Namn

Varför skriva under en pseudonym? För naturligtvis är Jury Beja inte mitt riktiga namn. Min tonårsdotter blir fräsande arg när jag funderar på det. Hon tycker väl att jag inte står för det jag skriver.

Nu är det väl inte så svårt att lista ut vem jag är och så småningom kommer det nog fram ändå. Jury är mitt namn aningen fel uttalat, så som någon, som min fransktalande fru, ibland kan säga det. Beja var ett smeknamn jag hade i skolan. Egentligen var det så att min bror när han var riktigt liten inte kunde säga bebis utan sa beja i stället. Jag kallade honom för det, men någon hörde det och så blev det plötsligt mitt smeknamn i stället. Senare i gymnasiet fanns det ju starkvin som hette Beyaz så då hette jag så ett tag. (Bland annat dök det upp en Beyaz Stenberg på insändarsidorna i Piteå-Tidningen.)

Jag kan börja med ett par historier; På mitt dagliga jobb har vi kunder från hela världen. Vi håller till i närheten av en kyrkogård där det plötsligt dök upp ett slukhål mitt i gräsmattan. Jag lånade ett plastskelett från en skola och skojade till det, tog några bilder av det nere i hålet. Bilderna lade jag ut på Facebook och taggade min arbetsplats. Genast var det några som reagerade och tyckte det var olämpligt. Det kan tyckas fånigt men det fick mig att tänka på hur känsligt det kan vara med sociala medier.

Ett annat exempel: När vi gick i gymnasiet och just ”Beyaz” skrev sin insändare i ortstidningen råkade han skriva ordet ”massagestav”. Insändaren var en parodi på en annan som menade att på diskoteken frodades homosexualitet. Det här var slutet av sjuttiotalet och insändaren startade en ganska långlivad debatt. Genom att vända på begreppen och anklaga logdansandet för danande av heterosexualitet framgick det hur löjlig den där första insändaren var. Jag blev dock snart attackerad och jagad av en buse på skolan som tyckte att det var olämpligt att skriva om massagestavar i ”hans” morgontidning. I dag och särskilt online är väl världen om möjligt ännu tuffare. Idioterna sitter redo. Om man skriver ordet fjant kommer någon fjant att ta det personligt.

De flesta människor är kanske inte lika noggranna när de läser en text som den som skriver den vilket kan leda till missförstånd. Och Jury Beja kommer att skriva om sådant som min tonårsdotter skulle kalla ”cringy”; klumpig sex, dumskallar, droger och religion. Ord som är olämpliga kan förekomma och tagna ur sitt sammanhang kan de väl få någon att hoppa till än i dag. Jag kommer att skriva om kondomer som sprack, kollegor med olämpliga tendenser, x-fruar och x-flickvänner, och när jag skriver om det vill jag vara fri att skriva det så som jag vill. Även om inga namn nämns kommer någon att ta åt sig om jag skrev det med mitt eget namn, och kanske en kund från något annat land tar illa upp om jag skriver ”fuck”. Jury Beja vill ta ut svängarna litet mer än vad ”jag” kan göra på t ex Facebook.

Och sedan har vi ju bilden av Författaren. En del sätter sådana på piedestal och det går inte ihop med personen de känner. Inte kan väl du ”skriva” tycker kanske någon, du som knappt säger bu. Jag kanske inte heller ska illustrera något av det jag skriver med en bild av mina dansande barn. Så den här pseudonymen är också för att göra det lättare för läsaren att hålla isär saker och ting.

P.S. Människor förändras dock. Jag träffade busen från skolan igen ett år efter insändaren. En kompis skulle hämta pengar, som någon var skyldig honom, i ett ruckel till hus. Där var rena rövarnästet. Minst ett dussin personer trängdes i huset. Någon som såg mer död ut än levande låg i en fåtölj med en kanyl i armen. En annan sprang upp när vi kom: ”Är det snuten? Är det snuten?” undrade han. Tydligen var han på rymmen. Röken låg tät. Tomma ölburkar gamla nog att börja rosta låg tillplattade på golvet. Och där var han, busen. Han verkade inte känna igen mig alls. När jag tittade honom i ögonen var där tomt. Han visste nog inte ens vad som var upp eller ned på en massagestav längre.

P.P.S. Och vad hände sedan med busen. Jag vet inte men jag hörde litet om hans vidare bravader. Min sista sommar i Piteå sommarjobbade jag med en kille på SCA som hade en massa hemmagjorda tatueringar, typ kulspetspenna-och-synål-hemmagjorda. Det var krokiga kors och krusiduller och det stod Mamma på armen. Mamma hade han försökt, utan att helt lyckas, karva bort själv. Det stod M, ett stort fult ärr och sedan A. Jag träffade honom igen några år senare på en Ulf Lundell-konsert. Då berättade han att han suttit inne; han och min ”buse” hade åkt fast med en bil fylld med en ansenlig mängd cannabis och jeans stulna i Umeå. Det var jeansen som de blev stoppade för. Som Kurt Vonnegut skulle ha skrivit: Så kan det gå.