No shades of gray

 

Försäkringsinspektionen hette det, min nya arbetsplats. Efter att ha diskat, stressat, och kollat på sköterskor på Rosenlunds sjukhus i tre månader var det här litet lugnare och än mer viktigt ett arbete där jag själv kunde styra hur jag lade upp min tid. Försäkringsinspektionen finns inte kvar idag, några år efter att jag slutade slogs det samman med Bankinspektionen och blev till Finansinspektionen. Det kallades ”blankettvändarverket” av våra klienter. Tänk er gamla tiders deklarationsblankett gånger hundra. Försäkringsbolagen skulle, beroende på vad slags försäkringsbolag det var, lämna in minst tjugo olika blanketter för att redovisa vad de höll på med. När datorer började göra sig populära skulle blankettsystemet uppdateras men som så mycket annat där i ”papperslöshetens” gryning innebar det dessvärre att det blev fler blanketter i stället för mindre.

Jag var anställd som Expeditionsvakt, men det var egentligen ett vanligt kontorsvaktmästarjobb. Jag sprang runt med post, kopierade, bytte lampor, bytte färgband till skrivmaskinerna och lagade sådant som gick att lagas. Jag plockade också ihop de blanketter försäkringsbolagen skulle ha. Ja, jag var ett slags allt-i-allo. Det fanns också en Materialförvaltare, som var snäppet över Expeditionsvakten. Min Materialförvaltare var en gammal gotlänning som kedjerökte pipa och bara lyfte blicken från sina tidningar om någon med tillräckligt hög rang kom in. Om det var en vanlig sekreterare hänvisade han till mig med en grymtning, och ibland någon kommentar om att de borde vara mer sparsamma med materialen. Om det var någon av direktörerna, och det fanns många sådana, generaldirektörer, avdelningsdirektörer, byrådirektörer och gudvetvaddirektörer, släppte han allt och for upp och bugade och bockade och smickrade. Han var dock sjuk ofta så jag fick även ta över hans arbetsuppgifter. (Bilden och limericken ovan är faktiskt från den tiden.)

Det var ett ställe där tiden stått stilla sedan Strindberg skrev Röda Rummet. Medelåldern, jag räknade faktiskt ut det, var närmare sextio, och det var med mig inräknad, och jag var bara nitton när jag började. Alla de där direktörerna var män. Många av dem skulle komma att pensioneras under de år jag jobbade där, många fortsatte att komma in på ”uppdrag” även efter pensionen. Jag skojade en gång med en av dem att dig får vi väl bära ut en dag. Nu tror jag inte att det hände med just den personen, men min efterträdare (mer om det sedan) fick faktiskt bäras ut. Kvinnorna som jobbade där var de flesta sekreterare, det fanns olika sorters sådana också, och snäppet yngre än gubbarna. Den yngsta, förutom jag, var växeltelefonisten som var mellan trettiofem och fyrtio.

Det var långa, tysta och mörka korridorer. Lokalerna hade en gång varit ett fint hotell. I rummen satt de allvarliga grå kostymerna bakom sina tunga skrivbord, en del med en flaska i skrivbordslådan. Små äldre damer klick-klackade runt med papper i händerna. Om du ville sluta fick du ansöka om ”entledigande”, men det var ingen som gjorde det för du kunde vara tjänstledig för evigt. En av de äldsta direktörerna var faktiskt vikarie för en annan och hade varit det i trettio år. Hans enda arbetsuppgift, vad jag förstod, var att vara ”minne”. När något dök upp kom han till exempel ihåg att 1942 på våren hade vi ett liknande fall, och då ringde de på mig och jag fick gå ner i källararkivet och leta rätt på den där akten från 1942. En annan gubbe, som jag inte riktigt vet vad han gjorde, kom jag på att sitta ensam på sitt kontor med ett tidtagarur i handen en gång. Vad han gjorde funderar jag på än i dag. Det var ett byråkratins näste och byråkrati var själva orsaken att det alls fanns.

Jag var ung och oskyldig och trodde nog att känslolivets bergochdalbana skulle ta slut så snart man blev gammal nog att inte behöva falskt ID på nattklubbarna. Jag trodde att vuxna levde i en annan värld. En värld där saker och ting var enkla och organiserade. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Det här stället var rena ormboet av intriger och historier under ytan. Det var ofta firmafest och då kunde vad som helst hända. Folk blev för fulla. Alla hade haft ihop det med alla och ibland blev det svartsjuka och till och med slagsmål på festerna. De man minst misstänkte hade haft affärer med varandra. Det var mer gymnasieskola än gymnasieskolan någonsin varit. Åtminstone för oskuldsfulla lilla jag som spenderat för mycket tid i biblioteket.

Tre gånger om dagen delade jag ut och samlade in post internt. Var och en av direktörerna, och det fanns ju fler av dem än avdelningar, hade en in- och utkorg på sitt kontor. Alla direktörerna hade olika regler. Hos en del var det bara att knacka och gå in, även om självaste Finansministern var på besök, vilket hände ibland. Hos han med tidtagaruret skulle man knacka och vänta i en halv minut, alltid. En av dem hade ett ljus-system bredvid dörren, med röd, gul eller grön lampa, och jag var absolut tvungen att använda den och fick aldrig kliva in om det var röd lampa. En dag var mitt huvud fullt, av vad tjugoåriga unga mäns huvuden alltid varit fulla av, och av misstag öppnade jag hans dörr utan att titta på lampan först. Jag fann honom och en av sekreterarna i samma stol. Förstummad stängde jag dörren snabbt och tänkte; Aj, nu får jag sparken! Inte för det jag hade sett utan för att jag brutit mot reglerna.

Han var stilig och karismatisk, alltid välklädd, håret alltid perfekt, lugn och artig. Han hade rest mycket i sina dagar och var ett par år yngre än sextioåringarna. Ibland kunde han ha en färgglad halsduk i stället för slips till sin grå kostym. Det gick litet rykten om honom och sekreteraren, de var båda nämligen gifta på varsitt håll. Vi hade en italiensk skräddare tvärs över gatan som glatt ”visade” när något hände uppe på hans kontor. Det låg ovanpå vårt. Så jag borde ha varit bättre förberedd. En timme efter incidenten ringde han och ville att jag skulle komma upp till hans kontor. Jag gick med tunga steg och tungt huvud. Jag vågade nästan inte titta på honom.

”Jag har ett problem”, sade han. ”med min stol. Den verkar vara trasig…”
Jag fixade hans stol. Två dagar senare bjöd han ut mig på lunch, som kostade fem gånger mer än vad jag var van vid, som tack, och under två timmar underhöll han mig med historier från sina resor som fick min ”historia” att blekna bort. Kort efter blev han och sekreterarens affär offentlig då de, till skvallerbyttornas förtret, skickade ett gemensamt vykort från ett soligare ställe.

Det var här min reserv-officer, han som levde i öppna förhållanden, jobbade. Han var min närmaste chef, men vad jag förstod hade han inte haft ihop det med någon där. Han inriktade sig väl mest på de som var yngre än fyrtio och det fanns ju inte så många. Växeltelefonisten möjligen då, men hon hade redan ihop det med en av de mer udda direktörerna, en man som alltid gick barfota på kontoret. Han var visserligen tjänstledig (kom tillbaka senare igen) men just då trakasserades hon istället av en av de gamla uvarna som tyckte att ett par chokladaskar gjort honom förtjänt av hembesök efter jobbet.

Här fanns en pryd gammal dam vars största stolthet var efternamnet. Hennes far hade konstruerat ett flygplan under kriget så de var kändisar i hennes ögon. Dessvärre stavade alltid Sadistiska Mentalbyrån (mitt namnbyte) hennes namn felaktigt så hon fick heta fru Sperman.

Det var också här min Arwen Undomiel dök upp. Hon ersatte den där unga växeltelefonisten i tre månader.

När min kompis, som jag vikarierade för, kom tillbaka från sina studier ville de ha oss båda kvar, så jag fick behålla jobbet som Expeditionsvakt och han fick en påhittad ny tjänst. Han beklagade sig dock över att hans arbetsuppgifter var litet knappa, att han kunde gå runt med ett tomt papper hela dagarna. Efter något år sökte han nytt jobb. Jag hade desto mer att göra på vaktmästeriet och ibland fick gubbarna påminna mig: ”Det anstår inte en statstjänsteman att springa så att drag uppstår i korridorerna.” Lönen var dock ett växande problem. De här gamlingarna såg tydligen ingen större skillnad på nitton och tjugofem. ”Du är ju så ung, du har lång tid kvar”, tyckte de.

Min ungdom gjorde dock att jag gärna provade på nyheter och hade ganska lätt att lära. När jag började var deras telefonväxel en sådan där gigantisk historia med en massa sladdar och hål. Man svarade på ett samtal och genom att koppla rätt tåt till rätt hål kopplade man samtalet vidare. Det fanns flera av sekreterarna som bemästrade den och jag lärde mig också och fick avlösa telefonisten för lunch och rast. När de sedan bytte ut växelstationen mot en modern som var bara aningen större än en miniräknare, fick flera av de andra problem med att tänka om. För mig var det inga problem, och snart bestod en fjärdedel av min arbetstid att avlösa växeltelefonisten. Visst kunde det bli fel ibland. Nu när alla tåtar och hål klämts ihop i ett litet keyboard visste man ju inte vad som kunde gå fel. ”Ursäkta, det blev ett tekniskt missöde med vår nya växel.” Jag lärde mig också att man inte skulle säga till den som ringde upp att personen de skulle prata med var på toaletten.

En ny kille dök upp, tja, han hade jobbat där förut men tagit ett år tjänstledigt och varit i USA, ville nu introducera en riktig dator. Han var en rund liten gubbe, klapprade runt i träskor i korridorerna och tuggade alltid tuggummi och visste precis hur han skulle få med sig gubbarna. Han hade som Dolph Lundgren lagt sig till med en accent. Ingen av sekreterarna var dock särskilt begeistrade i det där underverket till dator. Den hette ”Deck 10”, och tog upp ett helt rum, inte för att den var jättestor men ena delen, själva terminalen tog upp ett skrivbord trots att skärmen var pytteliten och den andra delen, skrivaren, en hiskeligt bullrig, gnisslande och smattrande sak, tog upp ett skrivbord till. När tanterna skulle introduceras och lära sig använda den slog de genast bakut så det slutade med att jag blev den som kom att använda den. I skolan hade jag redan kommit i kontakt med datorer, sådana där man stoppade musikkassettband i. Även om jag inte varit någon stjärna, jag hade många nördvänner som var mer flinka med de där datorerna, förstod jag principen. Det verkade ingen annan på den här arbetsplatsen göra, förutom Tuggummi-boy då.

Den användes först till att bara skriva ut adresser på alla de vi skulle skicka grejer till, försäkringsbolagen och andra statliga myndigheter. Det var en omständlig process, och kanske hade de på ett sätt rätt, tanterna; de skulle kunnat skriva adresserna i sina skrivmaskiner mycket snabbare. Nu fick jag springa fram och tillbaka till FOA (Försvarets forskningsanstalt) med hålkort som de matade in i en dator där, sedan tillbaka, koppla upp mig på vår terminal mot deras och sedan skriva ut dem.

Vår vän från staterna hade dock större planer än bara adresslistor. Eftersom det bara var jag som var intresserad fick jag fri tillgång till datorn i ”utbildningssyfte”. Snart kunde jag alla stegen för att skriva ut adressetiketterna utantill och började leka litet. Det fanns spel på den också. Onlinespel. Man kopplade upp sig mot FOA och så blinkade skärmen och det stod, i vit text mot grön bakgrund, typ:

”Du står på ett fält. I Norr har du ett berg. I Öst finns en skog. I väst ligger ett fält. I Söder rinner en flod.”

Man skrev till exempel N som i norr. (Kommandona var på engelska även om resten var på svenska så öst blev E och väst W.)

”N.”

”Du står på ett fält. I Norr har du ett berg. I Öst finns en skog. I Väst ligger ett fält. I Söder rinner en flod.”

”N.”

Det blev samma text igen. Vad fan?

”W.” Samma text igen. ”W. N.” Äh. ”S. S. S.”

”Du står i en flod…” Aha.

Det kostade dock att vara uppkopplad på den tiden. Jag blev inkallad till kassan när de fick en räkning på mitt spelande som motsvarade vad jag fick ut efter skatt på en månadslön. Jag hann nog bli en aning kallsvettig där men Tuggummi-boy kom till min räddning. ”Good. Good”, sade han och klappade mig på axeln, blinkade åt kassörskan och skrev på fakturan utan att tveka. ”At least någon here is intresserad in the future”, sade han.

Senare skaffade de också en ”ordbehandlare” som var något mitt emellan en dator och en skrivmaskin Det var samma sak här som med datorn så det var bara en av tanterna som använde den. Och jag, jag satt och använde den på kvällarna. Den hade stora fyrkantiga disketter, aningen större än en cd-skiva men tunna och fladdriga.

Efter några år var det många som pensionerades och nya förmågor dök upp. Den gamla generaldirektören slutade och vi fick en ny, från något annat statligt ställe. Han tog med sig en del av sina tidigare medarbetare. Reservofficeren slutade och ersattes av en kvinna. Det kom ett par kvinnor till, även bland direktörernas skara. Förändringarnas vindar blåste hårt. Vår tuggummituggande dataspecialist fick konkurrens när yngre versioner dök upp. När min piprökande gotlänning gick i pension tog den nya generaldirektören med sig ännu en trött sextioåring att ta hand om. Något år efter att jag slutade fick den där nya Materialförvaltaren en hjärtattack när han skulle byta en glödlampa och fick, som sagt, bäras ut.

En av de nya kvinnliga direktörerna flirtade hejvilt och likt en del av gubbarna var hon ganska glad i att dricka. Hon var ungefär dubbelt så gammal som jag när jag var tjugofyra. En kväll när vi skulle ha en firmafest ringde hon på mig innan och ville ha hjälp med något. På den tiden hade alla kvinnor, från sexton till sextiosex, så kallade disko-overaller. För alla män som var unga på åttiotalet var det här roten till allt ont. (Jag såg för en tid sedan att de försöker smyga sig tillbaka från dimensionen O6, nu under namnet ”jump-suits”.) Nu ringde som sagt den här kvinnliga direktören och ville ha hjälp och när jag kom till hennes kontor bar hon en sådan där disko-overall. Hon behövde hjälp med dragkedjan som hade hakat upp sig. Chockad upptäckte jag att under den där overallen hade hon ingenting alls på sig.

På något sätt lyckades jag slingra mig ur den situationen med jobb och heder i behåll. Två jobb senare visade det sig att min nya direktör där bodde granne med henne. Han tyckte att hon var väldigt trevlig. Jag sade ingenting om det.

Sex år hann jag jobba på Försäkringsinspektionen innan jag begärde tjänstledigt för att söka annat jobb.