handlingen var krystad. Det blir väl så där när man har med magi och profetior att göra. Paret Eddings tog krystade profetie-drivna handlingar till sin spets senare i sina krönikor. Tolkiens verk var ju en imponerande fantasy, men inte så mycket att jag inte kunde tänka mig läsa något annat. Ett par av Tolkien-folket kunde inte tänka sig läsa något annat, skrev fan-fiction och kunde varken säga bu eller bä i reallife utan att klämma in någon liten referens. Det där med fan-fiction har jag aldrig förstått mig på. Det var ju mycket roligare, mer befriande, och svårare, att försöka göra något nytt och unikt än att bara apa efter det som redan fanns.

När det gällde fantasy drog jag mer åt den mörkare ”The Cronicles of Thomas Covenant, The Unbeliever” av Stephen Donaldson eller Michael Moorcocks tragiska anti-hjälte ”Elrik of Melnibone”. Här fanns skuld och konsekvenser och mörker som Tolkien bara låtit ana i fina ord. När spetälske Thomas begår onda handlingar i en värld han tycker bara är en fantasi, eller Elrik använder sitt själsslukande svärd i stället för de droger han annars är beroende av, vet man att det här är historier som inte kommer att sluta bra.

Jag ville läsa fantastisk litteratur som slog undan fötterna på mig. Ju underligare desto bättre. Och vad var det med nittio procent av science fiction? Inga känslor som grep tag, inte mycket sex, ingen rå och brutal nakenhet. Ibland kändes mycket som om gamla gubbar satt utanför och flyttade runt på pjäser, och pjäserna var oftast de också gamla gubbar. Visst fanns ibland reflektioner över liv och död och kärlek som slog an en sträng även i de där gubbvärldarna. Ibland fanns det där mellan raderna, men jag som ivrigt sökande yngling kunde missa det vid en snabb genomläsning.

Philip K Dick började nog min resa inåt i stället för bara utåt. Andra som dök upp var Brian Aldiss, Robert Silverberg, James Tiptree Jr och så underbara, fantastiska Harlan Ellison. När jag läste Harlan Ellisons ”I Have No Mouth And I Must Scream” första gången förändrades mitt science fiction-läsande lika mycket som mitt läsande i allmänhet förändrades då den där bibliotekarien en dag visade mig science fictionhyllan. Det var en novell som fick ”sense of wonder” att kännas som en knytnäve i magen. Hans ”A Boy And His Dog” fick också saker och ting att komma till ytan. Harlan Ellison var mörk och vass och högljudd och mitt hjärta var för evigt förlorat.

Robert Silverbergs roliga och ofta sexuellt frigjorda världar tog mig med på många spännande resor. Hans ”Dying Inside” blev en favorit som jag gärna läste om. Den var enkel och lågmäld och Mr. Sedwig var mer realistisk än någon tidigare telepat jag stött på. LSD-scenen, och flickvännens reaktion i den, var en underbar ny sorts sense of wonder. Boken är tragisk och nostalgisk, men ändå stundvis komisk och man tänker hela tiden: ”Fan, Sedwig, kom igen! Var inte som oss vanliga meningslösa människor.” Och samtidigt är det just det Sedwig strävar efter; ett vanligt meningslöst liv.

Silverberg’s ”Up The Stream”, om vådan att sätta på sina egna förfäder är snabb och fräck, och samtidigt en intim och passionerad kärlekshistoria, men behåller sin logik i allt invecklat tidsfarande så som bara en riktig science fiction kan. På slutet vet man att det först och främst handlar om tidsresor, och bilden av hur kommersiella sådana en dag skulle leda till ett överfullt Golgata bär vi gärna med oss som en sense-of-wonder-karamell att suga på.

För så här är det. Gränserna flyter alltmer samman. Mycket av vad till exempel Ellison skrev kunde lika gärna vara vanlig litteratur och i den vanliga litteraturen kan i dag element av science fiction dyka upp. Tidsfarande verkar populärt. Men riktig science fiction förlorar aldrig fokus. Idén kommer först. Människorna är bara pjäser. Se på George RR Martin. Han började med att skriva science fiction.

Snart nog dök historier av James Tiptree Jr upp i mitt läsfält. Vid det laget var det ju ingen hemlighet längre att det var en kvinna bakom pseudonymen[*]. När jag läste ”Love Is The Plan The Plan Is Death” av Tiptree tänkte jag: Det här, sådant här, det är vad jag vill ha! Det var en historia där betraktaren var en främmande intelligens, det finns inte en människa med. Vackert och mörkt och poetiskt. Och ”sense of wonder” i nästan varje magisk mening.

Tiptree (som egentligen hette Alice Sheldon) skrev också ”The Screwfly Solution”. Om man gillar ”The Handmaids Tale” är här en liten och annorlunda försmak. Här är det inte bara människors åsikter som manipulerats.

Andra favoriter, kanske för att de töjde litet mer på gränserna var Philip J Farmers neanderthalare i ”The Alley Man” och Alfred Bester’s ”The stars My Destination” (också utgiven som Tiger, Tiger), Theodore Sturgeons ”More than Human”. Och Aldiss igen; ”Barefoot In The Head”, ”Galaxies Like Grains Of Sand” och ”Cryptozoic”, och Cordwainer Smith som återskapade helvetet i ”A Planet Named Shayol” och en ihålig himmel i ”Alpha Ralpha Boulevard”. Tanith Lee som tog alla våra mänskliga ytligheter till det yttersta i ”Don’t Bite the Sun”. Det var väl tur att mycket av de här historierna också var sådant som de svenska sf-förläggarna verkade gilla. De här historierna var historier som vågade ta nya grepp om vår futtiga tillvaro och ibland om själva orden. Det fanns ingen annan genre som kunde ge sådana historier. De fick det gapande tomrummet där ute i en växande världsrymd att förenas med tomrummet i ett litet nördigt pojkhjärta. Här fanns känslor som passade mig. Det var historier som de här jag egentligen ville skriva, fortfarande vill skriva. Historier som gav en glimt av världen utanför fiskskålen och samtidigt inte bara var det vanliga a till ö, världen var ju övergödd med vanliga a till ö. Om det fanns en högre makt att tillbe skulle jag aldrig be: ”Ge mig orden.” De har jag ibland för många av. ”Ge mig modet att göra något nytt.”

Men får man göra vad man vill med orden?

”Ja, för fan”, säger det ivriga barnet i mig. ”Vad är ord? Ord är kommunikation. Så länge någon läser, så länge det säger något till någon är det bra.”

”Nej, nej, nej”, säger min skrumpna gamla gubbhjärna. ”Orden är struktur och form för tankarna. Det ska vara klart och tydligt. Det ska vara enkelt.”

Barnet: ”Fan ta enkelt. Skit i enkelt och vanligt.”

Gubben: ”Ja, men enkelt fungerar. I begynnelsen var ordet, var det inte så. Lös upp ordet och magin blir vild och ny och galen.”

Barnet: ”Just det.”

[*] En kvinna vars egen historia skulle kunna vara ett drama lika gripande som den där filmen som gjordes om Robert E Howard (Conans skapare); The Whole Wide World med Renée Zellweger och Vincent D’Onofrio i huvudrollerna (baserad på en bok: One Who Walked Alone av Novalyne Price Ellis). Idag borde det vara dags för en film om Sheldon också.