När jag var i bokslukaråldern och läst alla B. Wahlströms pojkböcker och till och med en del av flickböckerna (om hästar och flickdetektiver), alla Enid Blyton, alla Burroughs’ Tarzan som fanns på svenska, mängder Mickey Spillane och liknande, gick jag till biblioteket för att se om det inte fanns något mer. Jag hade redan valt ut en bok om astronomi då bibliotekarien började prata med mig. Hon föreslog att jag skulle titta på science fiction. Det fanns inte så mycket, det var inte ens ett helt hyllplan; Asimovs Stiftelsen, Ursula K LeGuins’ Mörkrets Vänstra Hand, de två första böckerna om John Carter av Burroughs (honom kände jag ju igen från Tarzan), Aldiss Non Stop och Andersons Tau Zero. Det fanns nog ett par till, men det var de här jag kom ihåg och med dem fick mitt läsande en helt ny dimension.

Det finns ett uttryck inom science fiction, på sjuttio och åttiotalet förekom det flitigt i svenska science fiction tidskrifter: sense of wonder. Det går inte bara att översätta det med en känsla av förundran. För mig personligen är det en speciell magkänsla när perspektivet på orden och världen ändras, när världen plötsligt blir större och mer och vackrare. Lyssna på följande citat av Arthur C. Clarke:. ”Two possibilities exist: either we are alone in the Universe or we are not. Both are equally terrifying.” Det är sense of wonder, i två meningar.

Arthur C Clarke är en av de författare som oftast nämns när man pratar om Sense of Wonder, han är en mästare på det, både när det gäller språket och idéerna. ”Rendezvous with Rama”, ”2001” och ”Childhood’s End” är några romaner och bland noveller kan nämnas ”Star” och ”The Nine Billion Names of God”. I Clarkes verk finns ofta en mystik som är speciellt tilltalande för ynglingar uppvuxna med bibelsnara runt halsen.
Just ”Childhood’s End” har nyligen blivit en kort teve-serie som bland annat visats på ”SyFy”. När jag såg den slogs jag av hur annorlunda det var jämfört med när jag läste romanen som trettonåring. Jag var tvungen att läsa om den. Slutade det verkligen så där? Det gjorde den. I princip. Iklädda Clarkes ord var det vackert, men som film blev det en aning deprimerande. Men även om det var fantastisk läsning fann jag även nu att slutet var en aning vemodigt. Det hade jag inte sett som trettonåring. Det var naturligtvis mitt perspektiv som läsare som var annorlunda. Som trettonåring var jag ett av ”barnen”, som gick vidare, men som äldre var jag en av dem som blev kvar. Då blickade jag bara framåt, ”mot nya världar” (som boken också kom att heta i svensk översättning), men nu tittar jag lika mycket tillbaka.

En annan författare, än mer inne på religion och mystik, C S Lewis ska någon gång ha kritiserat science fiction för att egentligen vara samma gamla historier som vanligt, samma mord, samma kärlek, och att allt som inte tillhör konsten bara var av ondo. Som Aldiss påpekar i ”Galactic Empires” har han ju där totalt missat poängen för poängen i science fiction är just de fantastiska miljöerna. Visst läser vi gärna om vanlig enkel människoförhållandetrassel, men låt det utspelas på ett jättelikt rymdskepp, på främmande världar eller långt in i framtiden och inte i Leicester 1976. (Att just Lewis skulle tycka så förvånar mig, hans klassiska Perelandra med beskrivningen av Venus på nära håll är full av sense of wonder. Likaså scenen i Caspian och skeppet gryningen i hans serie om Narnia då de flyter över ett glasklart hav och ser amfibiska samhällen leva på botten.) Och vad menar han med det där om att sånt som inte tillhör konsten inte var bra. Skulle en kärlekshistoria bara handla om en hon och en han och inget annat, eller för att vara moderna en hen och en hen. Hen och hen träffas. Tycke uppstår. Hen och hen lever i nyförälskat rus och dus en tid. Sedan uppstår en liten fnurra. Hen och hen ses inte på ett tag. Hen upptäcker att hen inte kan leva utan hen… (Hmm, tror jag fick en idé där…)

Någonstans läste jag att den här sense of wonder-känslan troligen triggar samma del av hjärnan som religion. Jag var i alla fall frälst och allt sedan det där biblioteksbesöket har jag nog alltid föredragit science fiction och fantasy. Jag läser annat också men det kommer alltid först. Det är en genre som i sig rymmer alla andra genrer, och det utspelar sig i fantastiska miljöer.

Eftersom böckerna som fanns på svenska var väldigt få började jag tidigt traggla igenom böcker på engelska. Jag kommer ihåg en bok av A E van Vogt med ett rymdskepp på och så naturligtvis Cities in Flight. Jag förstod inte allt, men lärde mig snabbt, och ibland fanns det en speciell sense of wonder i att inte förstå allt.

Om jag läser något ser jag också flera alternativa versioner, samma sak med film. I dag verkar det som om allt ska ha en förklaring, allt ska vara klart och tydligt, inget får lämnas åt betraktaren att gissa. Sense of wonder kräver att vi inte vet allt. Det stör mig särskilt när jag ser en film som bygger på en bok och man plötsligt har lagt till egna förklaringar för att knyta ihop det, att man inte vågar lita på berättelsen och åskådarens fantasi. För mig betyder det ofta att jag finner filmen tråkig; jag vill inte ha alla svar, jag vill ha alla mina alternativa versioner.